Review: St Lucy's Home for Girls Raised by Wolves

St Lucy's Home for Girls Raised by Wolves by Karen Russell
My rating: 4 of 5 stars

Jag lånade den här boken mest på grund av namnet.

Okej, såhär är det: alla de här novellerna är fantastiska och magiska och amazing, och nästan ingen av dem har ett slut. De har en del saker gemensamt - de flesta av dem utspelar sig på öar eller åtminstone nära vatten - men de handlar om olika sorters karaktärer och magi och settings. Och, som jag sa, de har nästan aldrig något slut.

Det är både bra och dåligt. Dåligt, för att så fort jag kände att jag började komma in i en historia så tog den slut, helt plötsligt, och jag fick aldrig veta vad som hände karaktärerna. De var så himla intressanta att jag lätt skulle läsa en roman om i stort sett varenda novell i den här boken, vilket är imponerande.

Det var bra, för det gjorde verkligen att de här berättelserna verkade vara en del av en större värld, att de inte bara var berättelser utan en glimt in i någons liv, någons värld, och om jag bara visste vad jag skulle leta skulle jag kunna hitta så mycket mer om dem. Vilket, ärligt talat, är lite magiskt.

Så, jag tror att det bra väger över det dåliga, men jag hade mycket hellre sett längre berättelser med någon typ av slut. Jag gillar slut.

View all my reviews

True story.

Var börjar man?

En sak jag märkt att folk ofta har problem med när de ska skriva är ... var börjar man egentligen? Eftersom NaNo närmar sig och vissa av er säkert har problem med den frågan tänkte jag att jag skulle ge er mitt bästa tips angående inledningar:

Börja ifrån början.

Ni ba:

Bildkälla: http://the-reactiongifs.tumblr.com/post/84453297545

Nej, men ärligt, det är faktiskt bäst att göra det. Fråga dig själv: var är det absoluta första som läsaren MÅSTE veta för att förstå din berättelse? Vilken händelse GÅR det inte att utelämna för att man ska fatta resten av storyn? Börja där.

Är du fortfarande inte övertygad? Okej, låt mig ge några exempel ...

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Var börjar Harry Potter? Börjar vi med att Voldemort smyger in i Harrys föräldrars hus och mördar alla? NOPE. Vi börjar helt normalt i en helt normal setting. Här introduceras vi med en gång till familjen Dursley, och en ganska konstig dag i Storbrittaniens historia. När kapitlet är slut vet vi att Harry är pojken som överlevde, vi vet varför han måste växa upp hos Dursleys utanför trollkarlsvärlden, och vi vet att det finns magi och en jävligt ond trollkarl som heter Voldemort. Efter det hoppar vi vidare i tiden, lär oss lite om Harrys uppväxt och de konstiga sakerna som hänt i hans liv, innan vi får följa med till London zoo där ormen släpps lös.

Okej, så vad hade hänt om vi börjat ur Voldemorts perspektiv? Tja, vi hade vetat allting om den där natten. Eller ingenting, kanske hade Rowling skrivit så jävla vagt att vi inte fattat ett skit, men varför skulle hon göra det? Under seriens gång kommer vi lära oss allt om den natten i alla fall, sakta men säkert, så varför börja där? Det är inte det viktigaste, det vi måste veta är att Harry är föräldralös och bor hos Dursleys.

Men tänk om Rowling gjort tvärtom, tänk om hon börjat där på zoo, när allt spårat. In medias res - direkt in i handlingen! Mjaa ... fatta vad mycket backstory som måste introduceras då: hela första kapitlet skulle behöva dyka upp som små flashbacks, och vi skulle inte få känslan  av att historien rör sig framåt. Därför måste historien börja med att Harry dumpas på Dursleys tröskel, det är den första händelse som inte går att utelämna ur historien.

Bildkälla: http://www.opalen-sundsvall.se

Visserligen en film, men Mad Max: Fury Road är också ett SJUKT bra exempel på det här. Först börjar vi med lite kort background med Max, när han blir jagad och slutligen tillfångatagen av The War Boys och används som blodpåse. Genom snabba flashbacks lär vi oss lite om Max, om hans tragiska bakgrund med en död familj, vi får se världen vi nu befinner oss i (väldigt bra för de som inte sett de tidigare filmerna), men det dröjer inte längre förrän Max hänger upp och ner och tappas på blod.

Sen börjar vi. Imperator Furiosa sticker iväg för att hämta bensin, men går offroad och flyr. Immortan Joe inser att hon hjälpt hans fruar att fly och jagar efter henne, Nux tar med sig Max, sin blodpåse, på sin bil när han hjälper till i jakten. Det här de två viktigaste händelserna vi måste se för att undvika flashbacks: vi måste se varför Max hamnar längst fram på Nuxs bil, och vi måste se att Furiosa gör någonting utöver det vanliga och kickstartar handlingen (för er som inte vet är det Furiosa som är filmens huvudperson, trots att titeln kanske antyder någonting annat). Därefter går ploten rakt fram hela tiden.

Vad behöver vi inte se? Mad Max: Fury Road är smått amazing, eftersom den har med fem stycken misshandlade och våldtagna kvinnor, MEN VI FÅR ALDRIG SE DERAS TID I FÅNGENSKAP. Vi behöver inte se den, för vi får veta allt vi behöver om den genom hur de uppför sig, genom vad de pratar om, genom att de fucking säger att de inte ville vara hans harem längre. Vi behöver inte se hur och när Furiosa hamnade hos Joe, vi behöver se när hon sticker därifrån. Allt annat förklaras senare, det viktiga är att vi från början förstår 1) att Furiosa och fruarna försöker fly och 2) varför Max slår ihop med dem (han har inget annat val).

Bildkälla: http://www.sciencefiction.com/

Och så avslutar vi med ett avskräckande exempel. Här har vi en story som är post-apokalyptisk, precis som Mad Max: Fury Road, men som inte är fjärde delen i en serie, utan första. Självklart kan en post-apokalyptisk berättelse utspela sig långt efter att världen gått under, så länge man introducerar världen som den ser ut nu på ett bra sätt.

Det gör inte Den Femte Vågen. Den femte vågen är, precis, den FEMTE vågen. Den börjar några månader efter den fjärde, när alla väntar på att den femte skiten ska ta sin början, och det första som händer är att Cassie - huvudpersonen - berättar för oss om allt som hänt innan. Det blir ungefär 150 sidor i början som BARA är backstory, nästan bara Cassie som tänker tillbaka på allt som hänt. Den viktigaste händelsen, den vi inte kan vara utan, är exakt i samma stund som rymdskeppet dök upp på himlen, men det är inte där vi börjar. Vi börjar flera månader senare, till och med efter att Cassies lillebrorsa kidnappats, och att rädda honom är hela Cassies jävla motivation i första boken.

Don't fucking do this. Om Den Femte Vågen hetat De Fem Vågorna och börjat i samma stund som rymdskeppet dykt upp, för att sedan ta oss hela vägen fram till den femte vågen hade den tamigfan varit femhundra gånger bättre. Det är det vi måste veta för att förstå handlingen, allting bygger på att vi förstår hur jävla plötsligt och oprovocerat det där rymdskeppet kom, men det förläggs som backstory. Vi missar hela Cassies personlighetsutveckling, från girl next door till den sista människan på jorden, och det så jävla svårt att relatera till henne på grund av det. Om du börjar på en punkt som kräver att du sedan ger oss femhundrafemtio flashbacks för att vi ska förstå vad som hänt, då har du börjat din berättelse för sent.

Say it with me now: det är lika bra att början ifrån början.

True story.

Review: Ella Enchanted

Ella Enchanted by Gail Carson Levine
My rating: 4 of 5 stars

Jag tror jag behöver en "needs more lesbians"-hylla, men om jag lägger till en sån måste jag gå tillbaka och tagga om typ 98% av böckerna jag recenserat, så det är nog inte värt det. Men ändå. Needs more lesbians.

Nej, men på riktigt, jag vidhåller ett av mina tidigare uttalande: fantasy för barn är så mycket bättre än fantasy för vuxna. Fullt av magiska böcker och trevliga jättar och välmenande älvor och ingen våldtäkt. Yaay! Lite sorgligt att jag måste tycka så, men låt oss inte fokusera på det...

Jag såg den här filmen för några år sedan, efter att jag hört alldeles för mycket bra grejer om den vilket gjorde mig besviken. Jag minns inte så mycket från den, men boken är väldigt olik filmen, från vad jag minns. Som alltid är boken bättre, även om jag nog ska ge filmen en ny chans efter att ha läst boken.

Boken är lite långsam. Vissa delar är bara brev mellan karaktärerna, och tiden flyter på ett sätt som jag hade lite svårt att acceptera. Det mesta av ploten sker under en tid som är långt över ett år, men det kändes inte som det, det kändes som ett par veckor. "Sex månader gick och de sög" är rätt svårt att ta in.

Men den var fin. I'm always a slut for fairy tale retellings.

View all my reviews

True story.

Ells excellenta Exceldokument

Jag nämnde för några veckor sedan att jag börjat strukturera mina berättelser i Excel istället för Powerpoint, och idag tänkte jag att jag skulle bjuda på mitt nya jättefina skrivplaneringsdokument. Jag gjorde det mest för att kunna strukturera årets NaNo på ett bra sätt, men efter att ha nämnt det för Trams och Hanna insåg jag att det kanske är fler personer som kan vara intresserade av det.

Först finns en novel info-flik med plats för titel och en synopsis, samt hur många ord man planerat att berättelsen ska vara och hur många dagar man ska skriva på. Den är inställd på en NaNo från början, mest för att annars får man error divide by zero av excel. När man fyllt i det här kommer nästa fina flik ...

Baserat på den här och den här kan man sen beskriva ploten något mer detaljerat. Obv behöver inte alla berättelser följa den här dramaturgin, men om man har inte särskilt mycket planerat kan den vara extremt hjälpsam. Har man dessutom fyllt i hur många ord man planerar att skriva kommer "Ord ca" uppdateras och tala om ungefär hur många ord man bör ha skrivit när man når varje del.

Writing process. Vad det låter som. Uträknad efter antal ord och dagar kan den tala om hur man ligger till. Den går ner till 365, så vill man kan man tracka allt man skriver under ett år med den.

Till sist har vi min superfina karaktärsflik! Här har jag gjort ett fint litet blad med de frågor som jag tycker är viktiga när jag skapar karaktärer. "Livsdröm" och "wants" har jag insett är väldigt bra, den ena beskriver liksom vad ens karaktär vill uppnå i hela sitt liv och den andra under storyns gång. Att veta det har jag märkt hjälper enormt mycket när man ska låta sina karaktärer göra olika val under storyns gång.

Ja, det var väl typ det. Om ni vill ladda ner mitt superfina dokument kan ni göra det här. Happy plotting. ;)

True story.

Review: Det är så logiskt alla fattar utom du

Det är så logiskt alla fattar utom du by Lisa Bjärbo
My rating: 3 of 5 stars

Så, Ester och Johan är BFFs. Ester är kär i en snygg hårdrockare som är med i ett band och Johan är kär i Ester. Det har han varit i fyra år, men hon friendzonar honom. Omedvetet, förstås, han har inte berättat.

Och här är var det hade kunnat gå käpprätt åt helvete. Lyckligtvis har Johan andra problem i sitt liv, eftersom han misstänker att hans pappa är otrogen mot hans mamma och att hans föräldrar kommer skilja sig. Hans känslor för Ester är ingenting emot det.

Jag gillade den här boken, jag köpte den ... enda till slutet. Det är åh så förutsägbart, och bara att jag säger det är antagligen tillräckligt för att spoila hela slutet för er. Förlåt. Men det hade kunnat vara så mycket bättre, vi hade kunnat få någonting om tjejer och killar som är vänner och ingenting mer, men neeeeeeeej, det kan vi aldrig få, eller hur? Känslor ska ALLTID blandas in.

(Jag kanske ska påpeka här att jag är personligt störd av det här eftersom en av mina närmaste vänner sedan jag var liten är en kille. Han heter också Johan och ser ut typ exakt som karaktären i boken. Det tog bort alla eventuella romantiska känslor för honom redan från första sidan.)

Det är en bra bok. Jag relaterade till huvudpersonen på det där "oh my gods jag vill aldrig vara tonåring igen"-sättet som jag älskar att relatera till huvudpersoner i YA-böcker, språket var bra och bortsett från slutet tyckte jag den var realistisk. Tyvärr var slutet så förutsägbart och inte vad jag ville ha, att den bara får tre stjärnor från mig. Men jag kommer läsa författarens senaste bok, Djupa Ro.

View all my reviews

True story.

Livin' in the Future

Jag hoppas ingen missade att det var Back To The Future Day igår? I så fall kan jag bara beklaga sorgen, eftersom du missat att fira ett datum som hypats for no reason i typ trettio år. Jag vet att det har spridits massor med felinformation genom åren om vilket datum det faktiskt var (det tidigaste jag minns var någon gång 2012, men i våras var det sjukt mycket också), men igår var det faktiskt framtiden på riktigt.

Bildkälla: http://haidaspicciare.tumblr.com/post/131579241633/back-to-the-future-part-ii-robert-zemeckis

Jag är egentligen inget superfan av filmerna, jag har sett dem en gång och har DVD-boxen, men jag tror mest det handlar om att jag såg dem väldigt sent i livet (typ sex år sen). Även om första filmen objektivt är den bästa och tvåan och trean spårar rätt hårt så spårar de ju på EXAKT det sätt jag gillar (jag sa det här till Trams efter tvåan, hon svarade med att skratta jättehögt och säga "nähä, det menar du inte?"). Älskar fan wacky time travel adventures och filmer som kan göra oseriösa saker seriöst.

Trots att jag som sagt har DVD-boxen tyckte Trams och jag det var värt att lägga 150 spänn för att gå på SFs klassikervisning, där vi fick se alla tre filmerna på bio. Det var nice, det var folk där i seriöst alla möjliga åldrar och jag såg ett gäng snubbar klädda som Marty McFly. Jag är imponerad över mängden röda västar som uppenbarligen finns att tillgå. Varken Trams eller jag hade sett filmerna på väldigt länge och mindes nästan ingenting av dem, men framför allt första filmen var sjukt mycket roligare än jag kom ihåg, och jag gillade alla tre.

Bildkälla: http://curiositymarsrover.tumblr.com/post/131630485190/happy-back-to-the-future-day-find-out-more

Mest var det en kul grej, för att göra någonting mer än bara gå på bio som vanligt varje vecka och se filmer som vi inte sett på ett tag, men när andra filmen började och Doc Brown sa dagens datum så jublade förstås hela publiken (hela publiken hyschade också varandra när trailern för Star Wars VII drog igång ... jag var helt enkelt bland mitt folk) och jag fick ändå lite "wow"-känslor. Visst, det är bara lite halvfjantiga komedier om tidsresor, men jag älskar ändå att de tog ett helt random datum trettio år fram i tiden och trettio år senare ... så är alla så jävla taggade. Det var därför det var så obvious varenda gång de där fejkdatumen kom innan, för SOM OM hela internet inte skulle gå fucking bananas när det riktiga datumet faktiskt var.

Innan jag avslutar med några visdomsord från Doc Brown himself vill jag tacka alla gudar för att BttF bara är en trilogi och inget mer. Jag väntade mig halvt om halvt att en reboot skulle announcas igår och jag vet att Christopher Lloyd skulle spela in en fjärde film no questions om chansen uppenbarade sig, men fan ... de är cheesy och roliga och bra som de är, med ett fantastiskt och hoppfullt slut. Att fortsätta storyn eller - gudarna förbjude - recasta karaktärerna skulle fan aldrig fungera. För en gångs skull kan vi väl bara nöja oss med saker och ting som de är och lägga pengarna som eventuellt skulle gå till en ny film på hover boards istället?

Bildkälla: http://beeishappy.tumblr.com/post/131554829869/thanks-doc

True story.

Review: Det oändliga havet

Det oändliga havet by Rick Yancey

My rating: 2 of 5 stars

Jag har försökt komma på vilken ålder de här böckerna riktar sig till, för en del av mig tänker att de kanske är riktade mot en yngre publik och att jag dömer dem för hårt, men ... de är ganska brutala, huvudpersonerna är unga vuxna och de har till och med sex i den här, så jag antar att det är YA trots allt. Det känns inte så.

Jag är kluven mellan en och två stjärnor, för jag gillade den första boken mer, på ett sätt, men den är inte lika illa som en del böcker som jag gett en stjärna. Det här ratingsystemet är knepigt.

Ingenting händer i den här boken. Jag hade hopp om den, jag gillade hur vi genast fick Ringers pespektiv (jag gillar henne såååå mycket mer än Cassie), och jag trodde vi skulle få en RIKTIGT intressant unreliable narrator-grej med Cassie ... men nej. Unreliable narrator-grejen verkade bara vara ett sätt för författaren att skriva samma scen två gånger. Allvarligt talat, skrevs den här under NaNoWriMo? INGENTING HÄNDER, men det är så många ord. De första 200 sidorna är fan 90% Cassie som ältar samma sak OM OCH OM IGEN. Jag fattar, du är kluven, dina känslor för Evan är komplicerade, bla bla. Jag skumläste hennes tankar efter ett tag.

Tidslinjen är också all over the place. De första 200 sidorna händer under bara några dagar, de sista 100 under ett par veckor, men det är PARALLELLA historier, så vi har ingen aning om vad de andra karaktärerna gör de där veckorna. Jag antar att det är till bok tre? Oavsett känns det som att de två delarna knappt hänger ihop.

Speciellt som, i slutet av boken, karaktärerna i stort sett är tillbaka där de var i slutet av förra boken. Den enda person som går igenom någon typ av förändring är Ringer, men till och med hennes story var mycket längre och komplicerad än den behövde vara. Aliens påstår att de har någon sorts master plan, men jag ser inte vad det skulle kunna vara, och det kommer behövas en jävligt bra förklaring i slutet av bok tre för att jag ska köpa det.

Plus att boken fortsätter skifta mellan första och tredje person. Ännu konstigare än så, Cassies perspektiv är plötsligt i dåtid, men Ringers är i nutid. I förra boken har jag för mig att allting var i nutid, så varför den här ändringen? Experimenterar författaren med olika perspektiv och tempus? Jag fattar inte, jag gör verkligen inte det.

Kommer jag läsa bok tre? Kanske. Om jag inte glömt bort hela serien när den väl kommer ut.

View all my reviews

True story.

Det går bra nu

PUN INTENDED MWAHAHAHAHAHAH

Nej, men, det gör det faktiskt. När jag inte kunde gå ut från sjukhuset utan kryckor vart jag ärligt talat väldigt besviken, och tanken på att fortsätta använda kryckor trots att jag fick gå kändes verkligen som ett totalt nederlag. Som att det hela var typ mitt fel och att om jag inte var så dålig skulle jag inte behöva kryckorna. Rimligt.

Nu är det snart en vecka sen jag fick börja gå och det går bra. De första dagarna gick jag bara korta sträckor utan kryckor, men igår och idag gick jag ut på promenader HELT krycklöst. Igår blev det 1200 meter när jag gick fram och tillbaka till ICA, och idag vet jag inte för jag lallade runt lite i skogen, men det var ett par hundra meter där också.

Visst, jag haltar en del. Jag minns ärligt talat inte hur det är meningen att man ska gå, det känns som att jag borde kunna göra rätt rörelse med vänsterfoten men jag får liksom inte till det. Men det är nog bara paranoian som talar, det blir bättre varje dag verkligen. Idag gjorde jag dessutom ett yogapass som var en timme långt, och det var så himla nice. Yoga är obv skitbra för att känna sig rörlig igen, och jag gillar att vissa övningar som jag inte kunde göra förut går jävligt bra nu, för jag har byggt upp sjukt mycket lårstyrka. Weird, but true (kul för alla trodde jag skulle få asbiffiga armar, men icke).

Imorgon ska jag till sjukgymnasten för första gången. Först ville de ställa mig i kö, men när jag förklarat att jag alltså fått börja gå nu igen så fick gå före, hehehe. Vet inte riktigt vad jag kommer lära mig där, men förhoppningsvis någonting bra. Bara att gå dit lär väl vara en bra övning, tänker jag.

På lördag börjar jag jobba igen. Känns faktiskt jävligt gött att vara tillbaka hemma och ha lite rutiner igen.

True story.

Review: Den femte vågen

Den femte vågen by Rick Yancey
My rating: 2 of 5 stars

Ugh.

Jag gillar inte post-apokalyptiska berättelser. Jag hatar när jorden gått under och varje dag är en kamp för att överleva, jag hatar det. Jag vill se folk rädda världen, jag vill att folk ska ha hopp, jag vill inte att allt ska suga så mycket att det aldrig kan bli bättre igen. Så, eh, det här var inte rätt bok för mig.

Det hjälper inte att den första sidan (mer eller mindre) börjar med att förolämpa läsaren. JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET. Ja, ja, jag fattar, de här aliens/vampyrerna/monstrena/ekonomerna är såååååå mycket värre än allt vi sett på TV och vi, läsarna, är idiotiska får som aldrig kommer förstå hur jobbigt protagonisten har det för det här är PÅ RIKTIGT. Alltså, håll käften, du är fiktiv, din kamp är för fan inte ens riktig. Om du vill att jag ska gilla dig, prata inte med mig på första sidan och förolämpa mig för att jag inte hanterat dina överlägsna fiender.

Sen, förstås, får vi får första POV-ändring efter 150 sidor, vilket jag tyckte var lite sen. Men det fungerade, vi behövde definitivt två personers POV för att få hela historien ... men att också inkludera en tredje och fjärde person, skrivna i TREDJE person istället för första? NEJ. JAG HATR DET. SLUTA BLANDA FÖRSTA OCH TREDJE PERSON FÖR HELVETE. Jag tolererar det från Stephen King för han är för fan Stephen King och har andra bra kvaliteter, men inte här. Jag kan inte acceptera det här.

Plus att om vi ska ha två första person-POV kanske det är en bra idé om de faktiskt låter som olika personer? Det tog mig typ en sida eller två innan jag insåg att det hade bytts första gången det hände, för karaktärernas röster var så lika varandra.

Ärligt talat, det största problemet är att den här boken var så "meh" för mig. Den fick mig inte att känna någonting, inte för karaktärerna, inte för historien, inte för relationerna ... den fick mig inte ens att hata den. Jag hatade lillebrorsan plot pointen för UHH, jag är så över gulliga småsyskon som motivation i YA-litteratur, men det är typ den enda riktiga känslan jag kände när jag läste det här. Den gjorde ingenting för mig.

Jag antar att jag gillade Cassie, ibland, men jag gillade inte att hon ALLTID har rätt. Hon har så fantastiska instinkter att hennes första gissning nästan alltid är korrekt och hon lyckas gissa lite för mycket av den större helheten utan några som helst bevis för det. Jag antar att jag hade velat se henne ha totalt fel någonting, men det har hon aldrig. Saker går bara fel när andra personer inte lyssnar på henne.

Jag kommer läsa uppföljaren, för av någon konstig anledning vill jag veta vad som ska hända (och den är lättläst, det är bra) och jag äger den redan, men jag måste säga att för det mesta känner jag mig bara grymt underväldigad. Folk verkar älska den här, men jag ser det inte.

View all my reviews

True story.

Walk

Idag var jag och opererades igen. Ingen fattar riktigt VARFÖR jag var tvungen att opereras eftersom det bara var ett brutet ben, men som jag sagt förr så var inte bara brutet, det var SUPERBRUTET. Jag gör ingenting halvdant liksom, då det var inte bara att åka till sjukhuset för att gipsas lite, jag opererades ju samma kväll som jag skadade mig och då stoppade de in en jävla massa skrot där som skulle hålla allt ihop.

Tyvärr är sjukhus sämst på att ge information (men bra på andra saker ... vi kommer till det), så det var först idag jag fick se röntgenbilden (från den 20 augusti, två veckor efter att jag bröt mig) och se vad de gjort. Vill ni se? Klart ni vill!

Nu tänker ni såklart "oj jävlar, det var en del, jag förstår att de var tvungna att operera för att få bort allt", men då har ni fel. Det enda de tog bort idag var den där jättelånga skruven, "ställskruven", som hållit fast tibian (det tjocka benet) och fibulan (det med den fastskruvande metallskenan). Uppenbarligen var frakturen ganska högt upp på fibulan, därav mitt väldigt långa operationsärr. Eller ja, EN av frakturerna, det var ju tre stycken. Ska begära ut mina journaler snart så jag får veta mer detaljerat, för allt jag hört hittills är tre frakturer och att jag "krossade båda fotknölarna". Mmmm, mysigt.

Och ja, jag kan totally känna den där metallskenan. Det är jätteobehagligt, men de tar inte bort den om den inte orsakar besvär, och det är väl åtminstone ett halvår innan de kan säga om det kommer göra det, så det är bara att stå ut,. Med ställskruven borta ska jag iaf återfå en del av rörligheten med lite sjukgymnastik. Enligt en jag pratade med på sjukhuset kanske jag kan börja springa igen redan om en månad, vilket är sjukt mycket bättre än vad jag väntade mig!

När jag efter mycket om och men hittade fram till dagoperationsavdelningen (den låg hundra mil bort från huvudentrén på våning 12) fick jag svida om till mkt sexiga sjukhuskläder. Gillade iofs den där rocken, förutom att den knäppts där fram och bara med ett skärp (typ som en badrock), vilket gjorde att ens ben tittade fram när man gick eller satte sig. Kvinnliga ben är så jävla sexualiserade så det kändes lite segt. Fick iaf ha mina egna underkläder, vilket fan är nice!

Därefter satt de in i droppen på handen på mig. DET SÖG. Jag hade dropp i armvecket hela förra vistelsen vilket jag inte hade några problem, men ååhhh vad oskönt det var i handen. Det sved och hade sig och huden liksom stack upp. Fick värktabletter i samma veva och vet inte om det var de eller droppet som gjorde att jag plötsligt blev helt sjuukt illamående. Gick från "det här ska bli kul" till "nej men om man skulle svimma och dö" på typ en minut där.

Nämnde det för en sköterska och flyttades omedelbart från vad som enbart kan beskrivas som universums stelaste väntrum till en egen säng där jag fick ligga och vänta på operation. Var faktiskt mer nice än väntrummet, så illamående är mitt bästa sjukhus-lifehack för att få lite alone time, heheh. Det fanns wifi och jag hade en bok med mig så väntan var inte så farlig, och dessutom tog det inte mer än två timmar.

Sen kom en narkossköterska och sa att jag skulle få låsa in telefon och bok innan operation. Hon gav mig påsen jag fick dropp från och ba "tar du boken, mobilen och den här så tar jag din filt". Jag ba ok lol det kommer ju gå med kryckorna, och hon var förvånad över att jag inte fick gå någonting alls utan kryckor. Fattar att det är mkt att göra på ett sjukhus och många patienter, men hallå???

Rullade iaf in på operation och där någonstans förstod jag att jag skulle bli nedsövd. Alla beskrivningar av den här operationen innan hade varit "det där fixar de med lite lokalbedövning". Fick lite panik och försökte förklara att jag inte hört någonting om nedsövning innan, att jag blev stressad eftersom jag inte vet någonting om det (som den Ravenclaw jag är hanterar jag alla jobbiga situationer genom listor, planering, och att googla), och att jag ville få veta lite mer om vad nedsövning innebar. Det misstolkades som "patienten vill mycket hellre ha lokalbedövning" och det blev lite tjafs inne på operationen, men till sist enades vi om nedsövning. Fick veta att jag skulle vakna nästan omedelbart (innan jag lämnade operationssalen) och att lokalbedövning innebar att jag skulle känna att när de skruvade i benet, eftersom man inte kan bedöva skelett. Narkossköterskan sa åt mig att tänka på något trevligt eftersom jag skulle drömma om det då så jag tänkte på Tom Hiddleston, sen somnade jag.

När jag vaknade hade jag knappt märkt att jag somnade (och jag hade definitivt inte drömt om Tom Hiddleston, FY FAN!), och hade skitont i halsen. De ba "ja, det brukar bli så, du har haft en slang där", och hade jag inte varit så trött och borta hade jag fan vrålat "DET HÄR ÄR EXAKT DEN TYPEN AV INFORMATION JAG VILLE HA INNAN JAG BLEV SÖVD FÖR HELVETE". De skjutsade tillbaka mig uppvaket där jag fick en macka och kaffe, vilket jag åt långsamt eftersom jag mindes hur mycket jag kräktes när jag åt efter den första operationen (pro tip: hetsdrick inte två liter vatten direkt efter operation när du inte druckit på över tolv timmar).

Sen ... fick jag typ gå? Fick lite information om vad jag som händer nu (ska själv boka in tid hos distriktsköterskan och sjukgymnast), sen kunde jag gå därifrån. Eller, ja, gå kunde jag ju inte, vilket gjorde mig lite besviken. Det gör fortfarande ont och jag är stel, men jag går bättre än jag gått sen i augusti och jag behöver bara en krycka nu. Det kändes ändå lite jobbigt, så när jag gått därifrån hittade jag en bänk och satte mig och grät lite. Jag vet inte ens varför det behövdes, men det kändes mycket bättre efteråt, så det var bra.

De frågade också om jag ville behålla skruven de tagit ut, och självklart ville jag det. Jag vet inte vad jag ska göra med den, men jag vill fan ha den. Har sån himla lust att använda den till att spika fast mina refuseringsbrev med. Typ fuck you, tror du en refusering är jobbig eller? Men jag får se. Kanske bara sätter upp den nånstans som en påminnelse, eller använder den i nått IKEA-hack (Fredskronks idé).

Nu lyssnar jag på kick-ass soundtrack från Fast & Furious-filmerna (THIS MOMENT, WE OWN IT) och pappa steker pannkakor (på en tisdag!). Livet är inte riktigt perfekt (har fortfarande skitont i halsen), men det går i alla fall framåt. Ska flytta hem imorgon och det ska bli asskönt, även om det gått mycket bättre att bo hos mina föräldrar än jag trodde det skulle göra när jag först kom hit. Tror ingen tänkt att det skulle bli nästan tio veckor, men är glad att de inte slängde ut mig.

Kanske skriver någonting typ "tio saker jag lärt mig av att bryta fotleden" i framtiden, men vi får se. Tyckte jag hade massa smart att säga om att ligga på sjukhus efter att jag gjort det, men nu vet jag inte ...

True story.

Review: Bitterfittan

Bitterfittan by Maria Sveland
My rating: 3 of 5 stars

Det är frestande att bara skriva "ännu en bok som kunde lösts genom lesbiskhet", men, ehh, det ska jag inte göra.

Det här är i stort sett en feministisk titt på moderna heterosexuella förhållanden, giftermål och att få barn och så vidare. Både författaren och huvudpersonen är gifta, men emot äktenskapet som instutione. Jag vet inte hur mycket av boken som är självbiografisk eller inte, men jag antar att det är en del, för många av anekdoterna om män verkar alldeles för verklighetstrogna.

För den delen känns väldigt äkta och är väldigt lätt att känna igen sig i som kvinna. Jag kanske inte upplevt alla möten som huvudpersonen haft med män, men jag har varit med om tillräckligt många av dem, och jag har hört historier från andra kvinnor. Det är tyvärr så det är.

Oftast när folk säger "men sluta gnäll på män, bli lesbisk istället" kan jag tycka att det är att översimplifiera problemet lite, men när jag läste den här boken ... så kändes det ändå lite så. Okej, så du tror inte att män och kvinnor kan ha jämställda förhållande i ett patriarkat? Det har du säkert rätt i, men varför är lösningen ett ickejämställt förhållande med en man, när det kunde vara en mer jämställd relation med en kvinna?

Fast jag inser att inte alla kvinnor är attraherade av kvinnor (även om jag inte förstår hur det är möjligt ...), så den här boken kanske är jättebra för dem. För de som har ett alternativ dock, ser jag inte varför det här ska vara ett problem. Bara för att du älsar någon måste du inte ingå i en relation med dem.

View all my reviews

True story.

Unpopular opinions

Snor som vanligt hejdlöst från Chriss.

1. A Popular Book or series that you didn’t like.

Percy Jackson. Kan ha mycket att göra med att jag lyssnade på de engelska ljudböckerna och uppläsaren är verkligen så jävla sämst, men jag vet inte, fanns lite annat jag störde mig på också.

Eller kanske Maze Runner! Tyckte första filmen var mkt bättre än första boken, och första boken var bättre än resten av serien som var sämst.

2. A Popular Book or series that every one else seems to hate but you love.

Ehhh, Allegiant tror jag. Jag har hört att de flesta inte var helt sålda på slutet eller tycker att Divergent i allmänhet var lite dålig, men alltså jämfört med flera andra YA-dystopier tyckte jag ändå den klarade sig ganska bra. Det hände åtminstone nya, otippade saker genom hela serien, till skillnad från vissa andra som bara repeterade samma story i varje bok ... däremot vill jag inte påstå att jag "loved" it, men jaja.

3. A Love Triangle where the main character ended up with the person you did NOT want them to end up with (warn ppl for spoilers) OR an OTP that you don’t like.

Alltså måste säga samma som Chriss här och säga att jag inte var särskilt förtjust i Katniss endgame i Hunger Games. Fast sen är jag ju Team Johanna så att i mitt fall var det väl kört hur det än gick.

4. A popular book Genre that you hardly reach for. 

Svenska deckare. Läser jag deckare brukar det vara suuuuperpoppis böcker, typ Gillian Flynn eller Jo Rowlings, men jag orkar väldigt sällan engagera mig i den svenska deckargenren. Det är bara inte min grej.

5. A popular or beloved character that you do not like.

Skulle återigen kunna säga som Chriss och dra till med Peeta, men måste nog gå ett steg längre och säga att jag inte gillade Finnick särskilt mycket heller. Han gjorde ingenting för mig.

6. A popular author that you can’t seem to get into.

David Levithan. Idk, har läst två-ish böcker av honom och var verkligen underwhelmed.

7. A popular book trope that you’re tired of seeing. (examples ”lost princess”, corrupt ruler, love triangles, etc.)

Kille har crush på sin bästa tjejkompis från när han var liten och plötsligt återvänder hon in i hans liv och är mystisk, vilket är typ vad all pojkfokuserande YA handlar om. SNAAAAAAAAAAAAARK.

8. A popular series that you have no interest in reading.

The Mortal Instruments. De är säkert jättespännande men jag har så jävla svårt för Cassie Clare att det aldrig kommer att hända.

9. The saying goes ”The book is always better than the movie”, but what movie or T.V. show adaptation do you prefer more than the book?

Har redan nämnt Maze Runner, men också Hunger Games. Den första filmen iaf, den tjänade enormt mycket på att bredda perspektivet utanför Katniss. Tveksamt om det kan rädda sista filmen dock, för det är i andra halvan av Mockingjay som bokserien blev riktigt jävla dålig.

True story.

Review: The Handmaid's Tale

The Handmaid's Tale by Margaret Atwood

My rating: 4 of 5 stars

Det här är nog den första bok jag läst på länge med ett vackert språk. Visst, mågna böcker jag läser är välskrivna och interessanta, men den här hade verkligen ett språkbruk som jag gillade. En del väldigt fina jämförelser.

Tyvärr blev några av de liknelserna förklarade för en efteråt, om man inte fatta metaforen (...jag vet att metaforer och liknelser inte är samma sak, men whatever), vilkt fick det att kännas som om författaren förutsatte att läsaren var lite korkad. Det blev extra tydligt i epilogen där författaren tog sig tid att förklara världen hon skapat och några av metaforerna/jämförelserna som vi kanske missade när vi läste. Aningen irriterande.

Men bortsett från det var den riktigt bra och intressant. Huvudpersonerna är väldigt passiv, men man förstår ändå hur hon blivit så. All agens hon haft har tagits ifrån henne lite i taget, och när historien utspelade sig har hon väldigt få val kvar. Men hon väljer i alla fall själv, på gott och ont, när hon kan.

Det är fantastisk kritik på misogyino och sexism och kvinnohat. Jag tror min favoritdel i boken är när saker börjar gå åt helvete, när kvinnor inte längre får öga saker, och huvudpersonens man säger "det är okej, jag kommer alltid ta hand om dig" och hon tänker "han börjar redan vara nedlåtande" och sen kommenterar hon på att han kanske gillar att ha det så, att hon är beroende av honom. Den delen kändes så verkligen, nästan för verkligen. Till och med någon som är bra, som hennes man var i största delen a boken, kan frestas av något sådant, av den makten.

Fast det är klart, det kunde varit mer lesbiska mer i boken. Men så är det väl alltid?

View all my reviews

True story.

September i bilder

DET ÄR OKTOBER. Älskar oktober. Allt är fint, och i slutet är det Halloween och sen börjar NaNo, typ my favorite things. Fy fan vad fint det är. Så fort augusti tar slut blir livet fan värt igen. Fast vad hände ens i september? Jag minns att jag var nöjd och glad över att sommaren var över, men annars tror jag fan inte jag gjorde någonting.

Jag firade första dagen på hösten genom att dricka kaffe.

Det regnade jättemycket. :D :D

Jag avlivade stackars Kíli. :(

Jag såg en skitdålig dokumentär på Netflix. 10/10 foliehattar, would recommend.

Min brevkompis skickade "the most aggressively Texan package ever". Det är fett fint.

Jag blev av med gipset!!! Det var jätteäckligt. Den vita grejen nere vid fotknölen är lös hud. Mmmm, fräscht.

Jag tog ett bad med en fin badbom från Lush. Det var asnice.

Vi åkte ut till landet och jag firade att jag kan ha skor på mig igen. ^^

Sedan joinade jag ett supersecret boyband som hade årsmöte i mitt hus. Det var också nice. Vi åt tre sorters paj och drack massa te. Good times.

Ehhh och det var typ September??? Har läst massa böcker så det är femhundra bilder på det också. Och druckit pumpkin spice kaffe. Men det är väl typ det ...

True story.

Review: The Rosie Project

The Rosie Project by Graeme Simsion
My rating: 4 of 5 stars

Jag läste egentligen ut den för två dagar sen, men jag har varit för lat för att skriva en review.

Jag förväntade mig verkligen att jag skulle hata, eller åtminstone starkt ogilla, den här boken. Jag tog den för jag behövde något snabbt, enkelt, någonting jag kunde hata utan att tänka för mycket å det. En snubbe som har ett formulär kvinnor måste fylla i för att få dejta honom? Och det formuläret ska ge honom en fru? Och sen hittar han sin manic pixie dream girl som visar honom att livet kan vara roligt och spännande? Please ...

Men den motbevisade mig med en gång. Huvudpersonen är tydligt autistiskt på något sätt, och det första som händer är att han föreläser om Aspergers, och det slutar med att han försvarar "aspies", säger att de inte behöver anpassa sig till samhället, det är perfekta som de är, och får alla aspiesbarn att skrika om hur bra de är.

Boken framställde heller aldrig huvudpersonens liv eller personlighet som någonting dåligt, den bara påpekar att man kan inte hitta någon att spendera livet med som uppfyller ALLA ens förväntningar på en fantastisk partner, och att ibland måste man ändra några saker för att få plats med en ny person i sitt liv, men det är okej (så länge de tinte går för långt).

Och Rosie? Ja, hon är inte bara där för att göra Dons liv bättre och göra honom till en interessant person. Hon har en egen berättelse, egna motiv och ett liv och mål. Hon är en KARAKTÄR. Anledningen till att de umgås är inte att hon ska visa honom ett bättre sätt att leva, det är för att hon har ett problem och Don erbjuder sig att hjälpa till med det. Någonstans på vägen blir de kära.

Ja, slutet är överdrivet gulligt (och jag älskar lyckliga slut), men allting som ledde upp till slutet överträffade mina alla mina förväntningar, så jag tänker inte sänka betyget för det. Jag gillade den betydligt mer än vad jag trodde.

View all my reviews

Hey jealousy

Idag skriver Chriss om sin väg till förlagsavtal. Gå och läs det, för det är superintressant, OCH nu känner jag att det är dags för mig att skriva om den andra sidan av myntet och då måste ni känna till hennes historia. Det här inlägget är typ ett syskoninlägg till det Chriss skrivit, om man tänker sig att Chriss inlägg är Robb Stark och mitt inlägg är Jon Snow. Typ.

Som ni förstår handlar det här inlägget om ...

Klassiska schlagerlåtar!! Nee, skoja bara. Det handlar såklart om att vara avundsjuk, framför allt att vara avundsjuk på en nära vän. Det är alltid mycket värre än att vara avundsjuk på någon random.

Avundsjuka är såklart en typiskt dålig känsla, men fuck it, lärde vi oss någonting av Insidan Ut så är det ju att alla känslor faktiskt behövs, till och med de dåliga. Jag tänker att det är okej att vara avundsjuk, så länge man inte fastnar i det. Dessutom är det ju, som Simpsons så fint berättat, skillnad på att vara avundsjuk och avundsjuk (eller ja, det skulle vara det om svenskan var lite bättre):

Jag skulle vilja säga att jag numera är envious, för vem är inte det när någon annan uppnår det som är ens egen högsta dröm? Det är väl helt rimligt att vara det, till och med när folk lyckas inom ämnen man själv inte ens är intresserad av. Om Chriss vann VM i gokart skulle säkert vara envious på det med, trots att jag aldrig ens suttit i en gokart.

Nu har hon förstås inte vunnit VM i gokart, utan fått ett förlagskontrakt. När hon fick det första mailat från förlaget, där de bara sa att de läst och gillat, hade jag själv haft manus ute hos olika förlag i typ fem månader, och just påbörjat det andra förlagsutskicket. Inget förlag hade gett mig mer än en standardrefusering, och jag önskar att jag kunde säga att när Chriss berättade om det första mailet var jag enbart glad för henne.

...men det vore inte mycket till inlägg i så fall, eller hur? Jag minns faktiskt exakt när hon fick det och jag minns att jag just då var så avundsjuk att jag kunde dö. Jag satt med ryggen mot Chriss (för jag gjorde någonting vid min dator) och tacka fan för det, då behövde jag bara ljuga lite snabbt. Nog för Chriss säkert förstod, hon är ju inte dum i huvet direkt, men det är lättare att ljuga när man inte måste se på nån. Några minuter senare gick hon iväg till ICA och jag förstod att jag skulle ha femton minuter (ca) för mig själv i lägenheten.

Jag gjorde det enda rätta och ringde mamma och grät ut (värt att notera att jag aldrig gråtit för en refusering, de brukar jag ta med gott mod, men det här ... inte lika graceful). Mamma var perfekt för ändamålet: hon tycker såklart mycket om Chriss men hon är ändå min mamma och alltid på min sida. Jag minns inte exakt vad vi sa, men vi var nog lite inne på det som Chriss skriver om, att hon ändå gått två år på Författarskolan medan jag mest hobbyskrivit ... och även om det var ett kort samtal Bara att få typ erkänna att jag haft de här negativa och nästan förbjudna känslorna hjälpte.

Senare på kvällen pratade jag och Chriss om det också (många av våra sena konversationer när vi egentligen borde sova handlade om utgivning) och jag berättade såklart för henne också, att även om jag var glad för henne (och det var jag) så var det svårt att inte samtidigt också vara väldigt avundsjuk. Hon förstod förstås det, för jag menar ... vem blir inte avundsjuk någon gång i livet? Och vad är det egentligen som säger att avundsjuka inte kan gå hand i hand med att vara glad för någon annans skull?

Bildkälla: http://trema-pictures.com/

Jag menar, let's face it, alla är avundsjuka ibland. Hanna frågade mig om det här för bara några veckor sen, typ var inte jag avundsjuk på Chriss, och erkände sedan att hon inte bara var avundsjuk på Chriss utan även på mig - för jag har skickat ut ett manus till olika förlag och så långt har inte Hanna kommit i skrivprocessen. Jag kan ändå förstå det: jag skulle lätt vara avundsjuk på folk som skickat ut sina manus om jag inte själv också gjort det.

Numera kan jag ärligt säga att jag inte är jealous längre, utan bara lite envious. Jag var med under hela tiden som Chriss väntade på svar från förlaget, och fy fan vilken jobbig väntan det var (jag vet att Chriss påstår att hon var lugn som en filbunke men hon ljuger. Jag var där. Jag minns när jag fick läsa Chriss mail för att hon inte vågade göra det själv. Det här är fan som när gravida kvinnor glömmer bort förlossningsmärtorna ...). När (vi tänker positivt här!) jag blir antagen hoppas jag att det bara kommer ett samtal en dag, för den där väntan var inte rolig (även om Chriss helt klart har rätt i att det var rätt obvious att NÅGON skulle ge ut hennes manus, även om just det förlaget skulle tackat nej ). Väntan var dock bra för mig, för det gav mig all tid jag behövde och när Chriss äntligen fick veta att hon var antagen var jag verkligen bara glad för hennes skull.

Bildkälla: https://sharonxx.files.wordpress.com/

Det kanske är lite cheeesy, men varje gång jag känner att jag börjar bli lite för avundsjuk, och ba "åh det är så orättvist jag vill också bli utgiven" brukar jag tänka på det där citatet. Att Chriss blir utgiven gör inte mina chanser till att bli det mindre, det enda det betyder är att jag måste jobba hårdare för att uppnå mina mål.

Om jag ska sammanfatta det här svamliga inlägget tror jag iaf att det kommer down to this: acceptera att man blir avundsjuk ibland, konfrontera de känslorna och fucking deal with it. Om du inte vågar prata om dem med någon annan, prata iaf med dig själv och säg åt dig själv att jaha, okej, jag är visst lite avundsjuk nu, det är okej men jag tänker också vara glad för min kompis.

Sen kan man ju vara galet avundsjuk på främlingar. Det är också ett bra sätt att bli av med känslorna: projicera de på någon annan vars lycka du skiter i. Det kanske dock inte är det hälsosammaste sättet att göra det på, men eehhh, jag är ingen psykolog heller.

Det finns för övrigt vissa fördelar med att ens BFF blir utgiven istället för en själv, tro det eller ej, och det tror jag kommer att bli ett framtida inlägg.

True story.

Review: En bön för Owen Meany

En bön för Owen Meany by John Irving
My rating: 4 of 5 stars

Jag önskar typ att jag hatade den här boken med tanke på hur lång tid det tog för mig att läsa den. TIO DAGAR. Jag läste ut Stephen Kings Det på kortare tid, vafan. Så att tänka "usch det tog mig hur lång tid som helst att läsa ut den här boken och den var skitdåligt" hade varit trevligt, men så var det tyvärr inte. Jag tycker jättemycket om den när jag läste den, det tog bara väldigt lång tid (och dessutom läste jag inte alls tre dagar förra veckan ... sjukt ovanligt för mig).

Jag vet inte riktigt vad det är meningen att jag ska "få ut" av den här boken. Den handlar om tro och religion och kristendom, men jag tror inte på det alls. Och en bok om fiktiva karaktärer kommer inte knappast få mig at tro heller, men jag tvivlar på att det är poängen. Jag antar att i slutändan spelar det ingen roll om det som Owen tror är sant eller inte, för man kan ändå gilla storyn. Med det sagt kändes det för mig nästan mer som en bra fantasybok ... i alla fall på slutet, men inte innan det.

Owen Meany är en fantastiskt karaktärer. Det går inte ens att förklara: han är ASROLIG, men inte på ett sätt så att man skrattar åt eller med honom, han bara är. Det går inte att ogilla honom, även om han är konstig och irriterande ibland. På det sättet är huvudkaraktären lätt att relatera till, för hans känslor för Owen är fullt rimliga.

Med tanke på att huvudploten är att huvudpersoens mamma av misstag blir dödad av hans bästa vän förväntade jag mig en mörk historia, som skulle vara jobbig att läsa. Jag hade så fel. Det kändes bra att läsa den, för även om några karaktärer var svin och antagonister så fanns det så mycket godhet i de andra karaktärerna. Jag älskade hur viktig huvudpersonens styvfar var även efter att mammans dött, jag gillade hur mormodern brydde sig så mycket om folk hon gillade även om hon kunde vara elak, jag gillade vänskapen mellan Owen Meany och huvudpersonen. Boken var trevlig, och det var bara på slutet, när man vet att någonting ska hända som jag kände mig lite stressad när jag läste. Inte för att slutet var dåligt eller så, men man visste att något skulle hända som man inte såg fram emot.

ATT ALL OWENS DIALOG VAR SKRIVEN I CAPS VAR ETT INTRESSANT STILISTISKT DRAG. Å ENA SIDAN VAR HANS KONSTIGA RÖST EN VIKTIG DEL AV HANDLINGEN, MEN Å ANDRA SIDNA HAR ALLA ÅR PÅ INTERNET LÄRT MIG ATT CAPS BETYDER ATT MAN SKRIKER OCH OWEN SKRIKER INTE HELA TIDEN, HAN TILL OCH MED VISKAR IBLAN. DET HADE NOG VARIT BÄTTRE ATT ANVÄNDA KURSIV TEXT ELLER NÅT, MEN JAG ANTAR ATT INTERNET SPEECH INTE VAR EN GREJ NÄR BOKEN SKREVS, SÅ DEN KANSKE URSÄKTAS.

Åh, och huvudpersonen verkade vara asexuell! Det var nice. :D

View all my reviews

True story.