Review: The Silkworm

The Silkworm by Robert Galbraith

My rating: 4 of 5 stars

So, this book is about a writer who is killed just as he is trying to get his latest book, where every character is a thinly veiled charicature of people he knows. Those people are mostly other writers or people working in the publishing industry, and that makes me wonder: how much of those characters are thinly veiled versions of people Rowling knows? Probably none, but it's fun to wonder how meta it actually is. The blog of one aspiring (and failing) author is quoted on some pages of the book, and as someone who spends a lot of time reading real blogs like that I can assure you it seems authentic. So authentic Rowling must be reading blogs like that herself. The thought amuses me a lot.

But, okay, the actual book? I liked it. That is to say, I liked the mystery A LOT. I had no idea who the killer was, and the because the murder was so fantastically morbid and sadistic it was hard to imagine any of the suspects capable of it. Had he just been stabbed or shot I could have suspected anyone, but the way it happened? No, I couldn't imagine any of them capable of it.

Sadly, I just don't care much for Strike or Robin. They're not very interesting characters to me, not even when I try to picture them as Mad-Eye Moody and Tonks. Had I liked them more, had I cared more, I probably would have five-starred it. Because it was hard to put down and exciting.

The use of the word "hermaphrodite" made me a bit uncomfortable, given that it is often used a slur towards trans people. I think this should probably have been pointed out at some point in the book, the way the r-slur (towards a disabled character) was very much treated as a bad thing within the book itself. Although, of course, by the end of the book, it was clear that the "hermaphrodite" character in the book within book WAS hurtful to a trans character, so the issue isn't totally unacknowledged, just the usage of the specific word.

View all my reviews

True story.

The last jullov

Det har ju certainly blivit mer liv på bloggy (varifrån kommer uttrycket bloggy? Varför har jag börjat använda det????) sedan jag började posta reviews här, fast det känns lite som att den börjar bli mer och mer av en bokblogg. Noooooo. Eller alltså. Det är inget fel med bokbloggar. Några av mina bästa vänner är bokbloggar.

Nu har jag julledigt tills om en vecka då jag tänkte försöka komma igång med lite skolarbete. Innan dess måste jag skicka in ansökningar på exjobb som har deadline på nyårsafton, men jag tror det borde gå snabbt, jag tänker mig att det inte är lika seriöst som att skriva en jobbansökan i alla fall. Heh, hoppas jag.

Efter att ha varit hos mina föräldrar över jul är jag nu hemma igen. Jag är lite sjuk av mig, så jag spenderar mest tid inomhus. Har inte lämnat lägenheten sen i fredags, men nu har jag slut på tvål (vad i helvete!?) så jag tänkte dra mig iväg till Liljeholmen för att införskaffa det och använda mitt presentkort på Intersport. Idag känns som en bra dag för det: de flesta jobbar igen, men det är fortfarande mellandagsrea. Sen när jag har varma och nice träningskläder kan jag börja springa igen efter nyår, wohoo. :D

Tills dess ska jag fortsätta hetschilla. Jag varvar mellan att se avsnitt av Marco Polo på Netflix och att spela Legen of Zelda: Twilight Princess, med en släng av att äsa The Silkworm (Rowlings nya) då och då. Ikväll ska Zackrid kommer över och dricka kaffe och se Guardians of the Galaxy också, exakt sådär lagom jobbiga commitments att ha på ett jullov.

Vilket troligtvis blir mitt sista jullov ever också? Eftersom jag om allt går som det ska tar min master i vår och skaffar ett riktigt jobb efter ... det är lite sorgligt, men eftersom att gå tillbaka till skolan efter jullovet varit en av mina absoluta hataktiviteter i många år kanske det finns fördelar med det också.

Nyår bjuder på filmmaraton, som alltid. I år ska jag och Trams ge oss i kast med Star Wars: Machete Order, för att vi är nördar och det är sånt vi gör, och naturligtvis tar vi och ser Hobbit igen på nyårsdagen. Nerds for life, yo.

Fast det kanske vore bra att ta tag i det här med att lämna lägenheten idag. Har hört att frisk luft ska vara nice?

True story.

Review: Zeus Grants Stupid Wishes: A No-Bullshit Guide to World Mythology

Zeus Grants Stupid Wishes: A No-Bullshit Guide to World Mythology by Cory O'Brien

My rating: 4 of 5 stars

This book is better known as the "angry mythology book" among my friends, since, well, it is about mythology and it comes off as kinda angry. Although angry is of course not the correct word: it's aggresssive and intense, the way internet speech usually is.

And it IS written in internet speech: the book is very narrow, like physically, because there are so many paragraph breaks making it a wide book would have been a waste of paper. At first it bothered me, but then I realized you're supposed to read it like you are chatting with the author and he is telling you about all these cool myths he knows.

While it is funny, I think it would be even better to read the entire thing out loud. I have read some myths from the blog out loud with friends, and basically ended up in tears from laughing so hard. While I did definitely laugh a lot reading this, I wasn't crying from laughing, the way you do reading something out loud.

Anyway, great read for anyone interested in mythology. I especially liked the norse mythology part, but that isn't surprising given I am really into norse mythology. The USA chapter was pretty weird though, apart from the last part dealing with scientology. The other "myths" in that chapter didn't really seem like myths to me.

View all my reviews

True story.

P.S. Det här var en av mina julklappsböcker! Fick även The Silkworm, Jo Rowlings senaste, och Hunger Games-boxen. Får se om det blir en reread av Hunger Games nästa år, det var ändå rätt många år sedan jag läste dem nu. D.S.

Review: Böcker inom oss: om boksamtal

Böcker inom oss: om boksamtal by Aidan Chambers

My rating: 3 of 5 stars

This book (which is actually two books, at least the version I read), mostly deals with how to get children to read and how to get kids to talk about what they've read ... which isn't really relevant to my life at all. I don't hang out with kids, I don't want kids, and I don't work with kids. Even so, it was interesting.

Actually, it made me think about reading, how I read, and what made me a reader as a child. I have no answers though, but maybe that's not always necessary. This year I read more than the past three years combined, but I can't tell you what was different, just that something was. The same way I can't tell what made me such an active reader, while my siblings barely read at all. I don't think book discussions had anything to do with it: I can't remember having participating in those at all when I was younger. Maybe that's a shame.

I did like one quote though, about how a lot of people don't read for pleasure. They read right before bed in the evening, so they can fall asleep, but that's not because they find it particularly enjoying or anything. It was an interesting observation I've never really made before, but it also makes sense: a lot of people that read a lot (myself included) can't really read before bed because we get too into it and stay up way too late. It's dangerous.

Anyway, my sister is studying to be a teacher for young children, I maye have to force this book upon her.

View all my reviews

True story.

Review: An Abundance of Katherines

An Abundance of Katherines by John Green

My rating: 4 of 5 stars

So this is the classic story of two people driving through a small-town and accidentally staying longer than they intended to. I've heard it before, not never with characters this young. It may not be super-realistic, but it was still pretty sweet and I'd like to think these kinds of things happen to people.

The main character, Colin, is pretty annoying. He's, you know, self-absorbed, loves a bit too hard, and obsessed with being special and smart. The thing that made me like him though, was that the narrative doesn't treat him like this amazing person who is too good for everyone around him. The things that are annoying about him are treated as FLAWS. Part of his character and personality, sure, but still flaws. That was so refreshing, I feel the narrative far too often lets characters get away with shit like this without ever acknowledging them as bad.

I also liked that we really see where Colin gets this from, how he turned out like this. His parents seem very nice and supportive, but of course telling a kid over and over that they are special and amazing and so much more than everyone else around them isn't gonna help them in the long run. While this wasn't really condemned neither by Colin or the narrative, it was a nice touch to explain him.

The constant footnotes bothered me at the start as well, but I realized that this fit with Colin's character as well. All this knowledge that he'll never get to share with anyone, that is really just footnotes in the bigger picture. Yeah, having to look down on every other page was a bit distracting, but it fit rather well with the main character (and that's obviously the point: I've never seen this in any other book by John Green).

There were no scenes or plots that I found over-whelmingly awesome, it was just the book over-all that I liked. Though the ending, in particular, struck a chord with me.

View all my reviews

True story

Review: Ink

Ink by Amanda Sun

My rating: 3 of 5 stars

So, this is a Twilight-ish book, meaning girl moves to new place and meets a dangerous boy who warns her to stay away, but she can't, they fall in love and it turns out something about her will bring out the most dangerous parts of him. This formula is apparently what female young adult authors write, when the boys are doing the "my male protagonist was in love with his childhood best friend and now that she's back in his life will they fall in love?"-plot. I'm not hating on this or anything, it's a classic plot and once boy and girl have gotten to know each other cool stuff can happen. The Firelight series I read earlier this year was the same, but the girl was a dragon and the boy was a dragon hunter, and after the first book that was really just Twilight, the series got much more interesting.

Which I guess means I must read the sequel to this as well?

In Ink the girl is an American who has been forced to relocate to Japan after her mother's death, and the boy is the descendant of the old Japanese gods whose drawings will literally come to life because of his magic powers. Yeah, that part is actually as awesome as it sounds. Their relationship and meet-cute... not so great. Katie just makes a lot of weird decisions after her brief first encounter with Tomohiro, things that I felt just happened so that they'd start hanging out. And I get that he's trying to push people away, but his portrayal in the earlier parts of the book had me very confused about what was going on: I honestly thought he was supposed to be possessed or something.

Katie in general isn't portrayed all too consistently either. At first we're told she can barely buy grocieries while speaking Japanese, but still most of her conversations through-out the book is in that language. Maybe time passes between the first mention of her not speaking Japanese well and the rest of the book, but I didn't get that impression at all and it came off as weird. Other than that I like Katie, she doesn't hate on herself too much, and while she and Tomo gets a bit too over-dramatical at times, mostly I can at least understand why she is feeling the way she does. Moving to a strange country when your mother dies is never not going to be upsetting. I also liked that she kept up with her friends, even when all the weird stuff started to happen. I thought it was a bit sad thought that we never got to know anything about her life prior to arriving to Japan: did she have friends in the US? A boyfriend? Anything?

Something else I didn't like was that the author fucking hates the word "said". I swear to the gods (maybe not the Kami gods ...), it is used ONCE in the entire book. I mean wtf!? So many "explained", "commented" and "whispered" just jfc, who thought that was a good idea? Said is a GREAT word, use it as much as you can. It just gets ridiculous when you refuse to do it, and some lines didn't read well at all after a word like "expained" or "whined" or whatever. Ugh, no.

Now I'm hating, but whatever. The best part of this book is without a doubt the magic and the world-building. I LOVED the drawings coming to life, I loved the ink, I loved the magic, it was so creative and awesome. Almost every scene with moving drawings or ink magic is described so beautifully and paints (hehe) these amazing images for you. Very awesome, and that alone is enough to make me want to read the sequels. Now that the initial Twilight-story is out of the way, we can really get into this world and this story, and I'm somewhat excited for that.

View all my reviews

True story.

Review: Pappersstäder

Pappersstäder by John Green

My rating: 4 of 5 stars

Yeah, finished in a day, because it may be past midnight but I have not gone to bed yet.

At first, I was very put off by this book. I mean the premise sounded a lot like Looking for Alaska: girl brings boy out of his shell, girl disappears, boy wonder if she commits suicide. Even worse, the MC was a carbon-copy of the MC of the last book I read: boy who has had a life-long crush on his childhood best friend that he hasn't spoken to in ten year or so, boy's best friend is sexist and obsessed with getting laid, girl shows up again and shows interest in boy who is sure this means they're meant to be. Just, ugh.

But it was so much more than that! The mystery of where Margo disappears to is interesting and I never really felt like Quentin was being an idiot for going after her, she clearly wanted to be found. And then, when he figures out all the clues and goes on a roadtrip ... that part was GREAT. It will be great on screen.

...damn. Does this mean I have to go see a movie based on a John Green book? I try really hard to hate that guy, but shit, dude can write.

View all my reviews

True story.

Review: Onanisterna

Onanisterna by Patrik Lundberg

My rating: 2 of 5 stars

This book was so far away from me, I just couldn't relate to it. It's about life in a small town, wanting to get away, being a nineteen year old guy who was the king in high school but failed all his courses and now have to take them again to get a passing grade. I'm like ... the opposite of that. And of course, the point of fiction is to somehow get to know different people and their lives, but ... so many of the characters are SOOO dudebro-ey. I hate dudebros.

When Chriss read this, she laughed a lot, but I didn't really do that. A few times, yes, and the humorous situations wasn't as forced as in the last book I read, but still not for me. I also feel everyone got hurt at all times, to a point where it didn't even seem realistic anymore.

The main character was very annoying, but luckily he did grow by the end of the book. I mean, he's 19, I guess I can cut him some slack. Though I had to keep reminding myself of that: there was not much of a difference between him and the 30+ dude in the last book I read.

That said, it was an easy read, and had some good points about being true to yourself or whatever. It wouldn't have hurt if it elaborated on some aspects though, the younger sister's accident felt like it did nothing to the story. The book is short, some extra pages dwelt on that wouldn't have hurt.

Simon was the worst character though. Reminded me of why teenaged dudebros are the worst and why I never want to associate with them ever again.

View all my reviews

True story.

Review: Sju jävligt långa dagar

Sju jävligt långa dagar by Jonathan Tropper

My rating: 3 of 5 stars

I didn't enjoy this book nearly as much as I thought I would. The back says that it is oh so funny and oh so sad, but it really wasn't that to me. I suppose the premise was sad, and the main character spend the entire book being sad, but I wasn't particularly sad reading it. The dude had most of what happened to him coming, he was a complete dick and annoyeed the shit out of me (most of what happened: he surely didn't deserve to be raped, but he didn't seem to think of it that way... but that's what it was, because he said no and she went ahead and fucked him anyway).

Mostly it was gross. Just too many disgusting bodies described, too many gross sex acts ... it wasn't my thing. In the beginning, where he walks in and sees his wife and his boss, he just tries to hard too describe it while still trying to remain cool and unaffected and it bothered the hell out of me. It didn't really recover from that if you ask me.

And the same was true for a lot of other "funny" scenes, they were just trying too hard: it read like something out of a college comedy dudebro movie, and humor in those movies are the worst. Now imagine READING about that. Just ... no.

It didn't help that the MC constantly talked about the bisexual female character as lesbian either. Especially not after we were told she prefers the term bisexual, and the MC then used that with lesbian as if the two were interchangeable. They're not. Fuck you, MC.

On the other hand the book was entertaining and the ending was just as I liked it. Hopeful.

View all my reviews

True story.

Top Ten Books I Read In 2014

Fortsätter min slow descent mot att bli en bokblogg genom att joina The Broke and the Bookish's Top Ten Tuesday, som jag hittade via Chriss blogg. Tur att jag har rateat alla böcker jag läst i år på goodreads, det borde göra det mkt lätt att välja tio favoriter. ^^ (Nog för att jag planerar fler inlägg i den här stilen när året väl är slut: jag har spenderat de senaste två dagarna med att göra grafer i Excel över hur mycket jag läst i år. Men jag vet hur min läshög ser ut, och jag är skeptisk till om något jag läser de kommande två veckorna kommer att vara så amazing att den här listan måste skrivas om.)

Ordningen får helt enkelt bli ordningen jag läste dem i, för övrig rangordning blir för jobbigt:

1. Lord of the Rings av JRR Tolkien.

Ja, jag läser den här/de här böckerna varje år, och ja, de är mina favoriter VARJE GÅNG. Efter att ha sett The Hobbit är jag så galet sugen på att få ge mig i kast med böcker som utspelar sig i Midgård igen, men jag måste tvinga mig själv att låta dem vara tills det är nytt år. Men jag är så taggad och jag tröttnar seriöst aldrig.

Dessutom är jag i gott sällskap, för jag har hört att Christopher Lee läser böckerna en gång om året han också. Duger för Christopher Lee, så duger det åt mig.

2. Temeraire series av Naomi Novik

Okej, I'll admit, alla böcker i serien har inte fått fem stjärnor av mig. Tongues of Serpents, bok sex, fick bara tre stjärnor, men fear not: de två böckerna efter det var amazing igen och värdiga fem stjärnor. Sexan hade sina fina delar, men var inte riktigt lika bra som resten av serien, dock förstår man varför den måste vara som den var. Hur som helst är det här utan tvekan min favoritdrakserie.

3. Kampen om järntronen, Kungars krig och Svärdets makt av George RR Martin

Jag vägrar ju konsekvent att läsa längre än vad som visats i TV-serien. En del personer lackar ut när man säger detta, men för att citera Martin: "om du läser böckerna först kommer du att tycka TV-serien är sämre, och det är mycket lättare att hitta en bra bok än en bra TV-serie". Martin är ovanligt vis för att vara en hufflepuffare, och han hade helt rätt. Jag älskar serien, och jag har älskat böckerna. Om ni tänker ge er på att läsa de här tre (dvs de som visats i serien) föreslår jag att ni skippar sista kapitlet i Svärdets makt, för det innehåller en FET spoiler för den kommande säsongen. Jag hatar seriöst att känna till den, men jag ser fram emot allas reaktioner när det händer ...

4. Abhorsen series av Garth Nix

Okej, så jag har fortfarande inte läst fjärde boken i serien (Clariel, som är en prequel), men den kom ut i höstas och jag läste serien i våras ... dessutom har jag inte lyckats köpa de här skitsnygga omslagen ännu, så tills jag kan göra det avstår jag. Det är i alla fall en av mina absoluta favoriter från det här året, och jag skulle lätta kunna tänka mig att läsa om hela serien redan nu. Första boken (Sabriel) är nog bäst, men de andra två var sjukt bra de med. Det är seriöst mitt biggest regret att jag inte fick chansen att läsa de här böckerna som tonåring, speciellt Lirael som handlar om en tjej som känner sig superutanför under hela sin uppväxt men finner tröst i ett magiskt bibliotek och trollar fram en hund som sin enda vän.

5. Fly By Night & Fly Trap av Frances Hardinge

Jag plockade upp första boken enbart för att en av mina favoritlåtar heter Fly by night den med. Det var ett bra beslut, för även om den har en något yngre målgrupp än resten av böckerna på listan är den fucking amazing. Det är nästan-fantasy, en bok som utspelar sig i en parallellvärld till vår egen fast utan några egentliga magiska element eller magiska varelser. Mosca Mye är en något missanpassade ung hjältinna som råkar hamna mitt i massa politiska intriger, och ofta hamnar i trubbel på grund av sin sjukt mordiska gås. Den har en av de bästa fiktiva religionerna jag träffat på, vilken utforskas extra mycket i uppföljaren Fly Trap, som är så bra att jag inte kan välja vilken av böckerna jag gillar mest.

6. Runemarks av Joanne Harris

Joanne Harris är författaren till Chocolate (ni vet, Johnny Depp-filmen...), vilket jag inte hade en aning om när jag plockade upp den här boken. Den handlar om nordisk mytologi och den klassiska storylinen om hur gudarna försöker få tillbaka sina krafter/makt igen. Jag tyckte den var amazing, men uppföljaren var inte riktigt lika nice och fick bara fyra av fem stjärnor. Därmed såklart inte sagt att den var dålig, men den hade en del konstiga subplots som jag verkligen inte gillade, till skillnad från första boken som var amazing rakt igenom.

Dock är omslaget av biblioteksboken inte det snyggaste, men den versionen jag köpte har Tors hammare på framsidan och är mycket snyggare.

7. Cirkeln, Eld och Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Yttersta beviset på att svensk fantasy, svensk ungdomsfantasy till och med, kan vara riktigt grymt. Författarna säger sig vara inspirerade av Twin Peaks, Supernatural och Buffy, och nu har jag visserligen inte sett Twin Peaks, men de har verkligen lyckats ta de andra två serierna och sätta dem i en svensk högskolekontext. Innan jag började läsa var jag helt säker på att de var överhypeade, och jag är glad att jag blev motbevisad. Jag fick bokstavligen springa till biblioteket för att få tag på bok två och tre när jag läst ut den första. Och ja, jag är supertaggad på filmen!

8. En man som heter Ove & Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman

Det enda negativa jag kan säga om de här böckerna är att i Min mormor hälsar... så matar de en hund med choklad, vilket såklart är dåligt. DET ÄR DET ENDA NEGATIVA. Jag läste En man som heter Ove på en dag och typ grät de sista trettio sidorna, vilket var SÅ inte vad jag hade räknat med. Fy fan, om ni inte läst Fredrik Backmans böcker har ni seriöst gått miste om något.

9. Creepypasta av Jack Werner

Jag har läst massor av Jack Werners bloggar och andra åtaganden där han pratar om fenomen på internet, så jag var inte så förvånad över att jag älskade den här boken. Jag gillar creepypastor, men jag är alldeles för rädd för att våga läsa dem särskilt ofta, så självklart skrämde boken skiten ur mig. Jag upprepar detta: jag har läst fem Stephen King-böcker i år, men det här är boken som fick mig att ligga sömnlös en hel natt för att jag var livrädd för Slenderman och andra otäcka varelser. Om inte det kan få er att vilja läsa boken, då vet jag inte hur jag ska pitcha den ...

10. Doctor Sleep av Stephen King

Jag väntar fortfarande på att någon ska komma och skälla ut mig för att jag vågar påstå att Doctor Sleep var bättre än The Shining, men jag tycker verkligen det. Jag tror det har mycket att göra med att The Shining skrevs av en alkoholist in denial, och Doctor Sleep skrevs av en nykter alkoholist. Även om Danny och Jack Torrance var olika karaktärer är det en ganska nice och viktig skillnad mellan böckerna.

Definitivt en av de bästa uppföljarna jag läst, och en av få fristående uppföljare som lyckas med konststycket att vara bättre än originalet.

Jag vet att det här är långt mer än tio böcker, SO SUE ME.

True story.

Review: Eleanor & Park

Eleanor & Park by Rainbow Rowell

My rating: 4 of 5 stars

Warning: review slightly spoilery

So torn between four and five stars. On the one hand, I thought four throughout the book, but then the ending... I thought it was really, really good. You knew they'd split up somehow (it's barely a spoiler, it's literally on page one), but not how. And what happened... yeah, it was not what I expected, but I enjoyed it. With 40 pages left, I was like "what on earth is gonna break these two apart!?", and then, BOOM, there it was.

And the big reveal was sort of obvious looking back, but I still didn't see it coming. MOstly because, as Eleanor says, she pretended not to know. So you had to read between the lines and I guess I didn't want too. Until it was impossible not to see it.

So, this book was quite different from what I thought it was going to be: for some reason I thought the characters were gonna be older. I had heard about Eleanor having two black best friends, on the trope page for sassy black friend. And they were so that stereotype, throughout the book I could never tell them apart. That would probably be my main critic of the book: they should have been better developed characters.

As for those threee words ... I don't think they were "I love you". I'd guess "Nothing ever ends", or anything hinting that they'd see each other again sometime. And it would be a good way of telling Park she was happy and doing well: that she had the opportunity to read comics still. So that's my guess, at least.

View all my reviews

True story.

Review: Marie Curie: A Life

Marie Curie: A Life by Susan Quinn

My rating: 4 of 5 stars

Okay, so this took me a month to finish, but that's not because I didn't enjoy the book: it's because my copy is the heaviest hardback I've ever had the misfortune of encountering. Hence I couldn't bring it when I'm out and about, and since I do a lot reading while commuting ... yeah, it took a while.

But when I read it, I did enjoy it - a lot. Marie Curie is fascinating woman, with a fascinating life. Even though I knew basic facts about her before reading this book, I learned a lot of things I had no idea of. Such as her daughter winning a Nobel prize, or her husband dying in an accident (I thought he died of radiation poisoning too).

Since it was set about a hundred years ago, it was also interesting because I don't know much about the every day life during that time period. I definitely didn't know anything about Poland's history, so I learned a lot not just about her, even thought that would have been quite enough. She was very interesting.

I don't really have much to complain about. It told a clear story, from start to finish, and would explain enough of the history and context of events that may not make sense today, such as the scandal. Although, looking at how the world treated Kristen Stewart after her scandal, we haven't progressed as much as one would like.

View all my reviews

True story.

Reading bingo

En kurskamrat började följa mig på goodreads tidigare i år och kommenterade efteråt att "du läser mest young adult, va?". Jag håller inte riktigt med honom, jag läser visserligen mycket YA, men det har väldigt mycket att göra med att jag är vän med Chriss som konstant prackar på mig/lånar ut/tipsar om böcker i den genren, och inte att jag personligen söker efter såna böcker. Inte för att jag klagar, Chriss har generellt sett excellent taste in books. Om katten själv får välja tenderar jag mest att leta efter fantasyböcker, men jag tycker faktiskt det funnits en rätt bra blandning av genres bland böckerna jag läst i år.

Bland annat då för att jag klarat lite olika läsutmaningar, såsom bokyatzyet och även det här reading bingot som Fuzzy hittade i början av året. Jag valde att göra det generella bingot, för det där med att hitta en YA-bok som utspelade sig i Paris lät inte som något jag skulle vara intresserad av. Hur som helst klarade jag det galant (tja, med över hundra böcker lästa hade det nästan varit pinsamt annars), som ni kan se här:

Jag har med andra ord klarat alla läsmål jag satt upp för mig själv i år. Nu är jag på 112 böcker lästa, men jag satsar halvt om halvt på 119 innan året är över, eftersom jag då har läst mer i år än de tre åren innan tillsammans. Det är för nice för att inte försöka klara av.

Mest är jag orolig inför nästa år. Kommer jag klara att läsa lika mycket? Jag hoppas det, för jag hittar såklart nya utmaningar för det nya året. Bland annat ser den här läsutmaningen mycket intressant ut, och borde ge mig en bra skjuts på vägen.

Men, men, 2014 är inte över än, och jag har pages to read before I sleep...

True story.

Review: Världens viktigaste kyss

Världens viktigaste kyss by David Levithan

My rating: 3 of 5 stars

After reading two of his books (this and Dash and Lily's book of challenges or whatever the original title is), I gotta say I'm not sold on this author. My biggest problem with this book was the POV, it's written in first person plural???? It's in we form, and the we is I guess gay guys who died of AIDS in the 80s. It just didn't sit well with me, and I would have preferred if it had been one specific dead guy seeing all these stories, rather than a bunch of nameless faceless people.

I did enjoy most of the stories and characters, even though I would personally never kiss someone for that long. Ugh, just the thought makes my skin crawl. The fact that it has happened for real makes me curious though, and I like that the author talked to one of the guys to properly describe the experience. I can only imagine the back pain you'd get after doing something like that.

Yeah, the more I think about it, the more the narrator bothered me. The "we" narrator. At one point they specifically tell you go download a song and listen to it, and at other times they're just sooo annoyingly preachy. Other times it just describes a lot of feelings that I suppose we should be able to identify with and I just don't. I think the story was strong on its own, and didn't need these constant interuptions from the narrator.

It also falls in the AIDS was a bad thing that happened to gays in the 80s trope that I dislike, and completely ignores the fact that it is still a problem today for a lot of people. I keep seeing this in books dealing with this topic, and while I understand that it must have been a horrible thing to live through, to have people blame you for dying, it still happens today and that is almost never mentioned in books like these, at least not as far as I've noticed.

And honestly, Cooper surviving didn't thrill me. I usually like a happy ending, but that just didn't seem right. It was also kinda gross that it was apparently based on a real event, even though the author tries to explain that he meant no harm by using it like that. No, it should've ended differently.

Oh well, it was a quick read and despite my dislikes it was enjoyable (it technically only took me a day to read it, but I did cheat and read the first twenty pages some days ago).

View all my reviews

True story.

Talang

Från senaste Runner's World:

Återigen tycker jag mig se en koppling mellan skrivande och löpning. Eller är det kanske önsketänkande?

True story. 

P.S. Battle of the Five Armies var amazing. Gå och se den! D.S.

OMG

OMG

OMGG                                       OMG

       OMG                                           OMG                                         OMG

          OMFG                                       OOOMG                            OMG

         OMG                                                              OMG                                       OMG

                               OMGG                            OMG

True story.

Nästa projekt till ... rakning

Så, efter att ha vilat en vecka efter NaNo är det dags att ta tag i nästa skrivprojekt. Det blir en redigering av berättelsen jag skrev 2011, vilket var - som jag minns det - ett ganska oinspirerat år där jag spårade ganska mycket mot slutet. Bland annat hånglar min huvudkaraktär med Oded Fehrs karaktär i mumiefilmerna, och slutfighten är mot raptorer i Mordor och involverar paintballgevär. Clearly hade jag inte riktigt kommit över berättelsen från 2010.

Att läsa igenom den för att se om det var någonting värt att spara var väl en upplevelse i sig. Å ena sidan var det trevligt att få se att jag faktiskt har utvecklats som författare sedan dess, å andra sidan var det lite jobbigt att inse hur illa det låg till för bara tre år sedan. Jag vet inte hur mycket som kan skyllas på min brist på inspiration när jag skrev den.

Men grundstoryn håller, tror jag, om jag jobbar lite med den, och jag har inget annat att skriva just nu så jag kan lika gärna försöka göra någonting bra av det här. Det är nog ytterst få meningar av de 50,000 ord som skrivits som jag kan behålla, men det är väl roligt att ha någonting att bita i.

För att vara riktigt elak mot mig själv får ni ett exempel på när jag introducerar en av de viktigaste karaktärerna i berättelsen för min huvudperson. Detta sker på sida ett i boken, och det här är den första versionen som jag skrev 2011 (med kommentarer som skrevs under helgen):

Ursäkta kvaliten, ni får klicka för att läsa.

 Det här är den nya versionen, som jag skrev för typ fem minuter sen. Jag säger inte att det är Nobelprisvärdig prosa, eller kanske inte ens bra, men det är helt klart en förbättring mot gestaltningen från 2011:

Same.

Jaja, vi får väl se om det här kan bli något läsvärt i slutändan. Just nu känns det lovande, men det gör det å andra sidan alltid när jag börjar på ett nytt projekt, så det kanske inte betyder någonting.

True story.

Review: The Lies of Locke Lamora

The Lies of Locke Lamora by Scott Lynch

My rating: 3 of 5 stars

This book has become infamous in the book club. Firstly, because it's the only book that has been autographed, and since the autograph is made out to "Fuzzy and the book club", it's also where we got our name. Secondly, because before me no one had actually finished it. I think partly because it's 700 pages long, but in some cases because of the aggressive lack of female characters.

And that lack of female characters is why I'm only rating it three stars. I did enjoy the plot, because I like con-stories and action and gentlemen thieves, but oh my gods, you cannot have this few female characters in a book this long. Not when the book is only ten years old! No, I won't accept that.

And fuck you, Scott Lynch, for brutally killing of most of the female characters as well. Yes, I know, a lot of the guys died too, but their women always went first so they'd suffer the most from it, and the women NEVER was as important for the plot as the men were before they were killed. So no, I'm not okay with that. At all.

I am super-not okay with Sabetha never showing up at all, just existing as the Love Interest and Painful Past of Locke Lamora. Take your manpain somewhere else, dude. Actually, he is an enjoyable character, but I got the feeling the author is kinda in love with him and that made me dislike him a little.

So to sum up: Scott Lynch can write, his story was good, but the way the narrative treats the female characters made it way less enjoyable than it should have been. I'm not mad, Scott Lynch, I'm disappointed.

View all my reviews

True story.

November 2014

Så, jag klarade ju NaNo i fredags och har tänkt utvärdera det sedan dess. Vilket gått sådär, pga är fett lat.

Men det gick ju bra! Kanske inte så förvånande, jag vet att jag kan klara NaNo och när jag bestämmer mig för att göra någonting, tja, då gör jag det. Dock tänkte jag påminna mig själv inför nästa år att vecka två är aldrig hell week för mig, det är alltid vecka tre. Vecka ett och två skriver jag som vinden, sedan når jag 50k någonstans där och det är alltid då det börjar gå trögt. Så kom ihåg det till nästa år, idiot.

I år skrev jag inte i kapitel (fucking unheard of), utan delade in boken i dagar och varje dag i olika delar, som var mellan 1k och 2k ord långa. Dessa delar skrevs ur en av mina tre huvudpersoners perspektiv, och det byttes på samma sätt varje gång, först från karaktär A, sedan karaktär B, och så C. Det gick faktiskt skitbra, ett tag var jag rädd att jag absolut skulle bli tvungen att ändra ordningen, men nej. Det blev tom så nice att sista kapitlet skrevs ur Cs perspektiv. Visserligen har hon fått ett extra som jag skrev senare under månaden men som passar in i det som skrevs tidigare, meeen det fixar jag i redigeringen, när det blev någon. Det bästa med det här var att alla tre karaktärerna fick lika mycket screentime och hade lika mycket påverkan på ploten.

En annan grej jag är sjukt nöjd med i år är slutet, vilket är ovanligt. Jag bygger alltid upp till en fet slutstrid och sedan kan jag aldrig leverera. Det jag gillar med manuset som nu är ute hos förlagen är att den feta slutstriden är en paintballmatch, vilket gjorde att den kunde vara episk och farlig, men den var i grunden ganska löjligt. I De döda bits inte är slutstriden inte superepisk, utan bara en helt lagom avslutning på storyn, vilket gör att jag inte behövde försöka tona ner eller upp den. Universums öde hänger liksom inte på att karaktärerna lyckas, men det är fortfarande viktigt för DEM att de lyckas. Den sortens slut får jag nästan aldrig till i första utkastet, så det kändes nice att jag fick det nu.

Vi får väl se hur det känns under redigeringen, om det nu blir någon sådan. Jag får väl åtminstone läsa igenom och utvärdera texten om några månader, tänker jag.

Oh, och Run Your Wordcount-utmaningen? Den gick snorbra! Jag klarade 80 km i söndags, och är faktiskt sjukt stolt över mig själv, för jag hade ingen aning om att jag kunde springa såhär mycket när jag verkligen motiverade mig själv. Precis som NaNo, för innan jag gjorde det visste jag inte att jag kunde skriva så mycket på en månad med rätt motivation.

Med andra ord har det varit ett produktivt november för mig. ^^

True story.