But I've got a confession: My own secret obsession

Har fortfarande inte hämtat mig efter torsdagens insikt, men har mer eller mindre kommit fram till att jag ju faktiskt har en annan besatthet som jag inte kunnat erkänna för mig själv: nördar. Alla mina pojkvänner (med ett remarkabelt undantag för Jojje) har varit nördar på ett eller annat sätt, liksom, varesig det är manga, datorer, Star Wars, eller vad som helst: nån sorts nördighet har de haft. Och tror ni det är en slump att jag och Martin har så många nördigheter gemensamt? I don't think so.

Imorse på bussen i Uppsala såg jag en nörd, och det var då jag verkligen insåg vad den här insikten betydde. Normalt sett skulle jag aldrig sett åt honom, för snygg var han inte! Han hade typ långt, tjockt brunblondt hår (ni vet, sådär som det blir när man blonderat svart hår, fast hans var nog naturligt), och en iPod som han antagligen lyssnade på en ljudbok i eller något, för han log med jämna mellanrum. Kläderna minns jag inte ens, så ordinary var de, och sen hade han självklart glasögon: precis lika osexigt som det låter.

Och ändå - ändå! - kunde jag inte slita ögonen ifrån honom! Jag sitter där, fullt medveten om att jag inte ens borde bevärdiga honom med en blick, och funderar på vilken nördighet som är hans största: ligger han närmare riktiga fakta eller tycker han det är mer fascinerande med att lära sig alla obetydliga delar på icke-existerande rymdskepp? Kysser han bra? Och ler han sådär om man ger honom komplimanger också?

"You're not my type - I'm human"... hur kan det där inte stämma? Folk dissar alltid killar med "han är inte min typ" för att de ska kunna gå ut med Calvin Klein-modeller, men jag gör precis tvärtom! Min lillasyster pratar om heta bröstmuskler och hockeyhunkar, jag säger "fuck that" och drömmer om lockigt hår och folk som kan citera "Ode to Spot" ordagrannt.

Dessutom vill jag bara ha riktiga nördar också, såna som är det på riktigt, liksom. Inga Seth Cohen-nördar som är superheta med converse och grejer (det bara är så: converse equals coolt), eller emonördar eller nördar med någon som helst stil, that doesn't work for me. Det ska vara tvättäkta nördighet, folk som handlar kläder en gång om året och helst låter deras mammor göra det medan de sitter hemma och känner igen sig i Napoleon Dynamite ännu en gång. Så fort en nörd skaffar någon som helst sorts stil tappar de ju charmen totalt.

Liksom, ja, vad ska jag säga: jag vet att jag klagar på Martin på alla de här punkterna, men faktum är att om han inte var sån skulle jag nog inte tycka om honom hälften så mycket som jag gör. Men ändå: det finns ju Clark Kent-nördarna också, de som verkar som världens waste med gener men som visar sig vara något helt annat när man väl fått av dem det där första lagret med kläder:

We ain't good-looking, but here's a surprise:
Nerds are great lovers in disguise

'Til something is more true than that,

That's enough of that shit.