Organisation är prokrastrineringens moder

Okynnesredigerar lite på ett projekt såhär medan jag väntar på testläsarresultat och NaNo fortfarande är superlångt bort. Halva nöjet med redigerande är förstås att strukturera sitt skrivande på olika sätt (...eller är det bara jag?), och även om jag redan HAR strukturerat den här storyn tidigare i Powerpoint bestämde jag mig för att gå över till Excel ... bara för att jag fucking kan.

So far, so good ärligt talat. Jämfört med hur jag hade om samma karaktär när jag gjorde samma character sheet i Powerpoint:

Nu ska vi se om det här supersnygga Excel-dokumentet kan motivera mig till att börja planera inför NaNo. Det kanske är lite väl tidigt för det, men nu kliar det i fingrarna så vad ska jag göra?

True story.

Review: Lida

Lida by Stephen King
My rating: 5 of 5 stars

Aaaooooowwwwoaaaoaooowowoaoaaaaaaaa

Alltså, jag har aldrig varit ett fan av gore, och nu när jag faktiskt brutit någonting för första gången reagerar jag ännu värre på det. Så att läsa om Paul Sheldons skador var inte kul till att börja med, och tja ... det är inte som att han skadade sina ben och sen fick återhämta sig från det, eller hur? NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ. Det var tvunget att bli värre, hela jävla tiden. Tack så mycket för det, Stephen King. VERKLIGEN.

Vanligtvis skulle jag nog inte gillar det här, och jag spenderade väldigt mycket tid med att tänka "men så mycket dålig skit har redan hänt, hur ska han kunna leva länge nog för att boken ska bli ytterligare 300 sidor!?", men på något sätt gick det, och på något sätt var väldigt bra under tiden. Det finns egentligen bara två karaktärer i den här boken (titelkaraktären är från boken i boken och även i glimtarna vi får se av en boken får vi aldrig riktigt känna henne), men det behövdes inte mer än så.

Det jag tror skulle vara en plottwist typ halvvägs genom var ganska uppenbart, med tanke på hur många avsnitt Criminal Minds som jag sett, men det var ändå logiskt att det var chockerande för huvudpersonen, och det fungerade ändå som en bra backstory för Annie, så jag gillade den. Ärligt talat, trots att Paul var rätt sexistisk (han hatar verkligen sina kvinnliga läsare, gör han inte?), så kunde jag sympatisera med honom. Jag förstod oftast hans känslor och handlingar genom boken, och jag tyckte inte att han var en jävla idiot hälften av tiden. Vilket, antar jag, är ännu läskigare. Jag hade gjort samma saker.

I slutet av den här utgåvan är det med en pretentiös essä av någon snubbe som typ förklarar vad vi just läst, om man var för trög för att hänga med. Tack för det. Den nämner att Stepgen King hatar meta-fiktion, men det är ju en del meta i den här boken, för vi får följa hur Pauls känslor mot sin mest kända karaktär förändras, ohc vi får se hur viktigt skriavande kan vara för någon, hur det inte bara är den enda anledningen till att man lever, utan den enda motivationen till att hålla sig vid liv. Det var rätt oolt, faktiskt, även om jag inte rekommenderar dödsångest som skrivmotivation i allmänhet.

Slutet var bra, men jag hade nästan gillat det bättre om det varit mörkare. Jag var förberedd på att de skulle vara det, men eftersom jag är en sucer för hoppfulla slut kan jag inte klaga på hur det gick. Men det hade varit rimligt om det slutat med allt brann, helt enkelt.

View all my reviews

True story.

Har du läst…

…en bok med snö på omslaget?
Det är typ snö på omslaget till Guldkompassen, va?

…en bok som handlar om krig?
Boktjuven av Markus Zusak.

…en bok som är skriven av en finsk författare?
Inte med flit.

…en bok som är över 800 sidor?
Senaste var nog Stephen Kings Det, som "bara är läskig de sista 1100 sidorna eller så".

…en bok som har ett spöke som huvudkaraktär/har en stor roll?
Ehhh det finns en jag vill säga men det blir nog en spoiler så vi drar till med The Mediator-serien av Meg Cabot.

…en bok där någon av huvudkaraktärerna äger en affär?
High Fidelity av Nick Hornby.

…en bok där någon av huvudkaraktärerna är fruktansvärt rik?
Gansey i The Raven Cycle är ju jävligt rik.

…en bok som handlar mycket om djur?
Jurassic Park, om man räknar dinosaurier som djur och det tycker jag faktiskt man kan. Man ska inte diskriminera bara för att de typ dött ut.

…en bok vars titel innehåller ordet ”En”?
Om en Buick 8.

…en bok som utspelar sig på hösten?
Det enda jag kommer på är någon Sweet Valley Twins-bok som utspelar sig under halloween. Med tanke på att jag älskar hösten borde det ju vara massa fler här, sjukt dåligt, 0/10.

...en bok som knappt innehåller några glada inslag?
Ehhh tycker inte att Gillian Flynns böcker brukar vara särskilt uppmuntrande ärligt talat.Vet inte vilken som är värst egentligen?

…en bok som handlar om bröllop?
Babbeldrottningen av Meg Cabot.

…en bok som handlar om häxor?
HAAARRYPOTTERJAFÖRFAAAAN

…en bok som utspelar sig på en ö?
Den sjätte Temeraireboken utspelar sig i Australien och det är ju typ en ö.

…en bok som har en karaktär som du kan känna igen dig själv i?
Just nu sitter jag här och ba "nej jag har aldrig relaterat till en karaktär i en bok ever", men det stämmer ju inte. Eeeehhhhhhh ........ joo, jag relaterar till Cath i Fangirl ganska mycket.

…en bok som utspelar sig i rymden?
Liftarens Guide till Galaxen.

…en bok som det finns ett mycket gammalt hus i?
Tistelblomman av Amanda Hellberg var väl ett rätt gammalt hus? Det spökade iaf i huset, då brukar det vara gammalt.

...en bok som handlar om en bokhandel?
En bokhandel är väl en ganska viktig bit av Dash och Lillys utmaningsbok eller vad den heter, men annars kommer jag inte på någon.

…en bok som i titeln innehåller något av de fyra elementen? (eld, vatten, luft, jord)?
Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg.

True story.

Review: En hjärtformad ask

En hjärtformad ask by Joe Hill
My rating: 4 of 5 stars

Shit, den här boken var intense. Det tog liksom aldrig slut, man var hela tiden på helspänn och ba HUR I HELVEVET SKA DE ÖVERLEVA DET HÄR? Dessutom lyckades den vara läskig, och inte bara stressande. Väldigt imponerande på det sättet, även om jag hatar den här konstanta känslan av stress när jag läser.

Början på historien var mindre imponerande. Jag menar, de övernaturliga delarna introduceras i stort sett genom ett telefonsamtal med en infodump som var jätteskum, ärligt talat. Jag fattar att det inte var meningen att det skulle vara en långsam uppbyggnad och att vi läsare genast skulle förstå att de övernaturaliga delarna var RIKTIGA, men ... näe, det var konstigt. Kanske för att jag inte hade en aning om vad boken skulle handla om: boken jag har saknar helt baksidetext som handlar om ploten (vilket jag fucking hatar!).

Dessutom hamnar huvudpersonen i knipa för att han köper en hemsökt kostym. Allvarligt talat, dude, du förtjänade nästan att dö för det.

Men, det var inte bara en läskig historia, den var delvis deckare, och den ploten var också välskriven. Vilket jag måste säga att jag gillade, att det var två historier i en. Jag tyckte inte att den var särskilt förutsägbarheller, även om vissa flashbacks med ondingarna kändes lite konstiga. De var inte så läskiga i de.

Fast att låta huvudpersonen vara en 50+ rockstjärna som bara dejtade 20-någonting tjejer var lite äckligt. Han hade kunnat vara tjugo år yngre eller så.

View all my reviews

Utan gips

Bra dag idag! Först och främst hände ju det bästa som hänt de senaste sex veckorna, det vill säga att jag ÄNTLIGEN blev av med gipset. Har räknat veckor, sedan dagar, och till sist timmar tills det skulle hända.

Det var såklart superäckligt där under, massvis med död hud, mycket benhår (som iofs inte är äckligt men inte min grej), och bara allmänt onice. Mina planer sedan länge var att fira med ett varmt bad, och det gjorde jag också! Hade en badbomb från Lush dagen till ära (Intergalactic tror jag den heter, rekommenderas!) och först var det mysigt med den blå färgen och allt glitter och det var mkt skönt att låta foten flyta runt i vattnet.

Seeen efter ett tag blev det mer att jag bara flöt runt med mina egna döda hudceller, men äsch, det var ett effektivt sätt att få bort mycket av dem. Avslutade med båda body scrub och butter från Body Shop, vilket också kändes sjukt nice. Mmmm. Njuter av att kunna ha strumpor på mig, att kunna klia hur jag vill, och att kunna röra foten ... lite grann iaf. Den är ganska stel. Men jaja, det får man väl bygga upp.

Lite segt att de pratar om hur jag ska kallas till operation för att ta ut skruvarna sen. Hade bestämt intrycket av att en sådan inte skulle bli nödvändig, men vi får väl se hur seriös den blir. Den här gången kommer jag vara förberedd iaf och när operationen är över så kommer allt faktiskt vara över, till skillnad från sist.

Till sist vill jag bara tipsa om att en intervju med mig finns i senaste numret av Citylife Magasin, Åkersberga-utgåvan. Oväntat snygg bild på mig, med tanke på att det kändes som att jag kisade typ hela foto sessionen.

True story.

Review: Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Vi är inte sådana som i slutet får varandra by Katarina Sandberg
My rating: 2 of 5 stars

Eeeeeeeehhhhhhhhhhhhhhhhhh

Jag vet inte. Början av den här boken - om en tjej som åker till Paris, har hett sex med en främling och blir gravid - låter ärligt talat som min värsta mardröm. Paris, iew, sex med främlingar, iew, GRAVID, iew iew. Nope. Det finns inget romantiskt i det i mina ögon, speciellt inte när den stackars avkomman får namnet Cassiopeia.

Såhär är det: jag gillar den generella berättelsen i den här boken. Flicka lämnar hemmet, faller för en snubbe, snubbe är otillgänglig men är otrogen med flicka, de har en kärleksaffär som inte kan sluta lyckligt. Och så finns det en mystiska flicka från flickans förflutna. Allt bra, jag gillade det, det var rimligt och välskrivet.

Men resten? Nä, där tappar boken mig. Alltså, här är en lista över totalt jävla orimliga grejer som händer i boken:

- Flicka från småstad åker till Stockholm och blir kompis med SUPERRIKA människor. Jag kanske har fördomar, men jag ser det inte. Och de ÄR rika som fan, med föräldrar som köper dem "en liten trea på Östermalm" (HAHAHAHAHA)

- Tunnelbaneutrop som nämner att någon hoppat framför tåget. NOPE, sånt gör vi inte. De ljuger om förseningar, olyckor eller signalfel, men det skulle aldrig säga "oops någon hopade". Det händer inte.

- Flicka får två på Söder tack vare sina rika vänner. Inte en chans att hon skulle ha råd att bo där.

- Den mystiska flickan från det förflutna har bott i Stockholm sen hon var 10 och vid 19 års ålder har hon en bil SOM HON KÖR I INNERSTAND. HAHAHAHAHHA lolnope.

- Den mystiska flickan från det förflutna har ett jobb på Elle vid 19 års ålder, som hon fick genom att storma in till chefredaktören och säga åt henne att anställa den mystiska flickan från det förflutna. Helt bisarr fyrtiotalistdröm som aldrig skulle hända.

- Snubbe kastar sten på flickans lägenhetsfönster. HON BOR PÅ FJÄRDE VÅNINGEN. Är han ett jävla stenkastarproffs? Vafan.

Jag menar, efter att tag blir det bara för absurt. Historien behövde inte de här osannolika Sex and the City-inspirerade grejerna, den var bra utan dem, men ändå är de där av någon anledning. Det dyker också upp konstiga brev tre eller fyra gånger skrivna till Christer Fuglesang och de gör ingenting för ploten utan blir bara någon skum gimmick. Helt onödigt.

Jag hade för höga förhoppningar för slutet också. Jag hoppades Cassie skulle inse att anledningen till att hon aldrig blev kär var för att hon var aromantisk och asexuell och att det var okej, ELLER att hon skulle bli ihop med den mystiska flickan från det förflutna. Seriöst, en av de första grejerna den mystiska flickan från det förflutna gör är att dra med henne till en gaybar, och vi ska tro på att de bara är tjejkompisar? Nej.

Hade slutet varit bättre hade jag gett den tre stjärnor, hade det var lesbiska med hade jag gett den fem jävla stjärnor, men alla gimmicks och fortsatta bevis på att författaren varit i stan hon skriver om i typ noll minuter irriterade mig för mycket för att säga att den var mer än okej. Det är synd, för bakom allt det här fanns en bra historia som jag tyckte om att läsa.

View all my reviews

True story.

Novellsommar

Det känns som jag skrivit så galet mycket noveller den här sommaren. Mellan 31 augusti och 1 september var det deadline för inte mindre än sex novelltävlingar som jag kände mig manad att delta i, och så eftersom jag inte skrev någonting i juni (nästan) blev det en hel del skrivande att få ur sig efter det.

Men det har varit kul! Novellskrivande är ju relativt nytt för mig och jag förväntar mig alltid att inspirationen ska ta slut, men hittills har det inte varit några problem så länge det funnits en deadline. När jag skickade in den sista novellen (sista augusti) tittade jag på min lista för framtida novelltävlingar och hittade ... en. Deadlinen för den var två månader senare, vilket kändes helt sjukt för någon som närmast fick hetsskriva för att iväg allting som skulle in i augusti.

Så för tillfället spånar jag på idéer till Catahyas epilogantologi, och eventuellt någonting till Tidningen Skrivas novelltävling på temat "Skördetid". Alltså, är det bara jag eller blir deras teman flummigare och flummigare för varje gång...?

Jag har också skrivit klart tredje utkastet för berättelsen jag skrev för NaNo 2014, och skickat iväg den till lite testläsare. !!! Det är alltid lika spännande, speciellt som två av dem inte direkt läst vad jag skrivit innan (Chriss, den stackars fan, tvingas ju läsa allt jag skriver oavsett om hon vill eller inte). Hanna läste hela berättelsen på mindre än tolv timmar och kom med jättebra feedback, så det ska bli spännande att se vad de andra har att säga! 

Idag har jag också skrivit ut mitt gamla manus igen för att göra ett nytt förlagsutskick. Har typ bara förlag som vill ha pappersformat kvar på listan nu, så det blir inget massutskick den här gången, men det gör inte så mycket. Har uppnått ett tillstånd av total zen där jag känner att jag blir utgiven när jag blir utgiven och det är ingen idé att stressa över det. Aom aom aom ...

Aja, om sommaren varit tillägnad noveller ska nog hösten tillägnas längre berättelser! Man kan inte vara i novell-mode när man ska skriva NaNo, liksom.

True story.

Review: Total Recall: Min Osannolikt Sanna Livshistoria

Total Recall: Min Osannolikt Sanna Livshistoria by Arnold Schwarzenegger
My rating: 3 of 5 stars

Jag fick en insikt medan jag läste den här boken angående mina känslor för biografier: jag tycker mycket bättre om biografier om sportpersonligheter än biografier om rockstjärnor (eller möjligtvis filmstjärnor). Jag tycker nämligen inte om långa beskrivningar av droger och alkohol och överdrivet festande. Är du en högpresterande atlet kan du inte festa hela nätterna, men är du en rockstjärna MÅSTE du göra det fö rdin image. Så jag läser hellre beskrivningar av ashårda träningar än beskrivningar av droger och orgier.

Okej, Arnold kan knappast beskrivas med ordet "sportpersonlighet", men det är definitivt där han börar, men även när hans filmkarriär tar fart så handlar det aldrig om fester och alkoholk och sex, det handlar nästan hela tiden om pengar och att bli känd. Han är weirdly obsessed vid pengar, och hur viktigt det är att tjäna egna och aldrig behöva be folk om det. Det är förstås därför han är republikan, eftersom han älskar det där Amerikanska Drömmen-idealet (och för att han inte gillar fackförbund). Bortsett från det låter det som att han är mer demokrat än han är villig att erkänna.

Jag läste den här boken på tre dagar och det gjorde att varje dag handlar mer eller mindre om en av hans tre karriär: som bodybuilder, som filmstjära, och som the Governator. Alla tre delarna var intressant på olika sätt, fast jag tyckte nog att de politiska delarna blev lite sega. Jag bryr mig inte så mycket om kalifornsk politik, eftersom jag är från Sverige. Men det var kul att se vad Arnold sysslade med alla år när han inte gjorde film.

Arnold vill såklarat bevisa för folk att han är smartare än vad de tror (ett ständigt problem för actionstjärnor: det spelar ingen roll hur många gånger man påpekar att Sly Stallone skrev manuset till Rocky eller att Dolph Lundgren är civilingenjör i kemiteknik, folk ser de inte som något annat än korkade muskelberg), men han överkorrigerar nästan och framstår som rätt självgod vid vissa tillfällen. Det är hela tiden "Jag visste att det här skulle fungera" eller "Jag visste att det här var dumt men jag sa ingenting", vilket får det att låta som att tur inte hade någonting att göra med hur hans liv blev. Å andra sidan erkänner han att han haft fel ibland: till exempel ville att han att replien skulle vara "I will be back" snarare än "I'll be back", och säger att det bevisar att James Cameron visste precis vad han höll på med. Men ändå, en del självgodhet kan inte ignoreras, även om han kanske har en anledning till den.

Hur som helst gillade jag den här boken, fast jag är inte säker på om jag köper hela Arnolds filosofi, speciellt inte tanken på att man ska jobba 12 timmar om dagen och klara sig på typ 6 timmars sömn. Jag skulle snarare göra tvärtom, men det kanske bara är jag ...

View all my reviews

True story.

P.S. Testar en ny grej nu där jag översätter mina recensioner! Dvs den finns på engelska på goodreads, men jag översätter dem här på bloggen. Tänker att det passar bättre om allt här är på svenska. D.S.

Vad jag lärt mig om skrivande av Usain Bolt

Alla vet ju att skrivande och löpning hänger ihop på något sätt, det är ju liksom ett odiskutabelt faktum för alla som ägnar sig åt båda. Frågan är dock hur det fungerar om man ser det åt bara ena hållet, kan en löpare lära sig någonting av en författare? Kan en författare lära sig någonting av löpning?

Det här var någonting jag funderade på när jag läste Usain Bolts självbiografi förra veckan. Eftersom han är en av de bästa löparna i världen ... nej, i historien, så borde man ju rimligtvis kunna lära sig skitmycket om skrivkonsten av honom, eller hur? Här är vad jag lärde mig av hans självbiografi:

Bildkälla: https://upload.wikimedia.org/

Ha alltid en morot

Usain Bolt har alltid varit snabb som fan, i stort sett sen han föddes, men det var inte förrän han fick ordentligt med motivation som han faktiskt började vinna race. Han hade en lärare som sa att han hade talang för att springa, men Bolt var helt ointresserad tills läraren sa att okej, om du vinner ett race imorgon ger jag dig en matlåda. Bolt sprang, vann, och insåg att han älskade att vinna.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att man alltid måste ha ett syfte med det man skriver. Vad fan syftet är kan variera: kanske är syftet att skriva 50,000 ord på en månad, kanske är det att skicka in något till en novelltävling, kanske är det att kunna publicera sin fanfiction online, det spelar ingen roll. Det viktiga är att man har en anledning att faktiskt avsluta det man skriver.

Skaffa dig en coach du kan lita på

Usain Bolt började med en skitbra tränare som hade förvaltat massvis med unga talanger och gjort dem till stjärnor, men mellan dem klickade det aldrig. Tränaren hade en väldigt bestämd och hård rutin som han körde med alla sina adepter, och den fungerade inte för Bolt. Trots att tränaren var sjukt bra på sitt jobb fick Bolt byta till en annan tränare, som visste hur han fungerade, och efter det började han utvecklas ordentligt.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att inte alla kommer att förstå din berättelse. Be inte någon som aldrig läst Harry Potter att korrläsa din fanfiction, be inte din deckarälskande mamma att läsa igenom din fantasyroman, och så vidare. Hitta någon som förstår din berättelse och ditt skrivande, och be den personen om vettig kritik.

Lyssna inte på hatarna

Usain Bolt är lång. 196 cm lång, för att vara exakt. Det gör honom till en utmärkt löpare eftersom han kan ta långa, snabba steg, men det gjorde också att alla var EXTREMT skeptiska till att låta honom springa 100 m. En lång person tar alldeles för lång tid på sig att veckla ut sig i starten och tappar viktig tid, tid som hen inte kan ta ikapp på samma sätt som under t ex ett 200 m-lopp som pågår lite längre. Alltså trodde ingen att han skulle kunna bli bra på den sträckan, men nu har han slagit världsrekord på 100 m flera gånger, vunnit två OS-medaljer och tre-VM (och ytterligare massa skit på 200 m).

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att det viktigaste är att DU tror på det du skriver. Nej, generellt sätt kanske det är lite ovanligt att kombinera science fiction och hästböcker, men då är det upp till dig att bevisa att det går.

Bildkälla: https://upload.wikimedia.org/

Du vet inte var du kommer lyckas om du inte testar

Usain Bolts huvuddistans är 200 m, det är det han ser som "sin" gren. Han hamnade på 100 m bara för att hans tränare tyckte att han också skulle köra 400 m, men Bolt visste hur jobbiga träningarna inför 400 m var och sa att han ville testa 100 istället, för där tränade man inte lika hårt. Hans tränare var, förstås, skeptisk, men Bolt sa att om han inte visat att han kunde klara 100 m inom ett halvår skulle han gå över till 400 m utan att klaga. Tja, vi vet ju hur det gick.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att du inte kan veta vad du kan förrän du testar. Jag trodde inte jag kunde skriva noveller, det formatet var alldeles för kort min del, men nu ett år efter att jag började med det har jag vunnit förstapris i två novelltävlingar, blivit uttagen till att medverka i en antologi, och sålt en novell till en veckotidning. Det hade jag aldrig gjort om jag inte vågat testa någonting nytt.

Till och med den som har talang måste förvalta den hårt

Usain Bolt har alltid varit grym på att springa, så länge han känt sig motiverad. Han har vunnit löptävlingar sedan han var tolv år, från skolmästerskap till junior-VM till OS-guld. Men tror ni han sitter hemma och chillar hela dagarna bara för att han vet att han är bäst? Nope, han tränar ashårt, för oavsett hur mycket talang man har så måste man förvalta den för att göra någonting bra av den.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att jag måste hela tiden skriva och utmana mig själv för att utvecklas. Jag kan inte förlita mig på att jag har talang och är duktig med det skrivna ordet, utan jag måste ta hand om den talangen genom att hela tiden fortsätta skriva och utvecklas.

Det krävs en bra start

Usain Bolt springer som vi vet väldigt fort, men för att kunna vinna 100 m måste du ha en bra start. Du kan inte missa en sekund här, för då kommer man aldrig kunna ta igen det under loppet (som varar i typ 10 sekunde).

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att om du skickar in ett manus till ett förlag så måste du ha en snorbra inledning. Förlagen kommer inte läsa hela ditt manus i förhoppningen om att det blir bra på sida femtio, en läsare kommer inte ge dig en chans om du har en crappy början. Det krävs helt enkelt en bra start både på ett manus och på ett 100 m-race.

Bildkälla: https://upload.wikimedia.org/

...men en bra start är inte allt

Usain Bolt är ju faktiskt inte jättebra på starterna i 100 m. Han är ju bättre än dig och mig, såklart, men jämfört med kortare killar han han en nackdel eftersom han inte vecklar ut sig lika snabbt när han börjar. Han får kompensera senare (vilket han delvis gör genom att ha långa ben och inte behöva ta lika många steg när han springer, men idk hur det kan bli ett skrivråd), och helt enkelt springa jävligt mycket snabbare än alla andra i den andra halvan av racet. Bevisligen funkar det.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att en bra inledning är inte allt. Jo, till skillnad från Bolt måste du ha en sådan, men kan du inte leverera resten så spelar det faktiskt ingen roll hur bra din inledning är. Det du skriver måste vara bra hela vägen in i mål, ehh, jag menar till sista sidan.

Det krävs tur

Usain Bolt säger: "det ska till en hel del tur för att slå ett världsrekord. Det handlar inte bara om ren begåvning, även om sådan hjälper".

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att det här är helt sant. Det krävs tur för att få ett förlagskontrakt. Ditt manus kan vara skitbra, du kan vara jätteduktig, men du måste faktiskt ha lite tur också. Du kan göra allt rätt men ändå misslyckas.

För stora ambitioner leder till press och press leder till oro

Usain Bolt springer aldrig ett race med sikte på att slå världsrekord. Han tänker först och främst på att vinna, och när han ser att han inte har någon framför sig längre, då fokuserar han på tiden. Detta gör att han alltid är avslappnad innan han springer och inte oroar sig, vilket han skulle göra om han hela tiden hade ashöga ambitioner och siktade på världsrekord efter världsrekord.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att sikta lagom högt. Börja med att avsluta ditt manus, SEN kan du börja drömma om förlagskontrakt. Om du sitter med en mening skriven och redan förväntar dig att boken ska ge dig ett nobelpris, då kommer du aldrig ens skriva klart berättelsen för att du satt ett för högt mål för dig själv innan du ens börjat.

You'll face rejection

Usain Bolt tvingades en gång avbryta ett race i Kingston, eftersom han skadade knät. Detta skedde på samma arena som han tidigare vunnit Junior-VM på, i hans hemland Jamaica, men plötsligt buade samma publik som tidigare hade hyllat honom (eftersom de trodde att han bara gav upp för att han visste att han inte skulle vinna). Det här var 2006, två år innan han slog sitt första världsrekord, när han bara var 19 år gammal.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att alla blir refuserade/rejected på något sätt, någon gång. Men när det händer så är det enda man kan göra att lägga det bakom sig och gå vidare, och bevisa att de jävlarna hade fel.

Ingen kan ta dina prestationer ifrån dig

Usain Bolt tycker att det är bättre att vinna OS-guld än att slå världsrekord. Pretty much vilken dag som helst kan det komma någon som har sånt jävla flyt och är så jävla duktig och tar ditt världsrekord ifrån dig, men dina OS-medaljer har du för evigt. Om femtio år kan folk fråga "hmm, vem var det nu som vann OS-guld i 100 m år 2008?" och svaret kommer ändå att vara Usain Bolt, oavsett hur många personer som varit snabbare än honom sedan dess.

Vad jag lärt mig om skrivande ... är att det kan komma någon annan jävel och skriva bättre än dig, få ett bättre förlagskontrakt, sälja mer böcker, men ingen kan ta ifrån dig att du skrivit klart din jävla bok om du gör det. Ingen kan ta ifrån dig att du bestämde dig för att göra någonting och kom hela vägen i mål, och det är det man ska vara allra stoltast över.

True story.

Review: Slaughterhouse-Five

Slaughterhouse-Five by Kurt Vonnegut
My rating: 4 of 5 stars

This is honestly not a book I saw myself rereading only a year after I first read it, but it was picked for my book club so here we are.

I honestly liked it better the second time around, which is why I've added a star. Maybe it's just better in English, I don't know, but it was a lot funnier than I remember it, and some other parts just hit right "in the feels", which I don't recall them doing the last time I read it. Back then I thought it was weird, but good, and now ...

Well, to be honest, I still think it's weird but good, but the good parts were better than I remembered them. I didn't fully understand it then, and I still don't, but for some reason it just worked better now. It might just be because it's better in the original language, but what do I know?

I'm just glad I didn't read it in high school. Nothing could've made me hate is having had to do that and then discuss it with a bunch of teenagers.

View all my reviews

True story.

Saker jag ska göra när mitt gips kommer av

Idag är det fem veckor sedan jag snubblade till på leksak på en lekplats, tänkte "det är så jävla typiskt mig att skada mig nu och förstöra hela dagen" och sedan krossade båda fotknölarna när jag landade. Det är också en vecka kvar tills jag får ta bort gipset följt av fyra till sex veckor då jag inte får stödja på foten längre. Det finns dock en del grejer jag verkligen ser fram emot med att bli av med gipset, så här kommer en lista:

• Klia
  Man kan inte klia sig under gipset. Speciellt inte längst in, vid fotknölarna, där jag har blivit sydd och det därför kliar extra mycket. Efter fem veckor utan att få klia ska jag ta mig fan riva upp hela jävla benet när det kommer av. När de ska ta bort skruvarna efter operationen kommer de inte behöva skära upp foten för jag kommer riva upp ett tillräckligt stort sår. Så mycket ska jag klia.
  
  
• Duscha
  Okej, jag har duschat varje dag sedan jag bröt benet, men jag har behövt klä in benet med en platspåse och hållit den utanför duschen. NO MORE OF THAT SHIT. Kommer kunna sitta på duschgolvet och soaka i timmar nu. Yeees.
  
  
• Bada
  Fast det första jag ska göra är att gå hem och ta ett långt bad. Ska fan gå förbi Lush och köpa en badbomb bara för att det ska bli riktigt jävla skitnice, sen ska jag ligga där och skrynkla ihop resten av dagen. På vägen upp ska jag passa på att ...
  
  
• Raka benet
  Jag har iofs rakat mig under den här tiden också, men obv inte under gipset eftersom det finns vissa logistiska svårigheter med det. Jag är superhårig där nu, vilket är mkt spännande för jag tror inte jag haft ett hårigt ben sen jag var tonåring eller någonting. Så först ska jag fascinerat undersöka hur det känns att vara en yeti och sen ska skiten bort. Föreställer mig att det kommer vara sååå satisfying.
  
  
• Self-care
  Mmmm, efter det ska jag nog köra lite hemmaspa med bodyscrub och body butter och hela köret. Sist jag såg benet (för tre veckor sen) var det fullt av blåmärken och de gånger jag kliar mig på foten följer det med massa döda hudceller ut (varsågod för info), så att go nuts med Body Shop-grejer kommer bli amazing.
  
  
• Ta på mig jeans
  När jag kommer upp ur badet tjugo timmar senare får jag klä på mig utan att behöva dra ett par leggings över gipset, och då ska jag fanimig fira höstens antågande med att ha på mig jeans, om så bara för tio minuter.
  
  
• Ta på mig strumpor
  EVEN BETTER, JAG KAN HA STRUMPOR PÅ MIG. När jag skriver detta har jag lagt en filt över mina fötter för jag fryser för fan hela tiden om tårna och det är sjukt oskönt att ha strumpor över gipset (ja, jag har försökt). Har redan tagit med mig fuzzy socks hit och det ska bli så gött att äntligen få ha på dem ordentligt.
  
  
• SKOR
  I samma veva måste jag nämna att jag kommer kunna ha SKOR!? Har glidit runt med den gipsade foten i en jätteful sko jag fick på sjukhuset och min friska fot i löpdojorna bara för att matcha i höjd, men efter det här kommer jag faktiskt kunna ha två MATCHANDE par skor på mig???? Fy fan vad gött. Funderar på att investera i fluffiga uggs bara för att det verkar asskönt även om det är fult som fan.
  
  
• Sova bekvämt
  När jag sedan går och lägger mig på kvällen kommer jag att kunna SOVA NORMALT för första gången på sex veckor. Fattar ni hur mycket gipset är ivägen när man sover??? Det ska liksom ligga i högläge så jag har två kuddar enbart placerade i sängen för att få upp gipset lite, och rör man sig minsta lilla så sparkar man typ sig själv med gipset. Så jävla onice.
  
  
• Sträcka på mig
  Sen vaknar jag morgonen därpå och sträcker på mig och HURRA det går. Att sträcka ut sig när benet är i gips gör att man kan sträcka hela kroppen UTOM EN FOT och den börjar bara vibrera fram och tillbaka i frustration. Det som borde vara morgonens höjdpunkt blir bara jätteobehagligt.
  
  
• Sitta bekvämt
  Det går inte att luta foten på ett bra sätt utan stöd. Alltså ok, jag fattar ju att gipset ger stöd, men det är ju samtidigt i vägen och runt på ett sätt som gör att det hela tiden rullar fram och tillbaka. Det är så otympligt. Tänk att kunna lägga foten i vilken position man vill. Vilken dröm ...
  
  
• Slippa blåmärken
  Jag är typ 99 % säker på att jag har ett enormt blåmärke på hälen eftersom jag hela tiden slår ner den i gipset. Sist det togs bort hade jag blåmärken på ställen jag inte ens visste att man kunde få blåmärken på. De har åtminstone slutat komma krypande upp ur gipset och se fula ut, men det är bara en slight improvement ...

Det finns såklart saker jag INTE ser fram emot med det här, typ att jag inte kommer få stödja på foten och kommer behöva hoppa runt på ett ben vart jag än ska, men om det någonsin känns jobbigt ska jag fan bara klia lite på foten och tänka på things that were ...

True story.

Review: Faster than Lightning: My Autobiography

Faster than Lightning: My Autobiography by Usain Bolt
My rating: 3 of 5 stars

Brother gave me this to read, because it's not something I'd normally pick up. I mean, I think Bolt is cool and am as amazed by his athletic feats as anyone, but I can't say I've ever felt any reason to get to know behind the amazing runs better.

But I thought it was a solid book. The blurb tries to play up some hardships from Bolt's life, all "oh it hasn't always been easy, I've suffered injuries and I was in a car crash once", which fell flat if you ask me. The car crash sounded horrible, but the only one who got seriously hurt as a friend of his, and we never see her again after the one chapter that sorta deals with the accident. A throw-away line mentions her making a full recovery, then it's focused more on Bolt's foot injuries. I'm sure that was a traumatic experience that affected him a lot, but it doesn't come off like that in the book.

And it didn't have to, I thought the book was interesting enough on it's own. I don't know, it's something special to get inside the head of someone who was broken several world records and won six olympic medals. Reading about his approach to work-outs and what is going through his had before he runs WAS enough to keep me reading.

In a way I feel maybe it was written too early. I saw on wikipedia that Bolt has announced that he'll retire din 2017, which makes sense since he'll be over 30 then and can't reasonably be expected to keep running the way he has done so far, but why publish the book while he might still be able to perform well, when things could still happen? Though, for someone who hates losing as much as he does, maybe writing a biography that ends with him on top was the only way.

View all my reviews

True story.

RIP Kíli

Igår var jag tvungen att avliva en av mina små gerbiler. :( Jag märkte en vecka tidigare att han hade något obehaglig böld på sin doftkörtel, och googlade mig till att det nog var en tumör. Jag tänkte försökte låta honom vara så länge han verkade må i övrigt bra, men märkte efter några dagar att han bet på den så att det blödde och verkade extremt seg och hängig. Istället för att springa runt i buren med sin bror låg han mest och sov, och åt nästan ingenting. Brorsan är tjock som en boll, men han själv var nästan avmagrad.

Så för att den stackaren inte skulle få lida bokade jag en tid hos veterinären och min bror var snäll och körde dit mig. Man känner sig så elak för lilla gerbilen fattar ju inte vad som händer, han tyckte ju bara det var roligt att få en massa hö han kunde gräva runt i, och hade det jättetrevligt typ.

Djurkliniken vi var på, Evidensia i Arninge, var jättebra för övrigt. Så fort jag sa att det rörde sig om en avlivning i telefonen märkte man hur hon jag pratade med blev mjuk i rösten. Hon frågade om hans namn och när vi kom dit sa hon inte "är det du med gerbilen?" utan "är det Kíli?" vilket jag tyckte var väldigt snällt. Till och med jag kunde tänka att "herregud, det är ju bara en liten råtta", men de uppförde sig iaf aldrig som om de tänkte så.

Sen kom vi in i rummet där det skulle ske och där hade de gjort det fint med en ljuslykta och släckt ner och allting. Veterinären som gjorde det förklarade alla steg och det gick hur bra som helst. Trots det satt jag nästan hela tiden och väntade på att någon skulle komma och ba "nej, det här behövs inte, han kommer bli bra", men det hände såklart inte.

Jag trodde inte jag skulle gråta, men när han låg utsträckt på bordet (istället för hopkrupen, som alltid annars) och drog sina sista andetag blev det väldigt jobbigt. Han var ju så liten och nu är hans stackars bror helt övergiven. :( Grät faktiskt galet mycket hela dagen igår, vilket nog kan förklaras lite grann med att jag är PMSig, men också för att det suger att behöva avliva ett husdjur, till och med ett såhär litet som man bara haft i knappt ett halvår (bara att skriva den här texten har fått mig att börja gråta igen, herregud. Vill inte veta hur jag kommer bli om något skulle hända mina andra bebisar).

Min bror fick ta hand om kroppen efteråt, och gav honom en himmelsbegravning ute i skogen någonstans. För mig kändes det som det bästa alternativet, jag ville inte ta hand om kroppen själv för att begrava den eller slänga i soporna och veta att den ligger och ruttnar någonstans. Det känns bättre att den får återgå till naturen bara.

Nu är Kílis bror ensam kvar och för tillfället tror jag inte jag kommer skaffa nytt sällskap till honom. Det är svårt att para ihop äldre gerbiler med nya och jag har inte möjligheten att hantera en misslyckad ihopparning just nu. Han verkar må bra, förutom att han gräver ner sig själv för att sova vilket han aldrig behövde förr när han hade sin bror att sova bredvid. Annars är Fíli lika pigg som alltid och kommer direkt springande när man fyller på matskålen. Ska ge honom lite extra mycket uppmärksamhet bara så att han inte känner sig ensam.

True story.

Review: The Algebraist

The Algebraist by Iain M. Banks
My rating: 3 of 5 stars

I like stories set in space, though I prefer to visit them by the big screen rather than via books. However, I figured it was about time I read more proper sci-fi books, and Banks seemed to be a good place to start. This was a just a book I randomly picked up never having heard of it before.

I did like it, I think, I just had a hard time keeping up. Usually I understood WHAT was going on, but rarely I had any idea why. I don't know if I'm just stupid or lacking in reading comprehension (do I read too many books?), or if it was just too much with all the unfamiliar terms. Then again I read a lot of fantasy, so maybe I can't blame that last part.

My fave thing was the writing. I just really enjoy Bank's writing style, some phrases and sentences were just delightful to read. It might not be Nobel prize worthy prose, but it was right up my alley and for some reason I hadn't expected that. Might have to read something else by him just for that.

Also, random mentions of a girl being bi. First it was just mentioned that a lot of guys were falling for this one girl, and a bunch of girls too, which I thought was nice, but then it got even better when it was confirmed that the girl in question had been with both guys and at least one gal. More of that, plz!

View all my reviews

True story.

Augusti i bilder

Augusti hade potential att bli en rätt nice månad, men eehh som ni kanske anar blev det inte riktigt så. Inte nog med att jag bröt fotleden, vädret konspirerade mot mig och gav oss en fruktansvärd värmebölja dagen efter att det hänt. Ni vet vem ni ska tacka/skylla på för den skiten.

Aja, låt oss ta en titt på augusti:

 Det började ju fint med min kusins bröllop!

Sedan köpte jag jättefina och vuxna lakan och var stolt över mig själv. Fick dock inte njuta av dem särskilt många dagar.

Bild via Li

Eeeeftersom jag den sjätte augusti tyckte det var kul att testa den livsfarliga leksaken i bakgrunden och bröt fotleden på tre ställen (uppenbarligen krossade jag båda fotknölarna och bröt ytterligare ett ben. Good times! Har en del bilder på mig när jag är skabbig på sjukhuset, men ni slipper dem.

När jag kom hem hade jag väldigt tråkigt så jag pimpade mitt gips.

Dock satte det första gipset jättedåligt så jag åkte till sjukhuset efter bara några dagar och fick ett nytt, som är snyggt och ROSA. Självklart skrev jag dit min fave reminder igen, tillsammans med "it's a bad day, not a bad life". Mina viktigaste reminders.

Netflix and chill blev lite mitt ledord för månaden eftersom det inte finns så mkt annat att göra. Jag trodde jag skulle läsa mkt men i början var jag alldeles för hög på smärtstillande för att kunna koncentrera mig.

Chriss skickade ett fantastisk care package! Det där blåbärsteet är så otroligt gott. :D

Min syster höll mig sällskap en dag och lärde mig att spela backgammon.

Eftersom jag hatar solen improviserade vi ett parasoll av ett stort paraply vi hittade. Det fungerade jättebra. Ska fan investera i ett stort paraply och alltid bära runt det.

Vi åkte till landet över helgen och jag tog en skuggselfie i en park i Gnesta. Let me tell you att det är jobbigt nog att vara på landet och behöva duscha ute och ha toaletten i en separat byggnad från där man bor i vanliga fall, det var galet omständigt med en bruten vrist.

Vi städade marsvinsburen och jag jävlades med stackars Nori som inte fattade någonting.

Jag presenterade mitt examensarbete och hade såklart på mig en fierce t-shirt med Khaleesi för att inte misslyckas.

Var på sjukhuset skittidigt för att röntgas och ta bort stygnen. Här är jag skitnöjd efter att ha lyckats köpa en kopp kaffe till mig SAMT tagit med mig sagda kaffe tillsammans med kryckorna ut från Pressbyrån. Det var ett projekt.

Vill man se bilder på hur stygnen såg ut och hur det blev sen kan man klicka här.

Jag bodde i Pet Heaven i en vecka. Sasha började älska mig sista dagen.

Jag var på jobbintervju och med tanke på hur lite kläder jag hade med mig blev det inte mer seriöst än såhär. Med ett chockrosa gips är det svårt att ge ett professionellt intryck hur man än gör. 

Vi var förbi min lägenhet och jag såg till min glädje att någonting växte på min balkong. HURRA!

Sedan var vi på landet en helg till och shoppade på Lager 157. Jag köpte bland annat en ny kjol och en hoodie.

Oooch det var augusti. Nu är det september och det har typ blivit tokhöst på en gång och jag kunde inte vara lyckligare. Älskar hösten. Det är typ då det äntligen blir värt att leva igen efter att ha lidit hela sommaren. Mmmm, höst.

True story.

Review: Iron Crowned

Iron Crowned by Richelle Mead
My rating: 3 of 5 stars

So when I picked this up I had no idea it was the third in a series - nothing on the book makes that clear! - and even thought the author makes a pretty good job of catching you up to speed in the first few chapters, it's not a good book to jump right into.

Mostly because the main character comes off as SUCH A DOUCHE. She's like "mg poor me I'm queen of the fairyland but I don't have to do any boring ruling stuff and it's SOOO hard to have to wear pretty dresses and be adored and shit". And like "Oh here's my minion, he's a creature of the underworld that I've enslaved" and "here's my younger sister, I've locked her up in a dungeon with magical handcuffs on because she's really dangerous". Maybe the sister is really dangerous, I don't know, but when I'm introduced to a character who complains about being a queen and has enslaved creatures and a sister who is inprisoned??? YEah, I'll have a hard time liking her.

And apart from the original quest, all her latter problems have like ... really easy solutions?? That anyone could figure out, but it's still treated as this big surprised. Especially her last problem, at the end of the book, I honestly don't see a good reason why she shouldn't take the easy way out there, I just don't. But maybe my political views on the matter just differs from her.

Also, UUGGGHHH, so much rape??? Not in this book, but apparently in the earlier once and no, thanks. Especially when her boyfriend in this book is so "controlling" and basically tells her that if she resses a certain way, well, what does she expect him to do and she should be thankful he didn't take her right in front of his court. WHO SAYS THAT TO A RAPE SURVIVOR!? I mean come the fuck on.

And I'm not a fan of heroines that HAS to have a boyfriend all the time. Okay, so one guy dumped you? It's not actually necessary for you to get back with your ex immediately afterwards. Yu can just chill and be single for a while: it's allowed.

It sounds like I hated it, but I didn't. I liked the world. I love magical portals taking people back and forth between the real world and fairyland. I like seeing people work with banishing supernatural creatures in our world. I will probably pick up the earlier books in the series, but that won't keep me from finding lots of flaws in this one. Sure, some might have made more sense had I read the other books, but some will not.

View all my reviews

Bokyatzy 2015

Augusti är över, vilket betyder att sommaren är över (YEEES), och det betyder att min favoritutmaning bokyatzyt också är över. Låt oss ta en titt på hur det gick för mig i år:

		Poäng
Genresommar (30p)		30
Deckare	Mörka platser
Fantasy/Sci-Fi	The Rithmatist
Klassiker	Around the world in 80 days
Samtida skönlitteratur	Analfabeten som kunde räkna
Biografi/Memoar	Jag är Zlatan
Lyrik	Karin Boye
Böcker från 5 olika svenska förlag (16p)		16
Gilla böcker	Vi måste sluta ses på det här sättet
Månpocket	Bridget Jones
Rabén & Sjögren	Kära Edda
Bonnier Carlsen	Jag väntar under mossan
Elisabeth Grate Bokförlag	Lilla Smycket
Tung litteratursommar (15p)		15
Fackbok	Dinosauriejägarna
Tegelsten (över 500 s)	Bärnstenskikaren
Historisk roman	Rosornas krig
Mörka utsikter (13p)		13
Dystopi	Brave New World
Krigsskildring	Boktjuven
Bok med svart (mörkt) omslag	Vassa föremål
Tre böcker av en författare (11p)		11
Stephen King	Det
Stephen King	Jurtjyrkogården
Stephen King	Om en Buick 8
Sommarpaketet (10p)		10
Deckare	Kärt Barn
Kalle Anka-pocket	KAP
Klassiker	From the Earth to the Moon
Tjejsommar (10p)
Chick litt
Erotisk skönlitt
Feministisk
Lätt sommar (8p)
Grafisk roman
Fan fiction (minst 30.000 ord, completed)
Ungdomsbok
Små utmaningar, 3p/st (Max 1 bok/kategori)
Reseskildring	Vild	3
Bok på mer än 500 sidor
En pocket	The Carrie Diaries	3
Ett loppisfynd
En bok av Neil Gaiman	M is for magic	3
Läsa om en bok	Fangirl	3
Läsa en bok och se filmen
Följetång (minst tre böcker) (3p/bok)	Kretsen, Drömtjuvarna, Sovarna	9
Läsa klart en påbörjad bok
Låna och läs en bok från bibliotekets topplista
En bok med lila omslag
En bok där omslaget har en byggnad	Konsten att ha sjukt låga förväntningar	3
Bok med övernaturligt inslag	Scorpio Races	3
Fanfiction på över 30.000 ord (completed)
Kokbok (+1p för lagad rätt)
Grafisk roman	Nimona	3
Barnbok	The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making	3
Genrer, 2p för första och sedan 1p/st
Deckare
Sci-Fi
Fantasy	Some Kind of Fairy Tale	2
Chick-litt
Dick-litt
Romantik
Erotik
Klassiker
Lyrik
Historisk roman
Samtida skönlitteratur
Ungdomsroman
Facklitt
Biografi/Memoar
Dystopi
Slutsumma		130

Jag läste 32 böcker och fick ihop 130 poäng, vilket jag tycker är rätt bra. Förra året läste jag 42 böcker, men trots att det var tio mer än i år fick jag bara ihop 9 poäng till, dvs 139. Så även om jag inte slog förra årets rekord ser jag det ändå som en seger för matematiken!

True story.