Such a drama queen

Jag måste ha dålig karma eller nåt, för så fort jag ska skriva något så lyckas jag radera det. Eller så försvinner det av sig självt, hur som helst skiter det sig. Och det är ändå en bra sak, om man jämför med allt annat: jag tror världssamvetet försöker väga upp för något jävligt bra just nu, för det här går inte bra.

Allt började så bra, jag och Martin skulle cykla (han cyklar, jag åker bakpå) till stan (Uppsala) för att köpa förnödigheter (skart till X-Boxen, Paris Hiltons skiva) och titta på stan och sånt. Jag var lite paranoid förut när Maritn skulle skjuta mig, så när vi passerade Akademiska sjukhuset skämtade han om att vi i alla fall var precis utanför utifall att något skulle hända. Skämta aldrig om såna saker, för man vet aldrig när världens bestämmer sig för att man ska få äta upp dem. Och det är inte så jäkla gott.

Det var när vi kommit in ännu en bit i stan, kört ner för en backe, och just passerade en bro, som det riktigt sket sig. Jag vet inte riktigt vad som hände, antagligen råkade jag väl sparka in med foten eller något, men jag tror att en av ekrarna lossnade, och istället för att min fot blev bortsparkad som det brukar sluta med, fastnade den i hjulet och följde med. Eftersom det var min häl som fastnade lyckades jag därför vrida foten 180 grader, och fastnade sedan mellan ekrarna och ramen.

Jag kände faktiskt inte smärta först, jag märkte bara att min fot hamnade på mindre bra ställen, och uppenbarligen skrek jag "stanna, stanna, stanna!" samtidigt som Martin märkte att det blev svårare att cykla. Det var först när vi stannat som jag märkte att det gjorde ont – mer ont än jag någonsin haft som jag kan minnas. Att dessutom hade min fria fot på andra sidan cykeln gjorde inte ställningen lättare att stå i, och min första impuls var att försöka få över den till andra sidan något jag aggressivt försökte förklara för Martin som bara svarade ”jag vet, men det går inte”, och han hade ju rätt – det var fucking omöjligt i praktiken, och hade nog inte hjälpt heller.

I’m very proud to say, att jag grät inte. Jag kan börja gråta för minsta känslomässiga sak, men smärta klarar jag visst (well, jag har ju haft övning, Orchen - mitt ökända ex som gillade att bitas – bet mig så hårt en gång att jag fick bita mig i läppen tills det blödde för att inte skrika eller gåta), även om jag en sekund begravde ansiktet i händerna för att jag trodde att jag skulle det. När jag märkte att något sånt inte hände slängde jag mig om halsen på Martin istället, som var helt lugn och mer rationell än vad jag någonsin skulle ha varit (nu hade jag ju panik, och hade jag varit honom, hade jag nog fått det ändå). Till exempel såg han till att hålla cykeln upprätt istället för att lägga ner den på marken som jag ville, senare experiment visade att det bara gjorde mer ont.

En kille, några år äldre än mig, och en kvinna, äldre än min mamma, kom snabbt gående över gatan, och killen undrade om vi ringt räddningstjänsten. Jag hade inte tänkt en sekund på något sånt, på något vis trodde jag att vi skulle kunna klara det här själva, kanske med hjälp av andra människor, men eftersom det var omöjligt att röra foten bakåt – och få ut den – och framåt – för att få den bekvämare – var det kanske uteslutet. Han ringde i alla fall, och samtidigt kom en indisk kille fram, typ trettio, och föreslog att vi skulle försöka ta av min sko. Martin försökte dra ur skosnöret ur så många hål som möjligt, men var tvungen att hålla cykeln istället, så han slutade. Indiern tyckte att vi skulle försöka lägga cykeln ner så att jag kunde sätta mig ner på trottoaren, men när det visade sig omöjligt bad han en annan man ta över att hålla cykeln där han gjort det (precis bredvid mig, så att jag kunde använda honom som stöd), beordrade en tjej att gå och hämta vatten (men hon bara försvann, biatch) och försvann iväg för att hitta något jag kunde sitta på.

Han som tagit över för indiern fick ta nästan hela min tyngd, eftersom han dels höll uppe hela den bakre delen av cykeln där min fot satt, och dels var tvungen att stå ut med att jag hängde på hans rygg för att orka. Ett tag kände jag hur hela min kropp slappnade av och såg hur det svartnade för ögonen. ”Ja, ja, ja” tänkte jag överlyckligt, ”låt mig svimma. Låt mig komma bort från det här”, men det hjälpte inte. Istället var jag tvungen att be Mobilkillen och Indierersättaren att lossa upp så mycket de kunde på mitt skosnöre, för även om det inte gick att dra av skon, så kändes det lite, lite bättre.

Indiern återvände snart och hade med sig en pall som han ville att jag skulle sitta på, men jag var tvungen att böja benet på helt fel sätt, så det var lönlöst. Samtidigt började folk undra varför räddningstjänsten dröjde, och ställa frågor till mig, om huruvida jag hade någon känsel eller inte. Uppenbarligen var det bra (”jag har ont som fan, men om det är bra, såå…” tyckte jag, och det var enda gången jag svor, otroligt nog), men jag vart helt förvirrad, så resten av frågorna sa jag bara ”jag fattar inte” till, typ. Sen kom äntligen en brandbil körandes, med blåljus på, och strax därefter kom en ambulans. Även om jag fortfarande satt fast och hade så jäääkla ont, så kändes det ändå som att ”snart är det över, snart slipper jag det här”, och det kändes så bra.

Brandmannen som verkade ha befälet (inte Greger, och inte snygg, så nu är jag en illusion fattigare, som mamma sa) letade fram en bultsax, dissade förslaget att klippa loss ekrarna (det var en annan brandman som sa, berättade Martin) och klippte enkelt bort ramen. Sen böjde han bort den, och jag var fri, och det var så skönt. Loss, borta, jag slapp ha en cykel på foten!

Ambulanstjejen ville såklart titta till foten och så, den såg helt röd och blå ut, skitäckligt, jag fick panik och trodde att den ruttnat eller nåt, och sen fick jag testa att stödja på den, vilket inte gick alls. De trodde visserligen inte den var bruten, vilket var vad jag varit skiträdd för i början, och nästan (nästan) bett till Gud att den inte skulle vara, men jag fick i alla fall hoppa upp på en bår och åka ambulans till sjukhuset. Martin ställde undan sitt cykel och åkte med, vilket var skönt, och hela vägen satt jag och flinade, för jag var hög på endorfiner (”Tufft fick du knark och åka ambulans” tyckte Wombat). Sen kom vi fram och jag fick hoppa över till en säng samtidigt som en sjuksköterska frågade om Martin var min pojkvän. Jag kom fram till att det var en rätt skum fråga, tänk om typ Zackrid varit med eller nåt, då hade det ju blivit helt fel.

Efter det försökte jag se det hela från den ljusa sidan, typ ”sjukhus! Cute doctors! Cute doctors!”, men där fanns inga. Bara massa gamla tanter typ, så jag blev lite besviken, men eftersom Martin var där så var det helt okej ändå. Vi fick sitta där ganska länge ändå, sen var det röntgen, och så fick jag vänta på svar därifrån också. Hur som helst så hade jag inte brutit något eller så, och dessutom kom det en ganska snygg doktor in på slutet – med varma händer – och klämde lite på min fot, så jag klagade inte (tom Martin sa att han var snygg, och la till något i stil med ”att vara doktor inger respekt, han fick en att känna sig helt underlägsen och som att han var bättre än en, fast på ett bra sätt” – ibland är min pojke så gay). Visserligen missade vi alla öppettider på stan så vi fick göra allt idag (och jag vägrar för övrigt paya 185 spänn för Paris CD, så bra är den knappast!), men det blev iaf något att prata om hela dagen.

Och tja, ursäkta att jag skrivit såhär långt, men hela händelseförloppet har spelats om och om igen i mitt huvud sen igår, så jag behövde verkligen skriva ner det. Dessutom slipper jag typ dra hela grejen för alla människor, nu kan jag bara länka hit, och sen får folk läsa själva om de behagar. Och till allas glädje så har jag inte så stora problem med att gå, nu har lite ont och grejer, men enligt den snygga doktorn så kommer det ha gått över om några dagar. Ni fattar inte hur jäkla glad jag är att jag inte bröt något, jag hade fan begått sepuku eller något, det måste vara det värsta som kan hända… eller nåt.

Så fort vi kom ut från sjukhuset så ringde jag min mamma också, sköterskorna hade tagit hennes nummer så jag visste inte om de ringt eller nåt, men hon hade ingen aning om någonting. Först när jag sa att jag varit på sjukhus blev hon jätteorolig, men sen lugnade hon ner sig. Hon undrade hur det hade gått med skorna, och jag förklarade att jag ett tag funderat på om man kanske kunde klippa bort dem – jag har nog en sax i väskan – men sen kommit ihåg Dirty Harry och tänkt ”Med skor för 1000 spänn så får det göra lite ont”, jag tror det enda Mamma sa var ”Men Ellen!”, men något säger mig att fortsättningen var ”händer det här igen och du tänker så slår jag ihjäl dig, ungjävel”.

Det enda jag ångrar är att jag inte hann säga tack till Indiern. Alla andra som gjort något, Mobilkillen, han jag hängde på, och kvinnan som kom med mobilkillen (hon gjorde egentligen inget, men det kändes ändå rätt bra att hon var där och pratade med mig ibland) sa liksom hejdå så jag hann tacka dem, men Indiern stod en bit bort, så när jag vände mig om innan jag fick hoppa upp på båren så hann vi bara le lite mot varandra. Men han kanske förstod vad jag menade.

That’s enough of that shit.

Dagens ^^
Jag var lite paranoid och neurotisk förut, eftersom jag trodde Martin skulle dumpa mig eftersom saker och ting verkar upprepa sig från förra sommaren. Men det var liksom inget mer än paranoia, så jag ska sluta vara sån nu och försöka vara lycklig istället: vi pratade till och med om det, för jag var lite sur när han ville köra hem mig idag för att plugga (något som han ångrade sen, så haha!), men det går liksom inte att vara sur på honom.

Dagens -_-
Har fortfarande ont i foten (surprise surprise), men jag är en man, så jag knatar på ändå. Eller nåt åt det hållet.

Dagens :)
I fell in love with an alien, I fell in love with her eyes, jag typ lyssnar på den hela tiden nu, både originalet och covern… den är så bra! Och så just ”I fell in love with her eyes” är så… fint!