Jag är så trött på allt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv, för det är fan den person jag mest trött på i hela världen. Mig själv. Jag skulle så gärna vilja slippa mig själv i bara fem minuter och slippa på hur jävla jobbig jag är.
Jag fattar inte hur folk står ut med mig. Det enda jag gör, hela min jävla grej, är fan att jag klagar, klagar, klagar, på allt. Och jag menar allt, det är människor, böcker, TV, tidningar, idioter, politik, åsikter, tåg, allt, allt, allt, och folk tycker det är kul, så jag klagar på och wow, jag är poppis och folk är roade och blir det bättre?
Hur fan står Zackrid ut med mig? Han är den som får ta hand om mig när jag är på dåligt humör, han är den som måste lyssna på mig och Marcus när vi bråkar om allt som inte är väsentligt bara för att vi måste få bråka med nån, och jag fattar inte hur han står ut. Jag fattar inte hur nån stor ut med mitt whine, för jag gör det då inte.
Och så fort man tänker att "men jag har nåt att se fram emot, tänk på det" så inser man att det har jag inte alls: jag har inget att se fram emot. Inga jävla lov spelar nån roll längre hur bra de än kommer bli (MAT 5 år vid jul kan knappast bli bättre, men det känns menlöst ändå), för om några månader är det slut helt och hållet, och det är då allt kommer skita sig. TACK PAPPA, det känns så jävla bra att din konstruktiva kritik om att hela min framtid kommer gå åt helvete har fastnat nu. Jag är EVIGT JÄVLA TACKSAM över det faktum att jag inte kommer få några jobb och att mina betyg kan vara hur bra som helst, jag kommer ändå inte in på linjen jag vill (för man måste ha gått natur för att få en jävla framtod), och här gör jag det igen - det är väl fan inte min pappas fel?
Fucking lovely. Man får vad man förtjänar, och nu har du bara dig själv att skylla, lilla Spegelboll, och vad hade du tänkt göra då?
Inte fan kastas det ljus åt alla håll i alla fall.
That's enough of that unbelievable emo shit.
Jag fattar inte hur folk står ut med mig. Det enda jag gör, hela min jävla grej, är fan att jag klagar, klagar, klagar, på allt. Och jag menar allt, det är människor, böcker, TV, tidningar, idioter, politik, åsikter, tåg, allt, allt, allt, och folk tycker det är kul, så jag klagar på och wow, jag är poppis och folk är roade och blir det bättre?
Hur fan står Zackrid ut med mig? Han är den som får ta hand om mig när jag är på dåligt humör, han är den som måste lyssna på mig och Marcus när vi bråkar om allt som inte är väsentligt bara för att vi måste få bråka med nån, och jag fattar inte hur han står ut. Jag fattar inte hur nån stor ut med mitt whine, för jag gör det då inte.
Och så fort man tänker att "men jag har nåt att se fram emot, tänk på det" så inser man att det har jag inte alls: jag har inget att se fram emot. Inga jävla lov spelar nån roll längre hur bra de än kommer bli (MAT 5 år vid jul kan knappast bli bättre, men det känns menlöst ändå), för om några månader är det slut helt och hållet, och det är då allt kommer skita sig. TACK PAPPA, det känns så jävla bra att din konstruktiva kritik om att hela min framtid kommer gå åt helvete har fastnat nu. Jag är EVIGT JÄVLA TACKSAM över det faktum att jag inte kommer få några jobb och att mina betyg kan vara hur bra som helst, jag kommer ändå inte in på linjen jag vill (för man måste ha gått natur för att få en jävla framtod), och här gör jag det igen - det är väl fan inte min pappas fel?
Fucking lovely. Man får vad man förtjänar, och nu har du bara dig själv att skylla, lilla Spegelboll, och vad hade du tänkt göra då?
Inte fan kastas det ljus åt alla håll i alla fall.
That's enough of that unbelievable emo shit.
4 kommentarer:
det känns verkligen som om jag vill ge respons, men jag vet inte vad jag ska skriva för allt kommer ju bara kännas dumt nu, typ eeh, ja som att man bara "såja, det blir nog bra ska du se" och sånt mesigt. men det är OKEJ att känna så ibland, fan jag har känt så sedan studenten nu. och folk står ut med dig för att du har många positiva egenskaper och jag tycker att ditt sk gnäll är en av dem för du gnäller på ett bra sätt, inte ett drygt sätt. såja .... jag försökte iaf!
Jag håller med Hanna, man vill ju inte säga något mesigt som "allt blir bra ska du se", men det enda jag egentligen kan säga är:
Jag står ut med dig, vad du än gör, bara så att du vet <3
Ell, du får klaga hur mycket du vill så länge jag får klaga så mycket jag vill.
Världen suger otroligt mycket och är så fruktansvärt dåligt konstruerad att jag börjar tro att jag skulle ha gjort ett bättre jobb.
Jag kan heller inte säga att allt kommer att ordna sig bara du står ut, för fan jag tror inte på det när folk säger det till mig och jag tror heller inte på det när jag försöker säga det till mig själv.
Så om du fortsätter att stå ut med att mitt konstanta svar på dina sms är "jag lider med dig". Vilket jag ju också gör, så får du fortsätta att skicka så många klagosms som du vill. Det är ganska lugnande att veta att man inte är ensam.
Tack, ni är bäst. <3
Skicka en kommentar