Review: Lida

Lida by Stephen King
My rating: 5 of 5 stars

Aaaooooowwwwoaaaoaooowowoaoaaaaaaaa

Alltså, jag har aldrig varit ett fan av gore, och nu när jag faktiskt brutit någonting för första gången reagerar jag ännu värre på det. Så att läsa om Paul Sheldons skador var inte kul till att börja med, och tja ... det är inte som att han skadade sina ben och sen fick återhämta sig från det, eller hur? NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Det var tvunget att bli värre, hela jävla tiden. Tack så mycket för det, Stephen King. VERKLIGEN.

Vanligtvis skulle jag nog inte gillar det här, och jag spenderade väldigt mycket tid med att tänka "men så mycket dålig skit har redan hänt, hur ska han kunna leva länge nog för att boken ska bli ytterligare 300 sidor!?", men på något sätt gick det, och på något sätt var väldigt bra under tiden. Det finns egentligen bara två karaktärer i den här boken (titelkaraktären är från boken i boken och även i glimtarna vi får se av en boken får vi aldrig riktigt känna henne), men det behövdes inte mer än så.

Det jag tror skulle vara en plottwist typ halvvägs genom var ganska uppenbart, med tanke på hur många avsnitt Criminal Minds som jag sett, men det var ändå logiskt att det var chockerande för huvudpersonen, och det fungerade ändå som en bra backstory för Annie, så jag gillade den. Ärligt talat, trots att Paul var rätt sexistisk (han hatar verkligen sina kvinnliga läsare, gör han inte?), så kunde jag sympatisera med honom. Jag förstod oftast hans känslor och handlingar genom boken, och jag tyckte inte att han var en jävla idiot hälften av tiden. Vilket, antar jag, är ännu läskigare. Jag hade gjort samma saker.

I slutet av den här utgåvan är det med en pretentiös essä av någon snubbe som typ förklarar vad vi just läst, om man var för trög för att hänga med. Tack för det. Den nämner att Stepgen King hatar meta-fiktion, men det är ju en del meta i den här boken, för vi får följa hur Pauls känslor mot sin mest kända karaktär förändras, ohc vi får se hur viktigt skriavande kan vara för någon, hur det inte bara är den enda anledningen till att man lever, utan den enda motivationen till att hålla sig vid liv. Det var rätt oolt, faktiskt, även om jag inte rekommenderar dödsångest som skrivmotivation i allmänhet.

Slutet var bra, men jag hade nästan gillat det bättre om det varit mörkare. Jag var förberedd på att de skulle vara det, men eftersom jag är en sucer för hoppfulla slut kan jag inte klaga på hur det gick. Men det hade varit rimligt om det slutat med allt brann, helt enkelt.

View all my reviews

True story.