I'm stressing over nothing don't bother to call ... eller actually, please bother to call, för de flesta av mina problem på senaste tiden har mest handlat om att folk inte hör av sig till mig som jag vill. Typ företaget som jag ska göra exjobb hos, som jag inte hörde av på en vecka. När de väl hörde av sig fick jag en vecka "ledigt" till, eftersom vi inte ska ha vårt möte förrän på fredag. Ett möte då jag kommer få reda på mer om exakt vad det är jag ska göra, hoppas jag.
Don't get me wrong, jag ser fram emot att göra exjobbet hos dem, det låter fett kul, och jag ville göra hos ett företag så jag har något att komma med när jag söker jobb, men de senaste två veckorna har jag inte haft något annat i skolan än just exjobbet, så när det inte kommit igång ... tja, jag sitter mest och rullar tummarna. Eller näe, jag ser på Netflix, men rent metaforiskt, liksom. Busy busy busy doing nothing at all.
Detta leder ju dock till alla studenters favoritproblem, som jag i stort sett varit förskonad under alla mina år på uni: inget CSN. Inte förrän jag har skrivit kontrakt med en handledare blir jag registrerade vid uni, och inte förrän jag gör det får jag CSN. Good times. Det är egentligen inte så farligt, jag har pengar undanlagda och jag vet att jag får CSN förr eller senare, så jag kommer klara mig, meeen man ska fan undvika problem med CSN som pesten, såattehh det är ändå jobbigt. I'm stressing over nothing ...
Dessutom har refuseringsbreven börjat rulla in nu igen. Det var iofs väntat och det är väl på nåt sätt kul att det händer nånting, men njaej, refuseringarna har förlorat sin charm. Det var kul de första gångerna, nu börjar jag mest känna mig dålig. Speciellt som det bara varit standardrefuseringar, utan minsta uppmuntran om att återkomma. Don't bother to call.
Plus att jag nu är sjuk också? Mår som en prins...korv som ätits upp och skitit ut igen. Har nån sorts käkledsvärk som är skitjobbig och dök upp out of nowhere igår kväll. Pga detta och allmäna känslor av hopplöshet har jag varken skrivit eller tränat sedan i måndags, och eftersom det är typ mina två största hobbies efter Netflix är läget rätt drygt.
Mmmm, ännu ett whinigt inlägg a'la Ell, min specialitet. Just the way mama likes 'em.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar