Det här med att komma ut då. Jag tycker absolut inte att det är någonting som man har en skyldighet att göra, och det suger ju fett hårt att vi lever i ett samhälle som är så heteronormativt att man är straight tills motsatsen bevisat, men det har ändå råkat bli så att jag gjort det. Men ja, en preface om att om man av någon anledning inte känner att det är säkert att komma ut eller helt enkelt inte har någon lust, ja, då behöver man faktiskt inte det. Skit i folk som tycker att det typ "skadar kampen", man måste fan sätta sin egen hälsa först.
De flesta gånger jag "kommit ut" har det ju inte varit någon big deal. Nämnt det på Twitter någon gång, jag minns när vi var i Skottland nämnde jag det och Chriss sa någonting i stil med "ja, just det, när kom du på att du var det?". Inget sådär dramatiskt om att jag måste prata med folk om det eller så.
I december dock åkte jag hem till mina föräldrar för att se Love actually med min kära mor som vi alltid gör, och det var på vägen dit som jag mindes att jag varit kär i den där tjejen för några år sedan. Jag mindes det för att jag åkte förbi tågstationen som hon bodde vid, fast varför jag mindes det just då och inte alla andra gånger jag åkt förbi den vet jag inte.
Anyway, Love actually. Vi kommer till scenen i slutet där Bill Nighy's karaktär plötsligt får en insikt om att hans manager är "the fucking love of my life", och följande konversation utspelar sig mellan mig och min mor:
Mamma: "Jag önskar att jag också kunde få en sådan där insikt någon gång, det vore trevligt."Jag: "Jaa... jag fick faktiskt det förut idag. Jag kom på att när jag gick basåret så var jag kär i en tjej där."Mamma: "Jaha. *tystnad* Nu för tiden då, är du mest kär i tjejer eller killar?Jag: "Båda. Eller ja, nu är jag i och för sig inte kär i någon.Mamma: "Okej."
Ridå, typ. Det var väldigt odramatiskt, och några timmar senare lyckades jag komma ut för min syster också, när hon var lite småfull i köket och jag minns inte exakt hur vi kom in på ämnet men vi pratade om greker och att jag borde dejta en, när jag nämnde att en tjej i min klass är grek och min syster ba "VA!? Är du lesbisk!?", mest på skämt, och jag sa att nej, bi. Hon var lite sådär "du kan ju inte vara bi om du inte provat", men jag citerade Magnus Betnér, "då kan man inte vara hetero om man är oskuld eller?", och då skrattade hon och sa nej, det kan man inte. Mamma och jag har aldrig pratat om det igen, men min syster har sedan dess berättat saker som att Paradise Hotel hade med en bikille i senaste säsongen, och att en av hennes kompisars pojkvän sagt att han inte trodde bisexualitet var en grej och hur sjukt hon tyckte det var.
Min pappa och min bror vet, tror jag, ingenting, och om inte ett ypperligt tillfälle infinner sig lär det förbli så tills jag eventuellt skaffar flickvän och det blir relevant att förklara det. Jag tror inte att någon av dem egentligen skulle ta det på ett dåligt sätt (well, inte jättedåligt i alla fall), men jag orkar liksom inte göra någon större grej av det. Det känns bra att mamma och min syster vet i alla fall, annars ... whatevs.
Vet inte hur många som egentligen bryr sig om det jag svamlar om under min temavecka, men det är terapeutiskt och fint för mig om inte annat. :D
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar