Ibland blir man påmind om allt det där man inte längre har, och oftast känns det som att de man inte längre har är så otroligt mycket bättre än en själv, att de har lyckade liv och är socialt älskade vars enda problem är just de problemen man själv önskar att man hade. Och vad är jag? Jag kan liksom inte ljuga för om sanningen ska fram är jag precis vad de alltid trott: en patetisk nörd som inte kommer växa upp och bli som dem någonsin.
Det är bara det att jag bryr mig faktiskt inte. Inte egentligen: kanske lite på nåt plan där man alltid bryr sig, men sanningen är denna; jag älskar mitt meningslösa liv. Det gäller bara att komma ihåg att det finns skäl till att man inte umgås med de här personerna längre, att det finns skäl till att man inte är som dem. Det är inte för att jag blev klar och de ångade vidare, det är för att vi stack åt olika håll, och jag skulle inte byta bort det mot vad de har.
För jag är en sorglig nörd vars liv mest består av sånt som aldrig kommer bli på riktigt, men det spelar ingen roll för jag är lycklig (mer eller mindre). De kanske är sociala och älskade av alla, men jag har världens bästa kompisar. De kanske känner sig lyckade när de ser mig för att de inte längre är som jag, men jag känner mig minst lika lyckad varje gång som jag ser dem och inser att jag aldrig blev sån.
Om det finns en mening med allt kanske de dyker upp i ens liv ibland och rör till det bara för att man ska inse att man faktiskt tycker om det man har. Eller åtminstone aldrig någonsin skulle vilja ha det som de har.
That's enough of that shit.
Det är bara det att jag bryr mig faktiskt inte. Inte egentligen: kanske lite på nåt plan där man alltid bryr sig, men sanningen är denna; jag älskar mitt meningslösa liv. Det gäller bara att komma ihåg att det finns skäl till att man inte umgås med de här personerna längre, att det finns skäl till att man inte är som dem. Det är inte för att jag blev klar och de ångade vidare, det är för att vi stack åt olika håll, och jag skulle inte byta bort det mot vad de har.
För jag är en sorglig nörd vars liv mest består av sånt som aldrig kommer bli på riktigt, men det spelar ingen roll för jag är lycklig (mer eller mindre). De kanske är sociala och älskade av alla, men jag har världens bästa kompisar. De kanske känner sig lyckade när de ser mig för att de inte längre är som jag, men jag känner mig minst lika lyckad varje gång som jag ser dem och inser att jag aldrig blev sån.
Om det finns en mening med allt kanske de dyker upp i ens liv ibland och rör till det bara för att man ska inse att man faktiskt tycker om det man har. Eller åtminstone aldrig någonsin skulle vilja ha det som de har.
That's enough of that shit.
