The Blabyrinth

Alltså vissa böcker... Man kan liksom inte sluta läsa dem, för då, eh, erkänner man ju att boken besegrat en. Eller något liknande. Sen kommer man till en punkt där man läst så långt att man helt enkelt inte kan sluta, för då har man bara slösat tid. Personerna i The Polysyllabic Spree har säkert mycket att säga om det, men i alla fall.

The Labyrinth är en sån bok just nu. Jag säger alltid att jag gillar "da Vinci-koden-aktiga deckare"  men you know what? I don't. Jag gillar Dan Browns böcker (eller gjorde, jag har inte läst dem på länge), men fan, jag har nog bara läst en annan liknande bok som faktiskt var bra (Shakespeare Secret av... JL Carrell), och en massa dåliga.

The Labyrinth är inte jättedålig egentligen, den är bara... tråkig. Skittråkig. Den handlar om Graalen, och jag glömmer bort det HELA tiden. Det borde inte göra så mycket för en MacGuffin i en film ska egentligen inte spela någon roll så länge jakten på den är bra; men det funkar inte i böcker. Speciellt inte när bokfan är 700 sidor lång och jag har 300 kvar.

700 sidor av karaktärer som jag inte bryr mig ett skit om. Vi har Alice, som jag tror är huvudkaraktären, vars syfte är att gå omkring på platser hon aldrig varit och känna saker. "Åhh, plötsligt känner jag mig sorgsen, jag får ångest, blabla".  Och så Alais, en annan huvudperson, som levde några hundra år tidigare och kände alla de här känslorna från början. Hon är den typen av kvinna jag hatar i historiska settings, "åhh, jag är så independent och hänger med män och är så capable, alla andra kvinnor är dumma våp". Baaaaaah!! Den typen av karaktär som får det att verka som att "women's liberation is purely a matter of will, not circumstance". Hate iiit.

Det blir inte bättre av att de andra kvinnliga karaktärerna - Alais syster och en random typ i nutiden - är värsta slamporna. Don't get me wrong, jag skulle aldrig slutshamea, men boken gör det som fan. Om inte någon episk twist händer i slutet på boken så är det de två som är de onda kultledarna, som bjuder ut sig till män för att få som de vill. De står för de enda sexscenerna i boken, och scenerna är exakt likadana: de är på väg att bli avbrutna, men kvinnan manipulerar situationen för hon är så frigjord och bla bla. De använder hela tiden sitt utseende och sex appeal för att få män att göra som de vill, och männen är såklart alltid lite rädda för dem.

MEN FÖR HELVETE. När män skriver sånt här i böcker tänker jag alltid att de försöker skapa starka kvinnliga karaktärer, men de lyckas inte riktigt för de fattar inte vad som är bra (men de kan såklart göra det, se länken innan. Den innehåller två av mina favoritkaraktärer ever, Rose Tyler och Trixie, för att inte tala om hur jag alltid tjatar om Michael Crichton. Om ni läser hans böcker kommer mitt hypande säkert göra er asbesvikna). Jag trodde verkligen att man skulle slippa det när boken var skriven av en kvinna, men uppenbarligen inte.

Åh, det finns några män också, men vem håller ordning på dem? De är - som vi alla vet - svaga eftersom kvinnor kan manipulera dem hur som helst. Ska man känna sig empowered när kvinnor bara kan vara starka/smarta genom att alla män omkring dem är korkade? Ännu värre blir det när män bara blir korkade så fort, typ, boobs är med i bilden (Återigen: Michael Crichton). Woooh, boobs empowerment!

Det här är liksom inte nya, revolutionerande åsikter jag har, men ändå läser jag det här i alla fucking böcker jag läser (förutom-- "HÅLL KÄFTEN, ELL, VI VET ATT DU ÄLSKAR MICHAEL CRICHTON"). Kan vi skylla på att de inte gavs ut förra året? Eller är folk bara dumma i huvudet?

Imorgon: varför internet borde hata Zooey Deschanel mer.

True story.