Katten Gustaf har kallat februari för "månaderns måndag", men jag skulle nog vilja påstå att det är januari, av fler orsaker än den mest uppenbara. Januari är som en enda lång måndag, och inte vilken måndag som helst, utan en av de där riktiga jävliga som man bara kan ha efter att ha haft en asnice helg.
 |
| Bildkälla: http://www.jamesvandermemes.com |
Sådär känns det. Jag har i alla fall insett det här nu, och det känns faktiskt lite bättre. Annars när man drabbas av sån här akut melankoli (tillsammans med de där verklighetsflyktkänslorna som jag hela tiden tror att jag blivit för gammal för, men som jag so far inte kommit över: just nu skulle jag gärna ge mig ut på en episk demondödar-road trip, förra året hade jag kunnat rymma med vilken tillgänglig time lord som helst) undrar man ju hur man någonsin ska kunna känna sig glad igen.
Men faktiskt så inser jag ju att jag alltid känner såhär i januari när skolan börjar. För att inte tala om det året när skolan inte började, när jag kom hem från London alltså, då kan vi prata om emotionell bergochdal-bana. Kunde börja gråta för precis ingenting fast jag egentligen mådde ovanligt bra för ett januari. Arbetslösheten kanske hade något med saken att göra: vem vet.
Poängen är i alla fall att det går över. Nu mår jag bättre än för bara ett par timmar sen, men det är för att jag fick massvis med bra nyheter som tog bort nästan all stress jag känt idag, och inte för att jag plötsligt botats från min januarisjuka. De kommande två veckorna kommer bli sjukt dryga, men om jag tar mig förbi dem kommer det bli bra igen. Det faktum att jag vet att det kommer gå över gör att det känns betydligt lättare.
 |
| Bildkälla: http://www.jamesvandermemes.com |
Sa inte jag något om att sluta med gifs? :P
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar