söndag 24 april 2016

Självpublicering eller Varför skriver du egentligen?

Jag har varit inne på det här med att bli publicerad i ungefär två år nu, och en grej som hela tiden dyker upp är självpublicering. Första gången jag hörde talas om det var när jag läste Meg Cabots blogg, det här inlägget, där hon är ganska kritisk mot fenomenet. Naturally gjorde det mig kritisk mot det också även om jag inte kunde så mycket om utgivning alls då.

Anywaay, sedan dess är jag inte riktigt lika skeptisk, men jag måste ändå undra: har det alltid varit sån jävla hets på att självpublicera? När jag skickade ut Fyra tidsresor och en ukulele till förlagen för två år sedan hade jag inte ens fått mitt första refuseringsbrev förrän folk började fråga om jag skulle självpublicera som sista utväg. Eller det var inte ens en fråga, det var mer "jaja, men om förlagen säger nej, då självpublicerar du väl?".

Gör jag? Gör jag verkligen det?

Det kanske alltid varit sån hets på det sedan tidernas begynnelse, men jag tror nog att det blivit värre på senare år, helt enkelt därför att självpublicering blir lättare och lättare. Det finns massa tjänster för den som är intresserad av det, för att inte tala om hybridförlag eller bloggar och hemsidor där vem som helst kan lägga ut det de skrivit. Är din bok tillräckligt bra kanske ett förlag köper upp den efter att du självpublicerat och då är lyckan gjord.

Men grejen är att självpublicering handlar ju för fan inte bara om att ladda upp sin bok någonstans så att den blir tillgänglig online, ska du göra det ordentligt ligger det massa jobb bakom:
"You will have to pay someone to edit, print, market, publicize, sell, and design a cover for your book, as opposed to someone paying YOU for all this (which is how it works in traditional publishing).
But it will be a book!"
- http://www.megcabot.com/2010/04/faqs-from-the-book-festival/

Och jag tror inte folk fattar det? Jag har inga pengar eller energi eller tid att lägga på allt det där, ska något jag skrivit ges ut tycker jag det verkar tillräckligt jobbigt att skriva klart boken och redigera den, resten får gärna någon som är mer kompetent än jag göra. För den som har den energin eller möjligheten är det ju skitbra, men jag fattar inte varför ALLA förväntas göra det? På varenda blogg man läser står det antingen "jaja, säger förlagen nej får jag väl överväga självpublicering" och säger de det inte själva så kommer det någon och kommenterar med det.

Vilket osökt leder mig in på frågan Varför skriver du egentligen? När man menar att alla måste självpublicera om de får nej från förlagen känns det som att undertexten är att annars är ju allt ens arbete med boken förgäves. Om du inte får se den i tryckt form, om du inte får läsare, då var det inte värt någonting. Att skriva i sig har inget värde, att ha en hobby har inget värde, kan du inte tjäna pengar eller berömmelse på det, då är det värdelöst.

Pfft. Classic capitalism.

Jag har inget emot självpublicering (det finns ju de som gör jättehäftiga grejer med det), men det är ingenting för mig och jag börjar bli så trött på att det alltid ska tas upp som någonting man måste göra om allt annat skiter sig. NEJ. Tackar alla förlagen nej till ett manus så skriver jag ett fucking till och försöker med det. Om alla förlag i hela världen lägger ner och självpubliceringssidorna sprängs i luften och jag tvingas bo i en grotta utan wifi men med en laptop med word (extremt specifikt och trovärdigt scenario) kommer jag fortsätta skriva för min egen jävla skull, för det är därför jag skriver.

Så, eh, sluta hetsa med det tack.

True story.

2 kommentarer:

Hanna Marie Fiddeli sa...

Så on point! Ibland känner jag att mitt skrivande inte "räknas" för att jag så sällan a) skriver klart saker och b) visar det för någon (nu för tiden) men vafasen, det är ju lika mycket nedskrivet som det vore om 1000 personer skulle läsa det och jag hade ju kul medan jag skrev det!

Ell sa...

Ja, men exakt, och det är väl ändå det som är det viktiga? Allt annat, att bli läst, publicerad, utgiven, det är bara en bonus liksom.