Ibland känns skrivandet som att man är i en minifandom bestående av en själv och ens ego. Det är för det mesta rätt nice, för man vet att man skriver de bästa fanfictionsen (eftersom allt man skriver är canon), all meta är korrekt, och ingen kan komma och säga ett ens headcanons är fel för de är ju faktiskt word of god.
Nackdelen är att man inte har någon att fangirla med. Typ när man kommer på en awesome grej att skriva senare i berättelsen, eller när man äntligen lyckas lösa det där plotproblemet som man jobbat på. Det man vill göra är ju att skrika om hur fantastiskt det är och berätta för någon annan så att de kan fangirla med en, meeen det kan man ju inte. För det finns bara en själv och ens ego.
Man kan förstås lösa det på olika sätt. Man kan skriva om det på internet, men jag vet inte. Av någon anledning har jag ingen lust att skriva för detaljerat om själv storyn någonstans. Ett smakprov här och där, sure, men typ detaljerade saker? Nee. Dels öppnar man upp sig själv för kritik, och kritik på någonting som knappt ens är skrivet är inte alltid bra. Dels faller man lätt in i en fälla där man pratar mer om sitt skrivande än vad man skriver på det, och det är inte heller särskilt bra.
Annars kan man prata om det i hundra år med sina kompisar. Vilket är en bra grej, ibland, för man kan få så sjukt bra input på det man skriver (det var under en brainstormingsession med Zackrid för tre-ish år sedan som titeln till mitt manus uppfanns). Det dåliga är att ens kompisar kanske lackar ur på en för att man bara pratar om en enda sak, ni vet, det där som alltid händer när man tjatar om en fandom de inte är med i.
Om man blir rik kanske man kan hyra någon stackars som måste lyssna på ens eviga tjat om ens skrivande....
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar