På senare tiden har en insikt smugit sig på mig. En, såhär i efterhand, jävligt obvious insikt, som jag nog borde ha kommit till för, idk, tjugo år sedan. Okej, det kanske var överdrivet, men ärligt, det är så basic att jag inte fattar att jag ens behövde inse det.
Bascally, vad insikten går ut på är följande: om du är dålig på någonting, öva på det, så kanske du blir bättre.
I know, shocking, right? En fucking treåring kan räkna ut det. Men av någon anledning har jag inte riktigt kopplat det innan. Jag har typ tänkt "ok, jag är dålig på att skriva beskrivningar, men bra på att skriva fyndiga dialoger, därför bör det jag skriver vara fullt av fyndiga dialoger och lite beskrivningar".
Rimligt. Eller ej. När jag skrev min prisbelönta novell (HAHAHAHAH, det är den ju faktiskt: hädanefter ska jag bara referera till den som det) Pumpkin Spice fick jag till och med kommentarer om hur fina beskrivningar det var i den, trots att jag fram tills dess alltid ansett mig skitdålig på att skriva dem. Under NaNo 2014 gjorde jag en poäng av att lägga in ordentligt med beskrivningar: av karaktärernas utseende och av miljöerna och rummen som det utspelade sig i.
Det visade sig att det inte var särskilt svårt. För mig handlar det mest om att påminna mig själv om att lägga in skiten: jag har oftast en tydlig bild av hur saker och ting ser ut, men att komma ihåg att skriva ner det för läsaren är inte lika självklart för mig. När jag väl påminner mig själv om det går det liksom rätt bra.
Så, ja, det var min basic insikt. Istället för att undvika det man är dålig på kanske man ska kasta sig huvudstupa in i skiten och se vad som händer. Jävlar vad profound jag är alltså ...
True story.
3 kommentarer:
Jaaa jag vet aldrig riktigt vad jag ska göra av beskrivningar? Särskilt huruvida det är för mycket/för lite.
Det enda rätta är väl att skriva för mycket hela tiden och kapa det i omskrivningar tills en får en bra magkänsla för hur mycket som är bra.
Sedan har jag ett större problem med det och det är att jag aldrig har något tålamod med att skriva beskrivningar för att det inte för saker framåt. Men det är väl bara att jobba igenom.
Jag har börjat tänka att det viktiga är att ge ett snabbt första intryck av omgivningarna. Typ. "Det regnade när de kom ut från skolan" eller "Rummet de kom in i var tomt, förutom en stor koffert längst in hörnet". Mycket beskrivningar är mer relevant om det händer jättemycket, typ "När ljuset tändes fick de alla en chock. Rummet de just kommit in i var fullt av katter: tapeterna hade bilder av katter på sig, gardinerna hade kattmotiv, det stod hundra porslinskatter i en bokhylla längsmed ena väggen, och resterande väggar var täckta av affischer med motiverande kattmotiv. Dessutom fanns där riktiga katter, katter av alla möjliga raser och färger som låg på soffan, i fåtöljerna och på tangentbordet på skrivbordet."
Jaaa, men så har jag också alltid tänkt. Det är därför jag försöker få in beskrivningarna så tidigt som möjligt nu, så jag inte måste stanna upp i handlingen och berätta att ja, just det
Det ska ju stå en häst i rummet, heh. Men jag beskriver inte typ gardinerna om de inte drar till sig uppmärksamhet av någon anledning. :P
Skicka en kommentar