Per igår alltså. Nej, jag ska bespara er en lååång utläggning om hur magiskt det var, för jag har läst såna, och jag vet hur tråkiga de är, och de säger verkligen ingenting. Men wow ändå. Alla som någonsin stått längst fram på en konsert vet att när ens favoritartist ser åt ens håll (och då känns det ju som att de ser rakt på en, fast man vet att de egentligen inte gör det), och ler, då är det svårt att stå still.Och Marie Fredriksson också. Allvarligt, att Victoria och Daniel var där var väl lite kul, men att Marie var där fucking awesome. Jag aldrig hört folk skrika så mycket i hela mitt liv. Det är lätt nummer två på listan över bästa musikupplevelse ever (nummer ett kommer alltid vara att James Blunt spelade Slades "Cuz I luv u"). Roxette liksom! Även om jag inte kan så många av deras låtar (och det spelades en del), så är det coolt att ha sett dem.
Det roligaste är dock "the international" crowd" som de är kända som - de där typerna som står längst fram och sjunger med även i de svenska låtarna (fast inga sådana spelades igår - vilket två tyskar jag träffade på tunnelbanan hem klagade på) och viftar med flaggor från Brasilien och är gitarristens största fans. De är sjukt underhållande bara för att de är så störda.
Vi ser framemot en Roxette-återförening i höst.
That's enough of that shit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar