Vadande alltså. Med stövlar som stinker. Vandrade bort till en blåsig strand och drog dem på mig, fortfarande skeptisk till hela grejen. Resten av klassen (eller ja, resten av gruppen med vadarstövlar på, dvs 7 pers) hoppar i med nätet, och följer efter. Håller mig nära stranden. Tänker att det är för mycket vågor för att maneterna ska hänga där.
Nätet dras ut, vi börjar vandra framåt. Ser en manet på andra sidan nätet, men jag tänker att jag kan hantera det. Jag kollade på maneter på labb igår, och när nätet är ivägen är det ju inte så farligt. Så jag håller koll på den maneten, så pass mycket att när jag plötsligt ser mig omkring inser jag att där står jag mitt i ett jävla manetstim.
Jag önskar att jag kunde säga att jag bara "LET'S GET DOWN TO BUSINESS!" och bara pulled up my big girl panties to deal with it, men näe. Jag tog ett djupt andetag, sedan sprang jag upp på land samtidigt som jag omanligt skrek "NEJ, JAG KLARAR INTE DET HÄR". Jag kan titta på maneter nu utan att få panik, men att stå mitt i dem? Nej.
Så där stod jag och pratade med eleverna utan vadarstövlar tills nätet passerat manterna och jag kunde gå ut igen. Inte för att jag gjorde något, det slutade med att jag gick upp på land och letade pinnar. Jag hade tänkt hjälpa till att dra upp nätet på land, men vid den stranden ar det manetsoppa igen, så jag stod bredvid som den mes jag är. De andra öste upp maneter ur nätet och slängde dem i en hög på marken (när en av dem hoppade på sörjan trodde jag typ jag skulle spy).
Lyckligtvis har vi en schysst lärare, så när jag förklarade att jag inte kunde vara i vattnet pga maneterna så fick jag byta till att vara på land. Jag hjälpte till på slutet också med att dra hem vagnen, för jag kände att min insats under morgonen varit under all kritik.
Så, ja, det var den morgonen. Jag försökte i alla fall, och det här har typ varit det jag varit rädd för sen jag började den här linjen, så att jag inte sjukskrev mig och åkte hem imorse ser jag som en seger, även om alla andra tycker att jag är en loser.
Lite sorgligare blev det nyss, för mamma ringde och berättade att morfar fått en hjärtinfarkt. Jag tror han klarar sig, men det känns segt att vara fast här istället för att kunna vara hemma och vara lite moraliskt stöd till mamma liksom.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar