Review: Cinder

Cinder by Marissa Meyer

My rating: 3 of 5 stars

Having a hard time rating this book. On the one hand, I enjoyed it a lot and didn't really wanna put it down so it was good ... on the other hand I have so many problems with it.

Mostly the world building. It could've been so much better. We never get explanations for why the world is in the state it is, why cyborgs are treated the way they are, what happened in WW4, how does the ownership of cyborgs work, and so on, and so on ... Come on, indulge us a little! It was a cool world, we could've survived hearing a little more about it.

Also, the foreshadowing? Not good. I mean you could figure out everything that was gonna happen in the book after the first couple of chapters, and not just because it's based on Cinderella, but because there are some pretty not subtle hints. "My foot doesn't fit!", "Why this car looks like a pumpkin!", "There is a random lost princess who was born the same time as me!". Come oooon.

But still, I liked it, despite its flaws, and I am gonna read the rest of the series. I already have book two, and I'm excited to get started on it!

View all my reviews

True story.

Busy busy busy doing nothing at all

I'm stressing over nothing don't bother to call ... eller actually, please bother to call, för de flesta av mina problem på senaste tiden har mest handlat om att folk inte hör av sig till mig som jag vill. Typ företaget som jag ska göra exjobb hos, som jag inte hörde av på en vecka. När de väl hörde av sig fick jag en vecka "ledigt" till, eftersom vi inte ska ha vårt möte förrän på fredag. Ett möte då jag kommer få reda på mer om exakt vad det är jag ska göra, hoppas jag.

Don't get me wrong, jag ser fram emot att göra exjobbet hos dem, det låter fett kul, och jag ville göra hos ett företag så jag har något att komma med när jag söker jobb, men de senaste två veckorna har jag inte haft något annat i skolan än just exjobbet, så när det inte kommit igång ... tja, jag sitter mest och rullar tummarna. Eller näe, jag ser på Netflix, men rent metaforiskt, liksom. Busy busy busy doing nothing at all.

Detta leder ju dock till alla studenters favoritproblem, som jag i stort sett varit förskonad under alla mina år på uni: inget CSN. Inte förrän jag har skrivit kontrakt med en handledare blir jag registrerade vid uni, och inte förrän jag gör det får jag CSN. Good times. Det är egentligen inte så farligt, jag har pengar undanlagda och jag vet att jag får CSN förr eller senare, så jag kommer klara mig, meeen man ska fan undvika problem med CSN som pesten, såattehh det är ändå jobbigt. I'm stressing over nothing ...

Dessutom har refuseringsbreven börjat rulla in nu igen. Det var iofs väntat och det är väl på nåt sätt kul att det händer nånting, men njaej, refuseringarna har förlorat sin charm. Det var kul de första gångerna, nu börjar jag mest känna mig dålig. Speciellt som det bara varit standardrefuseringar, utan minsta uppmuntran om att återkomma. Don't bother to call.

Plus att jag nu är sjuk också? Mår som en prins...korv som ätits upp och skitit ut igen. Har nån sorts käkledsvärk som är skitjobbig och dök upp out of nowhere igår kväll. Pga detta och allmäna känslor av hopplöshet har jag varken skrivit eller tränat sedan i måndags, och eftersom det är typ mina två största hobbies efter Netflix är läget rätt drygt.

Mmmm, ännu ett whinigt inlägg a'la Ell, min specialitet. Just the way mama likes 'em.

True story.

Review: 11.22.63

11.22.63 by Stephen King

My rating: 4 of 5 stars

Mmmm, I liked this book. In the beginning I was like "omg I really wanna know how the world would change if JFK wasn't shot!!" and then I remembered that it's just fiction and even if the MC succeeded I'd only get to see Stephen King's version of history. Heh. Guess I got too caught up in the premise.

It is a great premise though! Time travel in fiction is always tricky, because it's waaay too easy to fuck things up or write something that just doesn't make sense. But I like the way time travel works in this book, although I guess there were some things that worked just because it was convienant to the story.

It's a long book, and part of the reason it's not getting five stars is because sometimes certain events are described a little too much, and sometimes, to show just how much of a good time the MC is having, it's so over-the-top happy it's not really believeable. And this is a book about time travel, so that's saying something.

I was a bit scared about the ending - how do you end a book like this??? - but I really enjoyed how it all "worked out" (more or less ...) in the end. King said in the afterword his son came up with it, and from what I've heard about King's endings in other books, it's probably a good thing he stuck to that.

View all my reviews

True story.

Review: Gone girl

Gone girl by Gillian Flynn

My rating: 4 of 5 stars

SPOILERS AHEAD

I enjoyed the shit out of this book. Basically by the first chapter I knew I didn't like the main character, Nick, or as I like to call him, Nick the Dick, but hey, I've read so many books where I didn't like the main character that I figured I'd get through it. The thing is though, not liking Nick didn't make me enjoy the book less, which is rare. Usually when I dislike a main character the narrative tends to make him seem so very nice and amazing and have all other characters fawn over him, but not this time.

And then of course there's the twist half-way through the book and for me that made the book even better BECAUSE NOW I HAD TWO MAIN CHARACTERS TO HATE. This sounds like I'm being ironic, but no, I really liked that I could root for a person who was genuinely bad in this book. There wasn't really a good guy to be rooting for.

Plus, let's be real, while she lied about so many things, Desi was actually keeping her hostage, despite doing it in the nicest way possible. Sure, there may have been another way for her to get out of it, and she lied about what happened, but let's not pretend like he wasn't a bad person too. Everyone was a bad person, I loved it.

The ending though ... I don't know. I can't really say that I liked it, but neither did I dislike it. When I can't decide on those things I usually just ask myself: can I accept this ending? Does it fit with the rest of the story? I thought it did, so I'm not complaining about it. But some other resolution might have made me give it five stars instead of four.

Oh, well. A blurb at the beginning of the book said that it would make you want to stay single, and to quote a friend of mine: "i felt like remaining single after reading it. i also felt like remaining single before i read it. but a bit more after." That is the best damn review I've seen.

View all my reviews

True story.

Review: Räkna med Simpsons

Räkna med Simpsons by Simon Singh

My rating: 4 of 5 stars

Mmmmm, books about math. I mean, I'm pretty good at math, which means I'm better than a lot of my friends, but that there are those who has gone on to study math and they are obviously superior to me. But more importantly, I *like* math, which is hardly a common opinion.

I especially like books like this one, that makes me realize just have awesome math can be, and how much of a science it is. You're never really taught that stuff in school though, are you? Then it's just 'calculate this, calculate that', with no explanation for how those things were figured out.

This book is about The Simpsons and math of course, and while I'm not a huge fan of Simpsons, I've seen enough to understand it (but, um, who the fuck hasn't?). I can't say I've noticed any of the math references mentioned in this book, but I kinda wanna get my hands of some of those eps just to look for them.

I am, however, a big fan of SImon Singh, so it's hardly surprising I enjoyed the book. He explains science in a really good way, and if you don't understand exactly what is going on, you usually understand enough to keep up with the "story". Which I enjoy. I'll probably reread some of his other books this year, like the Big Bang book or The Code Book, which I've never read but heard great things about.

Anyway, very enjoyable book, whether or not you're into maths or The Simpsons, I'd say.

View all my reviews

True story.

Review: Kärlek på skotska

Kärlek på skotska by Alexander McCall Smith

My rating: 3 of 5 stars

I must say I liked the second book better. I understand that, finishing the second book as he did, it was hard to go on in the same manner in this one, and I kinda felt the book suffered for it. As much as I hate Bruce, I kinda loved hating on him.

And in general, it was not so much about Scotland Street in this one, was it? The only person living there, except for Bertie but he hardly counts, was Antonia and she's hardly a long-term resident. So that was a shame.

Dominica living with the pirates was also pretty weird: I feel McCall Smith wrote himself into a corner with that one. Maybe it would've been better just to skip that entire year and start when she got back again? I don't really know.

I'm not sold on Pat getting together with whine master Matthew either. I was hoping they'd both find someone better suited for them, but oh well...

View all my reviews

True story.

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Veckans bokbloggsjerka frågor oss om när vi började läsa, vilket ju är en rätt spännande fråga.

Förutom att jag inte minns??? Jag tror mig ha slukat böcker sedan jag läste mig att läsa, mer eller mindre, och då gick jag ju i ettan om jag inte har fel. Sedan hade jag en period i slutet av högstadiet/gymnasiet där jag knappt läste alls (någonting som jag på senare år har försökt bota genom att ge mig själv utmaningar varje år), men jag har alltid sett mig själv som en person som läser mycket, även när jag inte gjort det.

Uppenbarligen har jag det från min pappa. Några gånger de senaste åren har jag varit på landet när mina föräldrar haft fester med sina kompisar, oftast då personer som min pappa känt sedan han var ung och eftersom jag spenderar tiden på landet med näsan i en bok kommer det nästan alltid kommentarer om det. Om hur "Pärlan" (som på riktigt är min pappas smeknamn: det har någonting att göra med att han var duktig på fotboll) alltid läst mycket och hur jag fått det från honom.

Inte för att jag vet om min pappa påverkat mitt läsande så mycket. Tja, det var ju den där gången då jag lånade Sagan om Ringen av honom första gången, frågade om han läst den och fick svaret "den där har jag nog läst minst tio gånger". Min pappa är inte direkt den typen av person som är self-indulgent och läser eller ser om böcker eller filmer, så där fattade jag ju att det var en speciell bok jag hade fått låna.

Det är väl generna då. Svaret på jerkan blir helt enkelt att jag började läsa så fort jag kunde göra det och jag fortsatte därför att jag har inget val helt enkelt, jag måste läsa.

True story.

Review: Espressoberättelser

Espressoberättelser by Alexander McCall Smith

My rating: 4 of 5 stars

I enjoyed this more than the first book, probably because I was a bit more familiar with the concept and the characters and knew what to expect.

Bertie's parts are still my favourite, and it was nice to see things get better for him. I also liked seeing Bruce fuck up, although of course he was a smug ass by the end still. Oh well, you can't get everything.

I didn't really like Matthey in this though: I found him sympathetic in the first book, but this hatred of Janis in this one was a bit too much. And Pat suddenly wanting him when he was rich? Plz...

You could tell McCall Smith didn't plan on writing more in this series (he even says it in the foreword), so it'll be interesting to see what happens in book three, but I'm sure he'll make it work. I've seen other series going on for longer than expected with good results, I've no reason to doubt that this will.

View all my reviews

True story.

Review: The Return of the King

The Return of the King by J.R.R. Tolkien

My rating: 5 of 5 stars

Best book ever? Best book ever. Everyone is just kicking ass and taing names and being funny and cute at the same time. The little hobbits doing their best pretttty much just to survive and accidentally saving the world in the process.

The Scouring of the Shire is still one of my fave parts, because wow these tiny babies have grown up and can totally take care of themselves. And it's the ultimate proof that you don't wanna fuck with hobbits, because when they get pissed ... they get pissed.

When I finished Chriss asked if it was as good as usual, and it was. You know it's a good book when you wanna reread it as soon as you finish: buuut I try to limit myself to once every year. That, um, is enough.

View all my reviews

True story.

Basic insikt

På senare tiden har en insikt smugit sig på mig. En, såhär i efterhand, jävligt obvious insikt, som jag nog borde ha kommit till för, idk, tjugo år sedan. Okej, det kanske var överdrivet, men ärligt, det är så basic att jag inte fattar att jag ens behövde inse det.

Bascally, vad insikten går ut på är följande: om du är dålig på någonting, öva på det, så kanske du blir bättre.

I know, shocking, right? En fucking treåring kan räkna ut det. Men av någon anledning har jag inte riktigt kopplat det innan. Jag har typ tänkt "ok, jag är dålig på att skriva beskrivningar, men bra på att skriva fyndiga dialoger, därför bör det jag skriver vara fullt av fyndiga dialoger och lite beskrivningar".

Rimligt. Eller ej. När jag skrev min prisbelönta novell (HAHAHAHAH, det är den ju faktiskt: hädanefter ska jag bara referera till den som det) Pumpkin Spice fick jag till och med kommentarer om hur fina beskrivningar det var i den, trots att jag fram tills dess alltid ansett mig skitdålig på att skriva dem. Under NaNo 2014 gjorde jag en poäng av att lägga in ordentligt med beskrivningar: av karaktärernas utseende och av miljöerna och rummen som det utspelade sig i.

Det visade sig att det inte var särskilt svårt. För mig handlar det mest om att påminna mig själv om att lägga in skiten: jag har oftast en tydlig bild av hur saker och ting ser ut, men att komma ihåg att skriva ner det för läsaren är inte lika självklart för mig. När jag väl påminner mig själv om det går det liksom rätt bra.

Så, ja, det var min basic insikt. Istället för att undvika det man är dålig på kanske man ska kasta sig huvudstupa in i skiten och se vad som händer. Jävlar vad profound jag är alltså ...

True story.

Review: The Two Towers

The Two Towers by J.R.R. Tolkien

My rating: 5 of 5 stars

I always think that book four (the second part of this book, that's only about Frodo and Sam) is the weakest part of the trilogy, and while that may be true it is never as bad as I think it is. First, it's really short, just a little over 100 pages, and secondly: it has some really good parts. Faramir, for example, is a amazing when he shows up, plus anything concerning Gollum and fish is cute and funny.

And then they enter Shelob's lair, which is another good part because shit happens and then we get to hear orcs interact with each and I actually like that a lot. It's cool to see that they are longing for a time after the war ends when things calm down. I can so buy that there are orc farmers somewhere off in a deep part of Mordor.

And now, of course, we get to the best book of all three!! Return of the Kings. Returns are always the best, be it jedis or kings.

View all my reviews

True story.

Review: The Fellowship of the Ring (The Lord of the Rings, #1)

The Fellowship of the Ring (The Lord of the Rings, #1) by J.R.R. Tolkien

My rating: 5 of 5 stars

Pippin remains my fave book character, together with Gandalf of course. Don't get me wrong, I like movie!Pippin as much as anyone, but he is funny in a very different way in the books, and I always forget it. The delight of rereading books.

I don't even know what else to say???? I loved it, as usual??? Idk. I guess Tom Bombadill is still my least fave part, ESPECIALLY since right after that they arrive to Bree and then following two chapters are some of the best in all three books. But I do like it when Frodo, Sam and Pippin are hiking through the Shire, and I love the conspiracy unmasked as well. Especially since that part was totally left out of the movies.

I still laugh whenever Galadriel asks for Gandalf, and she doesn't even say the exact line from the movie. To Isengard, to Isengard...

View all my reviews

True story.

Vissa dagar

Hmmm, men har sista föreläsningarna förhoppningsvis ever under de två kommande dagarna, så det är ju något att se fram emot. (Vore förstås mer typiskt mig att skippa dem, men äh. En av dem är inte ens en föreläsning utan ett studiebesök på naturhistoriska. Ja, där jag jobbar. Fast jag inte jobbat där sen i somras. Men i alla fall.)

True story.

Låt mig fatta mig kort (eller inte)

Tänkte att jag skulle skriva nåt om mitt skrivande, sen tänkte jag typ "men vem fan bryr sig?" innan jag återgick till "it's my blog and I'll write what I want to". Ibland läser man ju folks bloggar mest för att känna sig bättre än folk (hellu, Ell heter jag, jag är en hemsk människa), så ibland blir jag orolig över att folk kanske läser min blogg av samma anledningar. Sedan minns jag att ingen läser min blogg, OCH att om folk nu gör det får jag väl för fan bjuda på mig själv.

Eftersom jag bevisat för mig själv att jag kan skriva OCH redigera förra året tänkte jag försöka utmana mig själv att skriva lite noveller i år. Förra året började jag helt random göra det i oktober någon gång, efter att ha bestämt flera år tidigare att korta berättelser såååå inte var för mig. Shows what I know.

Alltså, tio noveller är egentligen jättelite, de kan ju för fan vara typ två sidor långa, men ändå satt jag där för någon dag sedan och bara "det där kommer jag ju aldrig lyckas med, det är ju jättejobbigt". Det är lättare att skriva noveller om jag har något syfte med dem, eller ett tema att utgå från, vilket man ju oftast har i skrivartävlingar, men de enda jag kände till (typ den i senaste numret av Skriva) hade så tråkiga teman att jag hade noll inspiration.

Tills igår, plötsligt, då en idé kom till mig. Jag orkade inte skriva ner den på en gång, så jag funderade på den under kvällen och såg verkligen fram emot att skriva den under typ hela dagen idag. När jag väl gjorde det kunde jag inte sluta, vilket iofs inte är superimponerande eftersom den blev typ 600 ord. Och är rätt klyschig, men äsch, jag gillade den.

Plus att det var ett nytt sätt att skriva på. Två av novellerna jag skrev förra året skrev jag under en föreläsning när jag inte hade något bättre för mig (vadå? Skulle jag lyssna och anteckna på en föreläsning? Nä, dra åt skogen), två lite längre skrev jag på lite då och då under några dagar utan någon vidare plan. Här visste jag exakt allt som skulle hända, njöt lite av känslan av att vara inspirerad en dag, OCH blev nöjd med resultatet.

Den lär väl inte vinna några priser, men ibland är det iaf skönt att bara få något gjort.

True story.

Review: Hobbiten eller Bort och hem igen

Hobbiten eller Bort och hem igen by J.R.R. Tolkien

My rating: 5 of 5 stars

I four-starred it last time, because I thought "I don't love it as much as LotR", but sticking to that criteria I couldn't five-star anything else, except maybe Harry Potter. And now that all the movies are out, I do enjoy this book much more. Hearing Thorin's lines spoken in Richard Armitage's voice improves everything.

Anyway, I don't have a problem with the book being turned into several movies. So much happens that keeping it as one book would just make it very choppy and fast-paced. Maybe three movies wasn't ideal, especially not given how rushed the beginning of the second one was, but I much prefer it this way. There's no rule stating that every book adapted ever must just have one movie, in fact I feel lots of movies would improve by being split into several (I would GLADLY have watched 14 Harry Potter movies had they all been as good as the last two).

I would personally have ended the second movie when Bilbo and the dwarves arrive in Lake-Town, although calling Desolation of Smaug wouldn't have worked out then. But there is enough action going down in Mirkwood for them to stay there most of a movie, especially with the Gandalf subplot going on. That way we'd start the third movie with the dwarves going off to provoke Smaug, and they wouldn't have to drag the Battle of Five Armies too much. Like, make it a cool battle, sure, but few movies can deal with them focusing on just one single battle like that. Just look at The Two Towers, especially before the extended.

Still, I would never have loved this book as much as I do without the movies, so I'm just happy they exist, in whatever form they do. The same way, I suppose, I wouldn't have loved LotR as much as a tween without those movies ...

View all my reviews

True story.

Review: Silmarillion

Silmarillion by J.R.R. Tolkien

My rating: 5 of 5 stars

This book actually gets better every time I read it, something that probably has to do with the fact that I get older each time I do. First time I read it was when the LotR movies came out, which means I must've been between 12 and 14. Yeah. A little too young. My next attempt, I think, was at 20, when I understood it better but still didn't love it. It wasn't until two years ago, when I was finally digging into the history of Middle-Earth and more obscure knowledge that I truly appreciated it. This time, I loved it.

I mean, yes, I had to consult the family trees a little too much to keep track of everything, but for once, I actually DID. Probably because I've spent these past years learning more about the events of this book, meaning I had a deeper understanding of what to expect when I started it. This isn't exactly a good selling-point for a book, but come on, if you're ready to read this book you're already a bit of a Tolkien nerd and should be able to deal with the consequences.

I'm actually almost tempted to read the Books of Lost Tales and Unfished Tales again now, since I know they deal with much of the same stories as in this one, but more detailed. Although, maybe not. My plan is to move on to Hobbit and then LotR, getting the story in chronological order for once.

Is it bad that I pictured Tom Hiddleston!Loki as Feanor? Yeah, I don't even care. But as fun as that is, after a reread I am more convinced than ever that we're not gonna see a movie adaption of this any time soon, if ever. Apart from the legal issues, this book isn't really filmable in any sense. Maybe one or few tales from it, but let's be real, why would they do that?

Anyway, I'm happy that I'm enjoying this more each time. It would suck if it was the other way around.

View all my reviews

True story.

2014/2015

Läsåret 2014 blev rätt amazing, som ni kanske märkt. Jag pratar faktiskt inte bara om antalet böcker lästa, utan också om det faktum att jag älskat läsande på ett sätt jag inte gjort sen ... tja, sen innan tonåren tror jag. Jag kan inte sluta låna, köpa och läsa böcker. I många år har jag läst böcker som jag känt mig "tvungen" att läsa, tragglat mig igenom långa "jag borde läsa de här böckerna"-listor (som mest existerat i mitt huvud). I år har jag gått till biblioteket (fler gånger det här året än typ de senaste tio, ärligt talat) och lånat hem böcker som intresserat mig. Jag tog Fly by night för att den delar namn med en av mina favoritlåtar, och blev sjukt positivt överraskad. Det har varit så jävla nice.

Så, om någon undrar om jag faktiskt njuter av att läsa böcker eller på något annat sätt försöker få det till att det ju finns negativa sidor av att läsa 123 böcker (SÅ JÄVLA FIN SIFFRA, är mkt stolt) på ett ett år kan jag bara säga: nope. It's awesome.

Statistik för året är sammanfattat i några grafer, för sånt är ju fint!

Här ser vi alla böcker jag läste i år och vilken rating jag gav dem, courtesy of goodreads. 3 stjärnor är "i liked it" på goodreads och 2 "it was ok" (personligen tycker jag 3 är "ok" och 2 "i didn't like it", men jag har anpassat mig), så här ser vi ju tydligt att jag mestadels tyckt om böckerna jag läst. Det stora undantaget är Vellum, som ärligt talat inte ens förtjänar en stjärna.

Enligt goodreads är den längsta boken jag läst den 961 sidor långa Svärdets makt, vilket jag tycker låter rimligt.

Här har vi lite random stats. Jag har mest läst nya böcker (hela 99 stycken), och för första gången också läst fler böcker på engelska än svenska. Tror det har mycket att göra med att jag läst så mycket fantasy, många av de böckerna blir ju inte översatta. det är ganska jämt med könsfördelningen av författarna, men lite fler män. Jag försökte räta ut det här när jag gjorde graferna för någon vecka sedan, men alla böcker jag hade tillgängliga var tyvärr skrivna av snubbar. Men äh, det hade kunnat vara värre på den fronten!

Ser vi till författare så har jag läst flest böcker av Naomi Novik, som skrivit Temeraire-serien, följt av Meg Cabot. Meg Cabot brukar ligga högt upp på de här listorna, så inget nytt under solen. Jag planerar att ta mig an två fantasyserier med över 10 böcker i under 2015, så vi får se hur det här ut nästa år ... (Det står tre böcker under Rowling: obviously har jag räknat in Robert Galbraiths böcker här)

Inte särskilt förvånande så står young adult och fantasy högst upp på listan: jag bor ändå med Chriss (typ the queen of young adult) och jag försökte medvetet läsa mer fantasy det här året. Finished in a day är tekniskt sett inte en genre, men jag är faktiskt rätt stolt över hur många böcker som hamnade där. Fjorton böcker hamnar inom genren dragons, vilket nog kunde ha varit fler med tanke på att jag verkligen sökt efter bra drakfantasy, och hälften av de böckerna ju är Temeraire-serien. Made me cry är nog den mest osäkra genren, eftersom jag hittade på den i juli och var tvungen att komma ihåg vilka av de sextio böcker jag läst innan dess som fått mig att gråta.

Ett bra läsår, och jag ser fram emot ett lika bra läsår 2015!

Nu till nyårslöften. Förra året höll jag alla löften utom ett, som rörde hur många mil jag skulle springa. Jag hade kunnat klarat 50 mil om jag inte blivit sjuk under större delen av december, men orka vara bitter över det när jag gjort så mycket annat bra i år. Jag tränade faktiskt ganska duktigt, även om jag inte sprang särskilt långt, och jag har börjat älska att springa på ett sätt som jag inte gjorde innan. Detsamma gäller mitt skrivande: jag har nog aldrig skrivit så ambitiöst och målmedvetet som jag gjorde 2014. Faktum är att jag inte känner att jag behöver bli så mycket bättre under nästa år, utan snarare bara fortsätta på samma bana. I'm that good.

Andra bra grejer under 2014 var att jag äntligen lyckades ta min kandidatexamen genom att klara den förbannade floristiktentan. Det innebär att om jag bara kan göra ett bra examensarbete nu i vår kan jag ta min mastersexamen och sedan är det dags att lämna skolan och söka jobb. Jag är faktiskt väldigt taggad på det, för min skoltrötthet vet inga gränser just nu.

Årets nyårslöften blir därmed:

• läsa minst 100 böcker
• läsa alla History of Middle-Earth-böckerna
• läsa en bok på tyska
• springa minst 50 mil
• klara milen sub 60 (dvs på under 60 minuter)
• jobba på något av mina skrivprojekt varje dag, avsluta minst ett + NaNo
• skriva tio noveller
• klara något på The Bucket List
• ta min mastersexamen

Det där fixar jag lätt!

True story.