Barnmaten

Senaste numret av Skriva trillade av en slump (eller elakartade omständigheter) ner i brevlådan, vilket påminde mig om att jag inte vann deras senaste novelltävling på temat Vilse, sååå därför tänkte jag publicera min fina berättelse Barnmaten här:

~*~

Hon rundade hörnet och tvärstannade. Det var inte möjligt! Hon hade just varit här – hur kunde hon ha hamnat bland barnmaten igen? Hon hade sprungit till andra sidan affären, nu tornade ändå hyllor fulla av barnmat och blöjor upp sig framför henne. Sålde de ingenting annat än barnmat?

Hon svor till. Mataffären var övergiven nu när det bara var fem minuter kvar till stängning. Hon kunde föreställa sig de irriterande minerna hos kassapersonalen som bara ville stänga för kvällen och gå hem. Hon ville också gå hem, men hon måste köpa flingor först. Flingor som var omöjliga att hitta.

Tänk logiskt, sa hon till sig själv. Flingorna finns bland torrvarorna. Torrvarorna finns nära sylten. Hon hade sett sylt tidigare, hade hon inte det? Jo, det hade hon. Det var bara en fråga om att gå tillbaka samma väg som hon kommit för att hitta sylten, och flingorna efter det.

Hon vände om och tog till höger. Städgrejer. Men de brukade ju stå närmaste kassan, bredvid godiset? Hur hade hon hamnat där? Hon backade sakta ut från hyllan, gick några hyllrader längre bort och svängde till vänster.

Nej! Barnmat igen – hur var det möjligt? Någonting var fel här, fruktansvärt fel. Hennes lokalsinne, antagligen. Hon hade ju kommit in i butiken, gått längsmed huvudkorridoren, och sedan hamnat bland barnmaten. Om hon gick tillbaka igen måste hon ju hamna vid kassorna och där kunde hon fråga om hjälp. Perfekt. Hon hade plan. Allt skulle lösa sig.

Hon backade sakta ut från barnmaten. Huvudkorridoren bredde ut sig till höger och vänster om henne, men hon var inte längre säker på vilken väg som ledde till utgången och vilken som ledde längre in i butiken. Åh nej. Desperat tog hon upp sin mobil och öppnade appen med kompass i. Kompassnålen snurrade några varv innan den orienterat sig och visade henne vart norr låg.

Norr låg rakt fram. Solen gick upp i öster. Man åt flingor på morgonen, när solen gick upp. Alltså måste hon gå till vänster, det var glasklart. Med förnyat hopp skyndade hon genom matbutiken. Vad var klockan? Var det för sent? Hade hon redan sumpat sina chanser att få en näringsrik frukost imorgon? Det gick inte för sig – frukost var dagens viktigaste mål. Om hon förvägrades det visste ingen vad som kunde hända. Naturkatastrofer, pest och kolera, besök från Skattemyndigheten och Radiotjänst. Hon kunde inte riskera det.

Hon tyckte sig skymta en burk sylt ensam på en hylla och svängde in där: när hennes blick föll på barnmaten skrek hon nästan av frustration. Varför hade gudarna övergivit henne? Hon var en god människa, en person som skänkte pengar både till Greenpeace och Amnesty, som pantade flaskor, samlade in batterier och alltid ringde till det dyra numret när hon röstade i Melodifestivalen. Förtjänade hon inte bättre än såhär?

Hon vände sig om och sprang. Hon brydde sig inte om vart, hon måste bara komma så långt bort från barnmaten som någonsin var möjligt. Var det hennes biologiska klocka som ledde henne dit? Försökte den tala om för henne att det var dags att skaffa barn nu? Hon hade inte tid, inte lust, att skaffa några barn, varken nu eller sen.

”DU KOMMER ALDRIG FÅ MIG!” skrek hon desperat och rusade förbi hyllor med gifflar, DVDer, pulvermos och ost. Inte en frukostflinga så långt ögat kunde nå.

Någonting tornade upp sig framför henne: en enorm reklamskylt för den nyaste smaken av barnmat. Nej. Hon kunde inte ta mer nu, butiken måste ha stängt för länge sedan och hon var för evigt fast i ett gränsland mellan blöjor och barnmat, där inga flingor existerade.

Hon tog till vänster och hamnade bland hyllorna med barnmat igen. Det var bara att acceptera sitt öde. Hon var fast här för evigt nu, vilse bland hyllorna och utan vägledning. Hon tog ner den närmaste burken med barnmat och öppnade den. Lukten var obeskrivlig, men det var mat.

När vaktmästaren hittade henne tio minuter senare hade hon redan ätit hela burken.

~*~

Jag kunde inte komma på någonting vettigt på temat Vilse, så jag försökte mig på att vara rolig, eftersom jag gillar att skriva roliga grejer. Jag tycker personligen jag lyckades ganska bra i åtminstone andra halvan av novellen.

Dessutom är jag galet nöjd med formuleringen "hon var en god människa som alltid ringde till det dyra numret när hon röstade i Melodifestivalen". Jag har velat använda det typ femhundra gånger i konversationer sedan jag skrev det här.

Jaja, kanske inte det bästa jag skrivit och jag kände mig rätt säker på att jag inte skulle vinna redan när jag skickade in den, men ibland är det kul bara att få något skrivet. ^^

True story.