Det verkar finnas två missuppfattningar om skrivande, som jag skulle vilja sammanfatta som följande:
1. Att skriva en bok är jättelätt och alla kan göra det
Den här missuppfattningen kommer från folk som typ göra NaNoWriMo och skriver 50,002 ord under november månad och första december skickar ut sitt manus till fyrtiotre olika förlag, inklusive några som bara ger ut poesi eller bara författare med bakgrund i Iran. Här har vi även folk som går runt och väntar på inspirationen som en dag ska få dem att skriva sig en liten bok under en särskilt inspirerade sommar som de sedan kan skicka iväg i augusti och få utgiven lagom till julrushen.
2. Att skriva en bok är jättesvårt och få förunnat
Den här missuppfattningen kommer från folk som är helt tvärtemot den första: de som tror att skrivandet är en magisk process få förunnad. Att de som har fått den magiska gåvan att kunna skriva kommer att sätta sig ner och skriva en fantastisk bok på första försöket (antagligen influerad av alkohol eller andra droger), den kommer omedelbart att bli utgiven eftersom alla förläggare kan se det geniala i boken, och kultursidorna kommer kissa på sig så upphetsade kommer de vara.
 |
| "Hemingway was fucking wrong. You shouldn’t write drunk." - Matt Haig |
Båda de här missuppfattningarna är fel eftersom de missar en enormt viktig del av skrivandet: redigerandet. Jag vet inte varför, men för mig har redigering alltid känts som något lite fult och smutsigt. Vi vet ju alla att en bra författare behöver inte redigera, det de skriver är underbart redan från början (jag hör alltså till missuppfattning nummer två, om ni inte förstod det redan). Eller så behöver man inte redigera för skrivandet är ju lätt: det är ju bara att trycka ut lite ord på ett papper så har man det.
Mitt skrivande blir ju inte bra förrän efter att det blivit ordentligt redigerat, så är det bara. Manuset jag skickade ut existerat i typ sex olika versioner, som skiljer sig åt olika mycket (femte och sjätte versionen är mest bara småsaker, stavfel och en mening här och där som ändrats, mellan tredje och fjärde versionen har jag däremot lagt till ett antal nya subplots på ca 10k ord var) beroende på hur mycket jag behövde jobba med dem. Att skicka ut version 1.1 hade varit en fruktansvärd idé, för innan version 1.6 (eller 1.7, eftersom jag pga lite förvirring inte har någon version 1.3) var det inte klart.
 |
| Jag ville bara illustrera inlägget med något fint men wow |
Samtidigt känns det lite fake. Vore jag en riktigt författare skulle jag ju inte behöva ändra så mycket. En riktig författare kanske måste kolla upp lite stavfel ibland, ändra någon meningsuppbyggnad här och där, men att skriva om sådär mycket? Ändra nästan varenda mening eftersom den inte är bra? Är man ens bra på att skriva då, eller fuskar man inte bara?
Jag vet ju att det inte är så. Books don't get written, they get rewritten. Men ändå. Kanske är det för att jag i gymnaiset någon gång försökte argumentera mot att tvingas läsa Kafka eftersom han inte ville att hans böcker skulle läsas och de inte var redigerade, och citerade Stephen King (eller iaf min dåvarande missuppfattning om att redigeringsprocessen innebar att man tog bort 20% text och la till 40%. King sa inte alls det, utan att andra utkastet är första utkastas minus 10%), och min lärare i svenska (som jag verkligen beundrade) fnös lite föraktfullt och konstaterade att "nu är väl Stephen King inte någon fantastiskt författare direkt". Budskapet var tydligt: en riktig författare redigerar inte. Deras verk är awesome redan från början. (Vilket är ridiculous för Kafka skrev ju för fan inte ens KLART alla sina böcker, hur kan man ens argumentera för att han inte hade behövt redigera dem? Allvarligt talat...).
Men det är svårt att skaka av sig känslan av att om det man skriver bara blir något sånär läsbart först efter en ordentlig mängd redigeringar, då är det kanske inte särskilt bra ändå.
 |
| "Hemingway was also right." |
True story.
8 kommentarer:
"The first draft of anything is shit" - TRUE. Eller, ja, allt i det första utkastet behöver ju inte vara skit, men det är lika bra att man går in med inställningen att man kommer få redigera. ALLA redigerar. Jag håller på att redigera just nu och det är bland det trååååkigaste jag veeeeeet. Men det behövs ju. Jag brukade också leva i föreställningen att allt man skrev skulle vara perfekt direkt, men så fort jag släppte det insåg jag hur SKÖNT det var att bara skriva, och inse att jag kunde gå tillbaka och ändra grejer i efterhand. Så YAY for editing!
Det finns ju olika grader av skit, tänker jag. Första utkastet till mitt första manus var ändå helt okej, även om det såklart fanns grejer att ändra på (som sagt, sex versioner senare...), men första utkastet till uppföljaren är verkligen skit. Jag har behövt skriva om nästan allt, med undantag av typ några dialoger som fick vara kvar. Så det varierar ju, även om allt måste redigeras.
Alltså rent intellektuellt vet jag ju att det är så, att alla redigerar (och att de som inte gör det borde göra det...), men det är en missuppfattning som är så himla djupt rotad i mig att det är svårt att släppa.
Jag har så komplicerade känslor inför redigerandet haha. Ibland är det värsta jag vet, men ibland tycker jag det är askul. Det kommer nog några inlägg om exakt hur jag redigerar vid ett senare tillfälle, jag har utvecklat ett mycket seriöst system för det... X)
Jag började skriva när jag var 10 och då var jag utav missuppfattning nr 1. Det är väl bara att skriva och skicka iväg. Vilket jag faktiskt gjorde när jag var 12. Skickade ett "färdigt" manus till Wahlströms och fick tillbaka ett fint refuseringsbrev där det stod att de inte tog emot manus från författare som inte fyllt 18 ännu, men att jag var jätteduktig och skulle fortsätta skriva :P
Men efterhand som jag fortsatt skriva har jag mer börjat luta åt missuppfattning nr 2. Även om jag nu helst ser att jag inte har någon missuppfattning alls. Alltså när jag skriver en bok nuförtiden så trycker jag ut hela grundberättelsen på papper och sen lägger jag till en massa miljö- och personbeskrivningar och subplots och annat som händer runtomkring. Så länge jag fått ut själva basen så är det lättare att få ut resten av boken sedan.
(Secchan på Mugglis btw, om du inte visste)
HAHAHAHA, alltså jag älskar att höra från folk som skickat in till förlag när de är typ tolv (som någon annan i Ni som skriver.. tråden hade gjort). Det är så optimistiskt och fint på något sätt. Jag hoppas att förlagen tycker att är gulligt också. :P
Jag är lite likadan. Egentligen vet jag ju att båda är fel, men jag har fått höra från så många lärare genom åren att den andra missuppfattningen är hur riktiga författare skriver att det är svårt att helt skaka av sig den känslan.
Så är jag med! När jag skriver första utkastet kan jag skriva tre sidor enbart dialog typ, det är först i redigeringen som jag kommer för mig att lägga till lite handling och beskrivningar däremellan.
Som jag har förstått det så redigerar de allra flesta författare. Kafka var ett sjukt dåligt exempel av din lärare. Dels för att alla hans böcker bara är halvfärdiga och dels för att de är sjukt tråkiga och helt utan poäng. Sen var det ju inte lika många som skrev böcker på den tiden som den allra mesta finlitteraturen kommer ifrån, så de kanske hade mindre press på sig att skriva fantastiskt och kanske inte behövde redigera. Tider förändras och folket måste ändras med det. Tror t ex inte att Dracula slagit igenom om den släppts idag (den är så sjukt tråkig). Strindberg kanske hade funkat, men han är mest torr och tråkig han med.
Hittills har jag inte hittat ett citat från någon författare som ba "man ska aldrig redigera, allt är perfekt från början", men ändå verkar folk tro att det är så. Framför allt svensklärare. Det är ju lite av ett mysterium.
Jag vet, Kafkas böcker gör mig så provocerad! Han ville ju för fan inte ens bli utgiven, men ändå gavs alla hans böcker ut efter hans död. Det är bara respektlöst. Det är inte som Stieg Larsson som ändå *ville* bli utgiven men dog olägligt liksom.
Du kan ha en poäng där. Finns en hel del klassiker som man mest snarkar sig igenom, men som ändå hyllas som sjukt bra för man kan ju inte säga att en klassiker är dålig, då har man ju ingen smak... (På tal om Dracula: om du inte läst den borde du läsa Carmilla. Den är skriven tjugo år innan Dracula och handlar om en lesbisk vampyr. Den är rätt kort och går att hitta online. Jag skulle hellre se att den var urtypen för vampyrer, men icke...)
Det är ju för att alla författare redigerar. Varför lärare verkar tro motsatsen har jag ingen aning om :P
Tja, Dracula är inte heller urtypen för vampyrer tbh. Bram Stoker fick inspiration till Dracula från novellen The Vampyre som skrevs av John Polidori år 1819 ;) Den är bra däremot. Så tekniskt sett är det The Vampyre som är grunden för alla våra vampyrer idag, men folk känner bara till Dracula :/ Får ta och kolla upp Carmilla också :)
De har väl aldrig försökt skriva en bok...
Jag menade att han är urtypen i och med att alla känner till honom, jag vet att Bram Stoker inte uppfann vampyrer. Vampyre har jag iofs inte läst, kanske borde det!
Skicka en kommentar