Jobbiga grejer

När ens pappa ringar en halv elva och helt seriöst frågar "väckte jag dig?" och man ba "nej! ...fast jag gick iofs precis upp".

Jag måste göra någonting åt mina katastrofala sovvanor. Eller typ. Dra mig i sängen-vanor.

True story.

Review: Prodigy

Prodigy by Marie Lu

My rating: 4 of 5 stars

Sooo, I know I said I wanted the romance to slowly develop over the course of this book, buuuut that didn't happen. Instead we get some bullshit June-is-in-love-with-Day-but-intrigued-by-Anden and Day-is-in-love-with-June-but-thinks-himself-inferior-and-kinda-lusts-after-Tess-instead-because-she's-safe-and-everyone-ships-them. UGH NO. It should've been "I shouldn't trust you but for some fucking reason I do and awww shit now it's the end of the book and I realize I'm in love with you" not "I should trust you because I love you but I don't because our relationship is crap". Disappointed.

But we did get a glimpse of the rest of the world!! And it's confirmed, we're totally looking at the US, rolling our eyes going "ehhh, you're on your own now, we done with you". Loved it. Loved that we're not just assuming the rest of the world has disappeared or are worse off, but instead we actually know that nope, you fucked this up yourselves. Mostly. Except natural disasters. Karma's a bitch or something.

I have no idea what book three is gonna be about? I feel everything almost wrapped up by the end of this one, but it's kinda interesting that we're doing new things all the time. Seeing them working inside the system is really gonna be interesting, though maybe they'll give up in the end and riot. Probably not.

View all my reviews

True story.

Camp NaNo

Jag har varit med i CampNaNo nu under april, vilket varit kul. Jag skriver mer än någonsin nuförtiden, och det kändes som att det kunde vara kul att göra det under lite mer organiserade former. Har kanske inte blivit BFFs med mina cabin mates, men det är mycket roligare att ha en liten grupp att prata med en hela forumet (även om det också har sin charm).

Min story är ... sådär. Jag tog det lugnt och satte 40k som mål, vilket obviously inte är slutet på historien. Den kan säkert bli 100k till sist, om jag orkar skriva klart den. Ärligt talat är den inte så nice som jag trodde den skulle bli?? Jag vet inte om jag orkar skriva klart skiten, men ... om inte annat har jag Camp NaNo i juli på mig att skriva fortsättningen.

Är lite kluven. Igår hittade jag femhundra oavslutade projekt på min dator, men de flesta av de är typ ... tio sidor, max. Att ha en story på 40k och sen bara lämna den, det är den biten jag inte gillar. Det känns för långt. Och jag kommer säkert få för mig att det är en bra story igen om tre år och skriva om den om jag inte blir klar. Hmm, hmm.

Smoothie och banan - det bästa som finns.

Idag satt jag till och med på balkongen och skrev! Det var skönt i solen, men blåste kallt, så att ha en filt med var en väldigt bra idé. I och med att solen låg på såg jag ca ingenting som hände på surfplattan och kunde bara använda Word-programmet ... vilket var asbra, för då satt jag där i en halvtimme och skrev koncentrerat utan en enda internetpaus.

Ärligt talat minns jag inte sist det hände? Jag har så låga mål numera, typ 1,000 ord eller något åt det hållet, så oftast skriver jag det i superkorta och intensiva 250-ordsintervaller, sen tar jag en paus och kör en omgång tyska på Duolingo eller kollar tumblr. Det funkar skitbra när man behöver multitaska, men skrivandet i sig blir kanske inte så njutningsfullt.

En halvtimmes balkongskrivning dock? Högst njutningsfullt, och jag fick ur mig 1300 ord, vilket var 200 short of dagens wordcount. Får väl bli årets vårlöfte att göra det så ofta som möjligt, även om april kanske är lite pushing it när det gäller att chilla på balkongen. Det blåser fan för kallt här uppe på åsen ...

True story.

Review: Legend

Legend by Marie Lu

My rating: 4 of 5 stars

Soooo, it's hardly news that I'm into young adult dystopian novels, even though most of them tend to disappoint me. This one didn't! Not because the dystopia/world is unique or anything: it doesn't really have any semi-magical elements for the main characters to figure out, and is just about a bad government being mean to the poor parts of the population.

Yes, there is a sorting ceremony/test-thingy that pretty much all YA dystopians have these days, but it's not actually part of the stor? The two main characters have left the test well behind them at the start of the story, which was a nice change. And there's nothing magical about it either, it's just a standarized test to see if you're smart and will fit into the community.

Oh, and notice how there's main characterS, as in PLURAL. Yeah, it's not just a sixteen year-old heroine getting thrown into a new situation (though I love that shit), it's a guy and a girl with very different backgrounds. One is the most wanted criminal and have lived in poverty most of his life, and the other is a privileged and rich government employee (or military employee even?). It's interesting to see their different views, and it's not even necessary with different fonts to distinguish between their narratives. Which is a good thing, of course.

What I didn't like was the romance. I'm not buying how quickly they fall for each other, AT ALL, and I would've preferred just some subtle hints and then seeing it develop over the coming novels. Now it just seems like they are attracted to each other and for that reason they trust and like each other enough to pretty much go against everything they believe in. Yeeaaah, no. That's gonna crash and burn.

View all my reviews

True story.

My future looks like everywhere I want to be

Är bara smått obsessed med framtiden just nu. Och nej, inte på ett coolt sätt. Jag sitter inte inne på Wikipedia och läser på om möjligheterna för att vi får flygande bilar inom de senaste åren, undrar över var fan mina hooverboards är eller hur lång tid vi har kvar innan solen expanderar och slukar jorden (7,5 miljarder år enligt wikipedia: läs mer om jordens framtid på artikeln om Future of the Earth).

Nej, jag snackar om min egen jävla framtid. Snart, såååå snart, tar jag min mastersexamen och efter det ska jag skaffa mig ett riktigt jobb och lämna universitet bakom mig. About fucking time: jag har pluggat där sedan 2009, efter ett års ledighet efter gymnasiet. Naturvetenskapligt basår, kandidatexamen i biogeovetenskap, och nu avslutar jag med en master i GIS, om allt går som det ska. Det är lite för många år av plugg, och som jag nämnt tidigare har jag varit rejält skoltrött den senaste tiden.

Nu är jag inte såå skoltrött, för det jag gör i skolan är väldigt spännande, men jag är väldigt ... framtidssjuk??? Har framtidslängtan? Vad man nu säger. Fråga folk som umgås med mig hur ofta jag pratar om "när jag har ett heltidsjobb och inte behöver bekymra mig om pengar" och inse sedan att gångerna jag pratar om det är en bråkdel av gångerna jag tänker på det.

Alltså, ok, man ska inte bara drömma om framtiden, man måste leva i nuet, och på ett sätt gör jag det. Jag har ett otroooooligt chill schema just nu för jag gör minimalt med skolarbete varje dag (40 timmar i veckan? TROLOLOOLOLOLOOL nej), vilket gör att jag kan lägga tid på massa andra saker jag gillar. Skriva. Springa. Läsa. Jag har till och med börjat lära mig att rita, vilket går sådär men är kul. På det sättet lever jag i nuet.

Men på ett annat sätt ser jag så jävla mycket fram emot att få ett jobb, gärna ett heltidsjobb inom GIS som jag är utbildad till (gärna med miljöinriktning: om någon läser det här och ba "fan jag skulle vilja anställa någon som kan GIS, gillar miljö, och kan berätta spännande fakta om Ninja Warrior" så är det bara att lämna en kommentar), och typ ... tjäna pengar??? Jag har levt på enbart CSN väldigt länge nu, och drömmer typ om den dag jag kan få ut 13,000 efter skatt ... vilket ärligt talat verkar vara en rätt låg lön för någon med min utbildning. Men i mina öron låter det som en förmögenhet.

Tro mig, Chriss var här i veckan, och våra konversationer har handlat om typ tre saker: Sasuke (no shit!?), hur skönt det är att inte vara tonåringar, och hur mycket vi vill ha jobb så att man kan typ köpa grejer man vill ha utan att spräcka sin budget. Och också lite för att vi båda faktiskt har utbildat oss till saker vi gillar och inte skulle ha något emot att jobba, förstås. Ärligt talat skulle ett heltidsjobb vara bra för mig, för mina sovrutiner är under all kritik just nu ...

Jaja. Det är bara några månader till. Jag söker jobb redan nu och drömmen är att få någonting lagom till examen, kanske till och med ha sådan tur att jag inte behöver jobba med pappa i år??? Det vore ju någonting. Typ det ultimata beviset på att jag är vuxen.

Snart så ... snaaart.

True story.

Barnmaten

Senaste numret av Skriva trillade av en slump (eller elakartade omständigheter) ner i brevlådan, vilket påminde mig om att jag inte vann deras senaste novelltävling på temat Vilse, sååå därför tänkte jag publicera min fina berättelse Barnmaten här:

~*~

Hon rundade hörnet och tvärstannade. Det var inte möjligt! Hon hade just varit här – hur kunde hon ha hamnat bland barnmaten igen? Hon hade sprungit till andra sidan affären, nu tornade ändå hyllor fulla av barnmat och blöjor upp sig framför henne. Sålde de ingenting annat än barnmat?

Hon svor till. Mataffären var övergiven nu när det bara var fem minuter kvar till stängning. Hon kunde föreställa sig de irriterande minerna hos kassapersonalen som bara ville stänga för kvällen och gå hem. Hon ville också gå hem, men hon måste köpa flingor först. Flingor som var omöjliga att hitta.

Tänk logiskt, sa hon till sig själv. Flingorna finns bland torrvarorna. Torrvarorna finns nära sylten. Hon hade sett sylt tidigare, hade hon inte det? Jo, det hade hon. Det var bara en fråga om att gå tillbaka samma väg som hon kommit för att hitta sylten, och flingorna efter det.

Hon vände om och tog till höger. Städgrejer. Men de brukade ju stå närmaste kassan, bredvid godiset? Hur hade hon hamnat där? Hon backade sakta ut från hyllan, gick några hyllrader längre bort och svängde till vänster.

Nej! Barnmat igen – hur var det möjligt? Någonting var fel här, fruktansvärt fel. Hennes lokalsinne, antagligen. Hon hade ju kommit in i butiken, gått längsmed huvudkorridoren, och sedan hamnat bland barnmaten. Om hon gick tillbaka igen måste hon ju hamna vid kassorna och där kunde hon fråga om hjälp. Perfekt. Hon hade plan. Allt skulle lösa sig.

Hon backade sakta ut från barnmaten. Huvudkorridoren bredde ut sig till höger och vänster om henne, men hon var inte längre säker på vilken väg som ledde till utgången och vilken som ledde längre in i butiken. Åh nej. Desperat tog hon upp sin mobil och öppnade appen med kompass i. Kompassnålen snurrade några varv innan den orienterat sig och visade henne vart norr låg.

Norr låg rakt fram. Solen gick upp i öster. Man åt flingor på morgonen, när solen gick upp. Alltså måste hon gå till vänster, det var glasklart. Med förnyat hopp skyndade hon genom matbutiken. Vad var klockan? Var det för sent? Hade hon redan sumpat sina chanser att få en näringsrik frukost imorgon? Det gick inte för sig – frukost var dagens viktigaste mål. Om hon förvägrades det visste ingen vad som kunde hända. Naturkatastrofer, pest och kolera, besök från Skattemyndigheten och Radiotjänst. Hon kunde inte riskera det.

Hon tyckte sig skymta en burk sylt ensam på en hylla och svängde in där: när hennes blick föll på barnmaten skrek hon nästan av frustration. Varför hade gudarna övergivit henne? Hon var en god människa, en person som skänkte pengar både till Greenpeace och Amnesty, som pantade flaskor, samlade in batterier och alltid ringde till det dyra numret när hon röstade i Melodifestivalen. Förtjänade hon inte bättre än såhär?

Hon vände sig om och sprang. Hon brydde sig inte om vart, hon måste bara komma så långt bort från barnmaten som någonsin var möjligt. Var det hennes biologiska klocka som ledde henne dit? Försökte den tala om för henne att det var dags att skaffa barn nu? Hon hade inte tid, inte lust, att skaffa några barn, varken nu eller sen.

”DU KOMMER ALDRIG FÅ MIG!” skrek hon desperat och rusade förbi hyllor med gifflar, DVDer, pulvermos och ost. Inte en frukostflinga så långt ögat kunde nå.

Någonting tornade upp sig framför henne: en enorm reklamskylt för den nyaste smaken av barnmat. Nej. Hon kunde inte ta mer nu, butiken måste ha stängt för länge sedan och hon var för evigt fast i ett gränsland mellan blöjor och barnmat, där inga flingor existerade.

Hon tog till vänster och hamnade bland hyllorna med barnmat igen. Det var bara att acceptera sitt öde. Hon var fast här för evigt nu, vilse bland hyllorna och utan vägledning. Hon tog ner den närmaste burken med barnmat och öppnade den. Lukten var obeskrivlig, men det var mat.

När vaktmästaren hittade henne tio minuter senare hade hon redan ätit hela burken.

~*~

Jag kunde inte komma på någonting vettigt på temat Vilse, så jag försökte mig på att vara rolig, eftersom jag gillar att skriva roliga grejer. Jag tycker personligen jag lyckades ganska bra i åtminstone andra halvan av novellen.

Dessutom är jag galet nöjd med formuleringen "hon var en god människa som alltid ringde till det dyra numret när hon röstade i Melodifestivalen". Jag har velat använda det typ femhundra gånger i konversationer sedan jag skrev det här.

Jaja, kanske inte det bästa jag skrivit och jag kände mig rätt säker på att jag inte skulle vinna redan när jag skickade in den, men ibland är det kul bara att få något skrivet. ^^

True story.

Review: Britt-Marie var här

Britt-Marie var här by Fredrik Backman

My rating: 5 of 5 stars

I very much should have removed my make-up before finishing this, because let's be real, it's not exactly a surprise that I bawled my eyes out at the end. LOVED IT. For this book it was definitely the perfect ending, even though it might not sound like it if someone would tell it to you.

In this book we follow one of the characters from Min mormor hälsar och säger förlåt, Britt-Marie, who leaves her husband and gets a job mostly so that if she dies someone will miss her and come find her. I think that's relatable, right?

This is more similar to A man called Ove, than Min mormor hälsar och säger förlåt, since it's about a grumpy older person making friends with people who are younger than them and becoming attached to kids. Yes, it's kinda predictable when you've read Backman's other book, but it's still SO GOOD and I still LOVE IT so I don't care.

Definitely one of my favourite authors. I can't even say which of his books I've loved the most.

View all my reviews

True story.

Review: Drömgångare

Drömgångare by Samantha Shannon

My rating: 2 of 5 stars

Yeah, no. I wanted to like this, because I heard it was good and from what I understood of the premise, it seemed interesting. Some sort of faux-Victorian steampunk-ish society with magic. Yeah, I can dig that, I really can.

Except the not the story. Okay, so immediately I was put off by the writing. Some of this might be from the translation, which honestly wasn't very good, but still ... no. Just the way foreign and made-up phrases are introduced and used four or five times before we get an explanation for them (yeah, there's a word list at the end ... NO YOU SHOULDN'T HAVE TO USE THAT TO UNDERSTAND THE BOOK). There's just too many of these phrases and I gave up trying to understand the different types of "voyants" and their abilities rather quickly.

And then after fifty pages we found out that the entire oppressive society was forced upon them by some fucking magical spiritual aliens!?!?!?!?!??! WHAT THE FUCKING FUCK!?!?!?!?!?! Honestly, when it first was introduced I was SURE that it was a dream or something, but no, that's the plot. They kidnap the MC, and the rest of the book is her trying to escape.

I'm just not buying it. Any of it. ANd Paige was just ... I didn't like her. Sometimes I read books and the main characters run into stupid situations trying to save their friends when they absolutely stand no chance and I think to myself "ARAARGGHHH DO YOU HAVE TO DO THIS!?". Paige doesn't do this. In any situations like that she almost always backs out and lets soomeone suffer, and I resented her for it. Sometimes I don't know what I want and this was clearly one of those times.

Apparently there's going to be SEVEN books in this series???? I could read three, three is a solid number and I can give a series I didn't like the start of that much time to improve, BUT SEVEN FUCKING BOOKS!? Sorry, there's just no way I'm going to get through that. I don't care enough for that.

I mean, it isn't a terrible read, it defintely was "ok" but "ok" does not warrant seven books. It just doesn't.

View all my reviews

True story.

Review: Det behagliga med lördagar

Det behagliga med lördagar by Alexander McCall Smith

My rating: 3 of 5 stars

Yeah, I need to take a break from Alexander McCall Smith books. It's not that I don't like them, but I've read too many in too short a time and if don't stop I'll probably end up hating them. But this was the last I had, so maybe I'm good for a while.

This one kinda promised a mystery but didn't really deliver. I shouldn't be surprised, it's very well in keeping with the tone of the rest of the series, but the blurb on the bac sold it as more of a mystery, so that annoyed me.

Also, Cat is becoming less and less likeable with each book and I'm starting to think the author doesn't like her and is deliberately making her worse. I wish we could see things from her perspective once in a while.

View all my reviews

True story.

Review: Tribute

Tribute by Ellen Renner

My rating: 3 of 5 stars

Hmm, yeah, this book wasn't as good as I hoped it would. The scene on the cover does actually happen, but it's not nearly as awesome as I thought it wuld be. And the plot is interesting, I really like the idea of the magical minority ruling the non-magical majority. It's a pretty reasonable caste system in a fantasy world.

I just had something different in mind when I started reading: I thought Zara would go on a more epic journey, rather than just sneak around underground for most of the novel. Though the sequel sounds like it will show us more of the world, so maybe I'll give that a chance.

I did like how Zara was like the perfect representation of well-meaning ally that really doesn't see her privilege. She gets angry when the oppressed people hate her because omggg can't you see I'm one of the good guys, but she's CONSTANTLY referring to the non-magical people as "kine" in her inner monologue, and we're told early on that kine means cattle and that when non-magicals here her use this they get offended. Yes, Zara, I understand that you've grown up with people using that slur and it's understandable that you do, but you also make zero effort to change your language, so you're not nearly as great of an ally as you think. But this definitely feels like it was done on purpose by the author, and I liked that.

What I didn't like was the rushed romance, the rushed character development and her comically evil dad. I really would have preferred to read a novel that was 100 pages longer but that actually took its time setting things up.

If I know myself I'll probably read the sequel, but I won't rush out to buy it ...

View all my reviews

True story.

Review: Det varsamma bruket av komplimanger

Det varsamma bruket av komplimanger by Alexander McCall Smith

My rating: 3 of 5 stars

A bit disappointed in this book, because I was kinda looking forward to seeing Isabel dealing with being pregnant, seeing how her relationship with Jamie develops and seeing Cat react to it ... and then we just skip about a year ahead, the baby is born, they're happily dating and Cat is fucking pissed. I mean what!? Don't make someone pregnant and then ignore all the consequences: since baby Charlie spends most of his time with Grace, we see pretty much no change in Isabel's life at all.

I mean, it's not Stephen Moffat levels of bad when it comes to fictional pregnancies, but it's fucking lazy and I'm disappointed. The only lasting thing we saw was Cat being mad about the whole Jamie-thing, but I still think we should've seen more of that.

The mystery in this one had a really good solution, the problem was of course that before the solution I didn't really care for it. I didn't think it would be resolved that way, so it was a nice surprise, but since I didn't think something like that would happen I had a very mild interest in it up until that point.

There were some good parts though, I didn't hate it. Isabel buying the magazine sort of made up for everything, even though it maybe wasn't morally right.

View all my reviews

True story.

Review: Rätt inställning till regn

Rätt inställning till regn by Alexander McCall Smith

My rating: 3 of 5 stars

I'm not sure I can even tag this as mystery, because ... there wasn't a mystery in it? In fact, it hardly had a plot, unless you count Jamie and Isabella's relationship, which was the only consistent thing throughout the book.

Even so, I enjoyed it more than the last book in the series? There were some really nice moments, like with the old possibly lesbian lady who regretted not moving in with a girl earlier in her life. Such heartbreak and so on.

Still, there are a bit too many similarities between this book and the 44 Scotland Street series that still bug me. The characters are little too much like each other, with not enough different jobs and so. But it's enjoyable and easy to read, so that's nice.

View all my reviews

True story.

Review: Cujo

Cujo by Stephen King

My rating: 4 of 5 stars

THAT ENDING WAS FUCKING BULLSHIT THOUGH. I kinda wanna leave my review at that and just finish with this pic, but fine I won't... still, the book had to be punished:

Just ... UGH. NO. It couldn't end like that. WHYYYY?????

Anyway, even though I of course knew that this book was about a dog with rabies, it turns out I didn't know anything besides that. I didn't even know it was a huge-ass Saint Bernhard that was the dog, for some reason I pictured something much smaller? I think that had to do with a children's book that traumatized me as a kid: it also involved a dog with rabies that bit someone. Though I don't think they died from it.

OH WELL, up until the ending I thought the book was really good (oh wait, didn't my Stephen King loving friends all warn me about this? GODSDAMNIT). All the characters' stories nicely fit with each other, you kept despairing with Donna and feeling completely stressed out when no one came to her rescue. GAH.

But still, that fucking ending. Maybe I should even subtract a point. IT'S NOT FAIR.

View all my reviews

True story.

Mars i bilder

Sa typ nåt om att ta mindre bilder under mars? Ändå slutade det visst med 122 stycken. Vilket är rätt jobbigt för min telefon whinear hela tiden om att jag har slut på utrymme. Borde nog investera i något typ av minneskort alltså ...

Jaja, här får vi se vad som hände i mars enligt telefonens bilder:

Jag kom äntligen igång med exjobbet! Här är en jätteful selfie jag tog när jag just styrt upp min dator. Har suttit där typ två gånger för jag jobbar mest hemifrån, MEN MEN.

Jag fick en blender i födelsedagspresent! Smoothie game strong, så att säga.

Hanna och Sampo var i Stockholm så vi hade nostalgihelg på Mineur.

Vi såg även Melodifestivalen hos Malin & Martin ...

...sedan avslutades helgen med att jag och Hanna såg Sasuke 30. Good times!

Jag tog 5033545 marsvinsbilder som vanligt.

Det var en Sasukerelaterad livesändning så naturligtvis kollade jag på den och chattade med Chriss. Effektivt ska det vara!

MELLOFINAL. Guldiga leggins ftw.

Sen var jag trött och sov lite med Nori som inte fattade någonting.

Jag bröt min åtta år långa bojkott och åkte till Uppsala där jag fick umgås med en katt som var skitdålig på selfies (och tittade på dåliga filmer på Netflix med Johan, men katten var det viktigaste).

Det var våfflornas dag och jag lyckades göra jättebra våfflor som jag och Trams åt när vi såg på Fresh Prince of Bel-Air. Värt.

Det växte grejer ur min kottepalm!! Fast jag kanske måste klippa bort dem. :/

Sedan avslutade jag med att lite händigt bygga om buren inför Fíli och Kílis ankomst.

En rätt bra månad det här, måste jag säga. Har äntligen någonting att göra på dagarna, vilket är nice!

True story.

Fíli och Kíli flyttar in

Idag har varit en lååång dag. Jfc, jag är så trött så jag dör. Självklart kunde jag inte somna, vilket var amazing när jag var tvungen att gå upp 5.40. Ännu bättre att jag var tvungen att göra det snooze-löst, då jag glömde ställa om mitt första alarm till sommartid. Allt detta för att jag var tvungen att vara i Västerås 8.00, så det vankades över en timmes bilkörning det första som hände på morgonen. Kul.

Väl framme i Västerås hoppade jag in i en annan bil och åkte ytterligare en timme och tjugo minuter till ett studiebesök på ett annat energibolag, som gått över till ett bättre alternativ på sina elstolpar. För er som inte vet (dvs alla?) går mitt exjobb ut på att undersöka elstolpar, därav studiebesöket. Sov i bilen. Sov även i bilen på väg tillbaka till Västerås, dit vi kom vid ett. Trött och hungrig var det bara att hoppa in i min egen bil och köra tillbaka till Stockholm. GOOD TIMES.

Där hann jag äta en nyttigt lunch bestående av gröt innan det var dags att fara vidare. Inte särskilt långt dock, den här gången skulle jag bara till en annan del av Täby för att hämta hem mina nya husdjur, gerbilerna Fíli och Kíli:

Och nej, det var inte jag som kom på namnen! Jag hade ett helt annat namntema planerat, men när den förra ägaren berättade att "de heter Fili och Kili efter The Hobbit, du vet" så var det väldigt svårt att inte behålla namnen.

Att jag ens kunde skaffa dem hänger ju på det faktum att gerbiler behöver relativt litet utrymme, iaf i jämförelse med marsvinen. Deras terrarium står jättefint ovanpå marsvinsburen (jag är sjukt nöjd med lösningen: jag hittade en dörr som hör till bokhyllan som marsvinens bur är byggd av för 49 kr på IKEA. Det ser supersnyggt ut, och stålbitarna på hörnet gör så att dörren inte glider av).

De är inte ett dugg skygga heller! En av dem (jag vet inte för de går inte att se skillnad på) hoppade över till mig så fort den förra ägaren höll upp dem, och de har sprungit och hoppat omkring både i och under mark sedan de kom hit. Att vi fastnade i bilkö i en timme på vägen hem bekommer dem inte alls.

Jag dumpade dem dock ganska snabbt här och åkte tillbaka till mina föräldrar för att lämna buren, och hamnade såklart i ännu fler bilköer. Så jag har spenderat typ åtta timmar i bil idag, varav två i bilköer där man knappt rör sig. Tröttheten vet inga gränser.

Gerbilerna hade dock skoj när jag var borta och satte genast igång med att gräva gångar. DE ÄR SÅ ROLIGA ATT TITTA PÅ. Marsvinen är asförvirrade och försöker gnaga på undersidan av terrariet hela tiden, men jag tror de kommer att komma bra överens snart.

Jaja, 'r en bit på vägen till att bli en crazy smådjurslady, om man säger så.

True story