Jag är ju ett stort fan av En prinsessas dagbok-böckerna (och har du inte läst dem har du ingen rätt att döma, eftersom filmen totalt förstör Mia och allting) som är skrivna av Meg Cabot. Chriss har läst det mesta av henne och tipsade mig om hennes blogg. Det jag gillar med hennes blogg är att det märks att hon gillar att skriva. Allas hennes inlägg är jättelånga och det bara märks att när hon väl börjat skriva så slutar hon inte.
Jag önskar att jag kunde bli sån när jag skriver. Och då menar jag inte när det blir massa blaj som det alltid blir när jag skriver, utan bra grejer. Men ja, jag nöjer mig med tanken på att de flesta författare inte blir publicerade förrän ganska sent i livet och blir refuserade massvis med gånger (Meg Cabot berättade om hur många år det tog för henne att bli publicerad - "because all my stories had princesses in them" och det ville ingen läsa). Nu låter det som att det enda jag vill göra med mitt skrivande är att bli publicerad. It's not. Jag skulle hellre älska att skriva och aldrig bli läst än att skriva en best-seller och få skrivkramp resten av livet. Men nu har jag hamnat i ett limbo där jag varken skriver eller är publicerad (jo, jag ser att det finns ett visst samband... ;P) så hur kul är det?
Oj, det här borde jag kanske whina om på min livejournal. Men planen var ju att skriva om Meg Cabot och inte om mig, så precis som jag förutspådde spåradet det ur och blev blaj.
On a far more interesting note har jag börjat göra hysteriskt mycket self-fives. "Self-five, jag klarade att springa en runda", "self-five, jag löste alla matteuppgifterna", "self-five, jag hittade o'boypulvret"... allt är Barneys fel! Men är det nödvändigtvis en dålig grej?
True story.
Jag önskar att jag kunde bli sån när jag skriver. Och då menar jag inte när det blir massa blaj som det alltid blir när jag skriver, utan bra grejer. Men ja, jag nöjer mig med tanken på att de flesta författare inte blir publicerade förrän ganska sent i livet och blir refuserade massvis med gånger (Meg Cabot berättade om hur många år det tog för henne att bli publicerad - "because all my stories had princesses in them" och det ville ingen läsa). Nu låter det som att det enda jag vill göra med mitt skrivande är att bli publicerad. It's not. Jag skulle hellre älska att skriva och aldrig bli läst än att skriva en best-seller och få skrivkramp resten av livet. Men nu har jag hamnat i ett limbo där jag varken skriver eller är publicerad (jo, jag ser att det finns ett visst samband... ;P) så hur kul är det?
Oj, det här borde jag kanske whina om på min livejournal. Men planen var ju att skriva om Meg Cabot och inte om mig, så precis som jag förutspådde spåradet det ur och blev blaj.
On a far more interesting note har jag börjat göra hysteriskt mycket self-fives. "Self-five, jag klarade att springa en runda", "self-five, jag löste alla matteuppgifterna", "self-five, jag hittade o'boypulvret"... allt är Barneys fel! Men är det nödvändigtvis en dålig grej?
True story.
2 kommentarer:
Meg Cabot är awesome!
Och ja, min mamma brukar alltid försöka muntra upp mig med "Astrid Lindgren blev också refuserad!"
Tro mig, jag vet hur det är att inte skriva. Men jag har förstått att det bara är att göra det!
Och jag brukar också self-fiva mig själv. Folk brukar skratta åt mig då, men jag tycker att det är skitbra!
Hon är det!
Ja, och Rowling! Och... jag vet inte om Tolkien blev det, men han var ett geni. Han blev nästan det!
Det är ju det. Jag måste ta tag i det. Jag hoppas NaNo ska ge mig ett uppsving, men det funkar sällan så...
Det är en bra grej att göra! Man känner sig uppmuntrad!!!
Skicka en kommentar