En fiskbulle längtar till havet

Min bror åt fiskbullar för några dagar sen. Jävla vad sugen jag blev på fiskbullar då. Det var väl en sådär fyra år sen jag åt det sist, men bara lukten av fiskbullar fick mig nästan att kasta mig över tallriken. Det ser inte ens ut som fisk, kan det verkligen vara det?

Jag trodde bara det var revbensspjäll och kräftor som kunde rubba mina cirklar sådär, men det visade sig plötsligt att även något så enkelt som fiskbullar fixar det. Pappa var all "varför äter du inte det då? Det finns ju ingen idé med att späka sig sådär", vilket illustrerar ganska tydligt att han inte förstår vad det handlar om. Bilden illustrerar allt.

Bilden hänger för övrigt på gymmet jag joinade idag, gymmet på uni. Det kändes bra att träna. Speciellt efter att ha sett tre säsonger på Buffy, det duger inte riktigt att ligga och svulla i bullar samtidigt som Buffy kickar ass.

Jag fick en insikt nyss. Typ nyss verkligen. Jag vill alltid se på mig själv som en spontan människa vilket i flera år har krockat med verkligheten där jag inte är särskilt spontan utan vill ha rutiner. Jag vill ha samma schema varje vecka, jag vill gå upp samma tid varje dag, och jag måste veta vad jag ska göra åtminstone två dagar i förväg annars blir det kortslutning. Det är svårt att kombinera det med en självbild där man ser sig själv som spontan.

Så först tänkte jag att jag är nog en väldigt rutinig människa, hur tråkigt det än låter. Sen råkade jag se mig själv i spegeln och mindes att jag färgade håret permanent för att jag var arg en eftermiddag, vilket ledde mig till följande slutsats: jag är impulsiv! Jag tar bra beslut när jag är impulsiv (mina två mest impulsiva grejer i år är hårfärgen och mitt senaste mobilköp, två saker som jag är väldigt glad att jag gjorde), speciellt om jag får ha mina rutiner samtidigt.

Det var en bra insikt. Jag är gärna impulsiv. Det låter nästan bättre än spontan.

True story.