Å ena sidan hatar jag folk som pratar om sina karaktärer som riktiga personer och uppför sig som att de själva inte har någon kontroll över vad de skriver (se Meg Cabot's Author Do's and Don't's punkt 2: Don't be a weirdo) ...
... å andra sidan så känns det ju verkligen som att historien redan finns någonstans, färdigskriven, och att ens jobb som författare bara är att hitta den och skriva ner det på papper.
Det är ju obviously inte så, men ibland, när jag helt random lägger till en detalj i boken och två dagar senare inser att den ju perfekt passar in med någonting som jag skrivit långt tidigare, så känns inte skrivarprocessen så enkel som "me author, me come up with story".
Typ den här veckan. Jag skrev in mig själv i ett hörn där jag mer eller mindre behövde ge en av mina karaktärer någon sorts magiska eldkrafter. Eftersom jag varit lite otydlig ditintills (aka, inte bestämt mig) med vad hennes krafter var så passade det att lägga till dem där och då. Det var först en dag senare som jag kom på att jag i och med det antyder (om man tänker efter) att hon kan ha använt de krafterna för att bränna ihjäl en karaktär i bok ett. Det står ingenstans att hon gjorde det, och det är egentligen inte viktigt för historien, men hon hade motiv och möjlighet, och det var ingenting jag planerade när jag gav henne förmågan att kontrollera eld.
Eller, i ett mer straightforward ögonblick, när jag skrev första utkastet och meningen var att en karaktär skulle få ett magiskt svärd. Jag tänkte att det här var tvunget att hända, eftersom karaktären är hämtad ur en myt och får ett magiskt svärd i myten, genom att dra det ur en stock när ingen annan kan. Så, jag skriver en scen där han har chansen att dra ett svärd ur en stock, men samtidigt som jag skriver kan jag inta låta bli att tänka "shit, vad förutsägbart, ska han verkligen ha det här svärdet?". Jag börjar på en mening om hur han sträcker sig efter svärdet, med den fulla intentionen att avsluta den med att han drar ut det, och ... tja, alltså för att citera Magnus Betnér: "jag har så svårt för auktoriteter att jag inte ens lyssnar på mig själv".
Så den rebelliska delen av mig skrattade rått (men tyst, jag minns att jag satt i en datasal bland folk och skrev) och skrev att han inte kunde göra det. Det här försatte ju både mig och karaktärerna i en spännande situation, för ingen av oss visste ju vem svärdet skulle gå till nu. Efter lite debatt bestämde jag mig för att ge det till en av mina huvudpersoner, och let's be real, det blev en bättre historia av det.
Men det var fortfarande jag som skrev det och jag som hittade på det. Å andra sidan, om jag hade mina historier planerade in i minsta detalj och aldrig tillät historien att ta oväntade och oplanerade vändningar lite då och då så tror jag inte att jag skulle skriva. Att berätta historien för mig själv är nästan roligare än att berätta den för andra.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar