Hur kan det vara såhär svårt att hitta svaren på vad det finns för nackdelar med snabb viktminskning? Iofs skulle jag säkert kunna improvisera ihop något som låter bra, men allt jag hittar på Google är typ sätt man INTE ska gå ner i vikt på eller dissar mot Atkinsmetoden: kan ingen bara säga vad som är dåligt med skiten rent generellt? Nu har jag liksom behövt be Drean om hjälp. -_-
Nu är jag hos Chriss och hon är i skolan och jag saknar Martin. Eller, egentligen saknar jag nog sällskap över huvud taget, men eftersom jag inte träffat Martin på ett tag och han är 60 mil bort så blev det så. Men om några timmar kommer Chriss hem och då är jag förhoppningsvis klar med mitt arbete.
Imorgon fyller jag år och blir arton. Det är ju skitläskigt, typ. Jag känner mig inte riktigt som arton. Jag känner mig nog mer som sexton, tror jag. Och när jag var sexton kände jag mig som fjorton och när jag var fjorton kände jag mig som tolv. Det är något med det här systemet som inte riktigt är bra, tycker jag.
Men jag måste återgå till de långsamma kolhydraterna.
That's enough of that shit.
måndag 26 februari 2007
måndag 19 februari 2007
When love becomes sacrificing
Är det någon som blir ihop nuförtiden? Jag bara undrar, för alla jag hör talas om gör slut med varandra. Eller ja, jag syftar på tre par just nu som jag fått höra talas om väldigt nyligen, men liksom, ni har väl hört talas om kedjereaktioner?
Först har vi Paret Jag Inte Känner Särskilt Bra som gjorde slut för att ja, de ha väl växt ifrån varandra antar jag. Or did we just not grow together? för att citera en viss schlagerlåt och jag ska inte säga nåt om deras förhållande, för jag kände dem inte, men det ledde visst till att Paret Som Varit Ihop I Tre År började fundera på hur de ville ha det och då bestämde de sig för att göra slut, vilket chockade alla deras kompisar, liksom.
Det roliga här är ju att alla andra gör en så mycket större deal av det än vad de gör, typ, alla andra är "OMG, WHY? TELL ME! :O" och är beredda att trycka upp tröjor i stil med "Team Jolie/Aniston" för att visa var det står, istället för att typ acceptera att de kanske bara vill gå vidare. (Självklart spekulerar jag bara här, jag vet ju iiingenting ;P)
Fast det är inte så konstigt egentligen (här kommer min poäng alltså, så skit i allt jag sagt innan), för det som egentligen hänt är ju att någon sorts "ideal" har gått förlorat. Jag menar, jag kommer ihåg när de blev ihop och Vi Kompisar blev dissade och jag deppade och Bill Stjärnkvist sa att såna här förhållanden bara håller några månader i alla fall och att det inte gör något. Då var jag fjorton och det var ju en hel livstid sen, typ, och därför känns det ju helt skumt att de gjort slut. Och jag antar att folk som inte känt dem lika länge men hört talas om det här fantastiska förhållandet som, ehhh, satt en milstolpe för hela lajvvärlden och, ehh... ja, ni fattar va? :P Jag antar att de tycker att det är helt otänkbart, för de har ju känt dem som ett par hela den här tiden.
Men jag måste erkänna att jag faktiskt funderat lite på hur det skulle kunna ta slut mellan dem och det är ju i alla fall intressant att veta det i alla fall, om man nu vill se något positivt i det hela. Fast det kanske man inte vill, vad vet jag. Själv är jag glad så länge jag slipper bli dumpad själv och om det löser ut sig för Paret Som Varit Ihop I Tre År (jag nämner inga namn för det känns lite drygt, men de flesta vet nog vilka jag menar) utan att de typ dödar varandra eller nåt. Fast det tror jag inte.
That's enough of that shit.
Dagens ^^
Chriss kommer! ^^
Dagens :D
Jo, just det, sen har vi Paret Som Borde Gjort Slut För Länge Sen där den ena halvan tyvärr inte lever upp till rådande pojkvänskriterier vilket ledde till att den andra halvan tröttnade och gjorde slut den 13 februari. Om du läser det här vill jag bara säga att du är min idol som vågar göra slut på det där dagen innan Alla hjärtans dag och jag hoppas det styr upp sig för dig med! :D
Först har vi Paret Jag Inte Känner Särskilt Bra som gjorde slut för att ja, de ha väl växt ifrån varandra antar jag. Or did we just not grow together? för att citera en viss schlagerlåt och jag ska inte säga nåt om deras förhållande, för jag kände dem inte, men det ledde visst till att Paret Som Varit Ihop I Tre År började fundera på hur de ville ha det och då bestämde de sig för att göra slut, vilket chockade alla deras kompisar, liksom.
Det roliga här är ju att alla andra gör en så mycket större deal av det än vad de gör, typ, alla andra är "OMG, WHY? TELL ME! :O" och är beredda att trycka upp tröjor i stil med "Team Jolie/Aniston" för att visa var det står, istället för att typ acceptera att de kanske bara vill gå vidare. (Självklart spekulerar jag bara här, jag vet ju iiingenting ;P)
Fast det är inte så konstigt egentligen (här kommer min poäng alltså, så skit i allt jag sagt innan), för det som egentligen hänt är ju att någon sorts "ideal" har gått förlorat. Jag menar, jag kommer ihåg när de blev ihop och Vi Kompisar blev dissade och jag deppade och Bill Stjärnkvist sa att såna här förhållanden bara håller några månader i alla fall och att det inte gör något. Då var jag fjorton och det var ju en hel livstid sen, typ, och därför känns det ju helt skumt att de gjort slut. Och jag antar att folk som inte känt dem lika länge men hört talas om det här fantastiska förhållandet som, ehhh, satt en milstolpe för hela lajvvärlden och, ehh... ja, ni fattar va? :P Jag antar att de tycker att det är helt otänkbart, för de har ju känt dem som ett par hela den här tiden.
Men jag måste erkänna att jag faktiskt funderat lite på hur det skulle kunna ta slut mellan dem och det är ju i alla fall intressant att veta det i alla fall, om man nu vill se något positivt i det hela. Fast det kanske man inte vill, vad vet jag. Själv är jag glad så länge jag slipper bli dumpad själv och om det löser ut sig för Paret Som Varit Ihop I Tre År (jag nämner inga namn för det känns lite drygt, men de flesta vet nog vilka jag menar) utan att de typ dödar varandra eller nåt. Fast det tror jag inte.
That's enough of that shit.
Dagens ^^
Chriss kommer! ^^
Dagens :D
Jo, just det, sen har vi Paret Som Borde Gjort Slut För Länge Sen där den ena halvan tyvärr inte lever upp till rådande pojkvänskriterier vilket ledde till att den andra halvan tröttnade och gjorde slut den 13 februari. Om du läser det här vill jag bara säga att du är min idol som vågar göra slut på det där dagen innan Alla hjärtans dag och jag hoppas det styr upp sig för dig med! :D
torsdag 15 februari 2007
Begravningstal till Hoggy
Här, en svenskauppgift, jag ska hålla det här talet (ungefärligt) imorgon, och jag valde att skriva det till hoggy... ;P
"Vi vet alla varför vi är här idag, så jag tänker inte slösa någon tid på att berätta det. Vi vet varför vi alla kämpar mot gråten, och vi vet vad vi gått miste om.
Men jag vet en sak till, jag vet vad du skulle sagt om du var här idag. Du skulle citerat den vitaste man jag vet, på ett sätt som var så… du. ”I do not say, ’do not weep’, for not all tears are of evil”.
Det var därför du var så uppskattad, så du. För i en tid då folk hellre ger en känga än en hand, hellre säger ”sluta whina, ditt emo” än gråter ut med sina vänner, då fanns du där. Du hade alltid ett tröstande ord, alltid ett råd åt en vän, och i de fall då inget annat hjälpte fanns du där med en nybakad kladdkaka – oavsett tid på dygnet.
Jag minns en tid förra året, du och jag hade inte setts på ett tag och jag trodde att nu har vi glidigt ifrån varandra för gott. Och trots att jag var ensam vågade jag inte riktigt ta upp kontakten med dig igen. Men till sist, en kväll när det var som värst, ringde jag dig och du bad mig komma över. Du sa att någon redan var där, men att vi nog skulle komma bra överens, och det är klart du hade rätt: varför skulle jag annars – åtta månader senare – kalla honom min pojkvän?
För sån var du, alltför ofta en vän till en vän. En vän som alltid fanns där,. även när man inte setts på ett tag. En vän som utan problem presenterade en för nya människor, som visste vem man skulle passa bra ihop med. En vän som trots den skit du fick ta förblev dig själv, och lät andra vara den de är.
Jag minns alla nätter vi hade uppesittartävlingar och såg solen gå upp utanför fönstret tillsammans, när det var du och jag mot världen. Jag minns när vi hade madrassrace i marmortrappan, och när vi åkte pulka inomhus. Våra föräldrar förstod oss aldrig, men det spelade ingen roll, för vi hade varandra, och det var bara det som räknades.
Grejen är den att vi har alla lärt oss något av dig. Allt ifrån de här oseriösa sakerna, som att inte stoppa fingrarna i brödrosten, eller att man aldrig ska kittla en sovande drake, till saker som att riktiga vänner ställer upp för en även om klockan är tre på natten.
Ja, du, för världen var du kanske bara en del, men för en del var du faktiskt världen. Och det är det som gör det så svårt att tänka sig att du bara var en hemsida."
That's enough of that shit.
"Vi vet alla varför vi är här idag, så jag tänker inte slösa någon tid på att berätta det. Vi vet varför vi alla kämpar mot gråten, och vi vet vad vi gått miste om.
Men jag vet en sak till, jag vet vad du skulle sagt om du var här idag. Du skulle citerat den vitaste man jag vet, på ett sätt som var så… du. ”I do not say, ’do not weep’, for not all tears are of evil”.
Det var därför du var så uppskattad, så du. För i en tid då folk hellre ger en känga än en hand, hellre säger ”sluta whina, ditt emo” än gråter ut med sina vänner, då fanns du där. Du hade alltid ett tröstande ord, alltid ett råd åt en vän, och i de fall då inget annat hjälpte fanns du där med en nybakad kladdkaka – oavsett tid på dygnet.
Jag minns en tid förra året, du och jag hade inte setts på ett tag och jag trodde att nu har vi glidigt ifrån varandra för gott. Och trots att jag var ensam vågade jag inte riktigt ta upp kontakten med dig igen. Men till sist, en kväll när det var som värst, ringde jag dig och du bad mig komma över. Du sa att någon redan var där, men att vi nog skulle komma bra överens, och det är klart du hade rätt: varför skulle jag annars – åtta månader senare – kalla honom min pojkvän?
För sån var du, alltför ofta en vän till en vän. En vän som alltid fanns där,. även när man inte setts på ett tag. En vän som utan problem presenterade en för nya människor, som visste vem man skulle passa bra ihop med. En vän som trots den skit du fick ta förblev dig själv, och lät andra vara den de är.
Jag minns alla nätter vi hade uppesittartävlingar och såg solen gå upp utanför fönstret tillsammans, när det var du och jag mot världen. Jag minns när vi hade madrassrace i marmortrappan, och när vi åkte pulka inomhus. Våra föräldrar förstod oss aldrig, men det spelade ingen roll, för vi hade varandra, och det var bara det som räknades.
Grejen är den att vi har alla lärt oss något av dig. Allt ifrån de här oseriösa sakerna, som att inte stoppa fingrarna i brödrosten, eller att man aldrig ska kittla en sovande drake, till saker som att riktiga vänner ställer upp för en även om klockan är tre på natten.
Ja, du, för världen var du kanske bara en del, men för en del var du faktiskt världen. Och det är det som gör det så svårt att tänka sig att du bara var en hemsida."
That's enough of that shit.
måndag 12 februari 2007
But I've got a confession: My own secret obsession
Har fortfarande inte hämtat mig efter torsdagens insikt, men har mer eller mindre kommit fram till att jag ju faktiskt har en annan besatthet som jag inte kunnat erkänna för mig själv: nördar. Alla mina pojkvänner (med ett remarkabelt undantag för Jojje) har varit nördar på ett eller annat sätt, liksom, varesig det är manga, datorer, Star Wars, eller vad som helst: nån sorts nördighet har de haft. Och tror ni det är en slump att jag och Martin har så många nördigheter gemensamt? I don't think so.
Imorse på bussen i Uppsala såg jag en nörd, och det var då jag verkligen insåg vad den här insikten betydde. Normalt sett skulle jag aldrig sett åt honom, för snygg var han inte! Han hade typ långt, tjockt brunblondt hår (ni vet, sådär som det blir när man blonderat svart hår, fast hans var nog naturligt), och en iPod som han antagligen lyssnade på en ljudbok i eller något, för han log med jämna mellanrum. Kläderna minns jag inte ens, så ordinary var de, och sen hade han självklart glasögon: precis lika osexigt som det låter.
Och ändå - ändå! - kunde jag inte slita ögonen ifrån honom! Jag sitter där, fullt medveten om att jag inte ens borde bevärdiga honom med en blick, och funderar på vilken nördighet som är hans största: ligger han närmare riktiga fakta eller tycker han det är mer fascinerande med att lära sig alla obetydliga delar på icke-existerande rymdskepp? Kysser han bra? Och ler han sådär om man ger honom komplimanger också?
"You're not my type - I'm human"... hur kan det där inte stämma? Folk dissar alltid killar med "han är inte min typ" för att de ska kunna gå ut med Calvin Klein-modeller, men jag gör precis tvärtom! Min lillasyster pratar om heta bröstmuskler och hockeyhunkar, jag säger "fuck that" och drömmer om lockigt hår och folk som kan citera "Ode to Spot" ordagrannt.
Dessutom vill jag bara ha riktiga nördar också, såna som är det på riktigt, liksom. Inga Seth Cohen-nördar som är superheta med converse och grejer (det bara är så: converse equals coolt), eller emonördar eller nördar med någon som helst stil, that doesn't work for me. Det ska vara tvättäkta nördighet, folk som handlar kläder en gång om året och helst låter deras mammor göra det medan de sitter hemma och känner igen sig i Napoleon Dynamite ännu en gång. Så fort en nörd skaffar någon som helst sorts stil tappar de ju charmen totalt.
Liksom, ja, vad ska jag säga: jag vet att jag klagar på Martin på alla de här punkterna, men faktum är att om han inte var sån skulle jag nog inte tycka om honom hälften så mycket som jag gör. Men ändå: det finns ju Clark Kent-nördarna också, de som verkar som världens waste med gener men som visar sig vara något helt annat när man väl fått av dem det där första lagret med kläder:
'Til something is more true than that,
That's enough of that shit.
Imorse på bussen i Uppsala såg jag en nörd, och det var då jag verkligen insåg vad den här insikten betydde. Normalt sett skulle jag aldrig sett åt honom, för snygg var han inte! Han hade typ långt, tjockt brunblondt hår (ni vet, sådär som det blir när man blonderat svart hår, fast hans var nog naturligt), och en iPod som han antagligen lyssnade på en ljudbok i eller något, för han log med jämna mellanrum. Kläderna minns jag inte ens, så ordinary var de, och sen hade han självklart glasögon: precis lika osexigt som det låter.
Och ändå - ändå! - kunde jag inte slita ögonen ifrån honom! Jag sitter där, fullt medveten om att jag inte ens borde bevärdiga honom med en blick, och funderar på vilken nördighet som är hans största: ligger han närmare riktiga fakta eller tycker han det är mer fascinerande med att lära sig alla obetydliga delar på icke-existerande rymdskepp? Kysser han bra? Och ler han sådär om man ger honom komplimanger också?
"You're not my type - I'm human"... hur kan det där inte stämma? Folk dissar alltid killar med "han är inte min typ" för att de ska kunna gå ut med Calvin Klein-modeller, men jag gör precis tvärtom! Min lillasyster pratar om heta bröstmuskler och hockeyhunkar, jag säger "fuck that" och drömmer om lockigt hår och folk som kan citera "Ode to Spot" ordagrannt.
Dessutom vill jag bara ha riktiga nördar också, såna som är det på riktigt, liksom. Inga Seth Cohen-nördar som är superheta med converse och grejer (det bara är så: converse equals coolt), eller emonördar eller nördar med någon som helst stil, that doesn't work for me. Det ska vara tvättäkta nördighet, folk som handlar kläder en gång om året och helst låter deras mammor göra det medan de sitter hemma och känner igen sig i Napoleon Dynamite ännu en gång. Så fort en nörd skaffar någon som helst sorts stil tappar de ju charmen totalt.
Liksom, ja, vad ska jag säga: jag vet att jag klagar på Martin på alla de här punkterna, men faktum är att om han inte var sån skulle jag nog inte tycka om honom hälften så mycket som jag gör. Men ändå: det finns ju Clark Kent-nördarna också, de som verkar som världens waste med gener men som visar sig vara något helt annat när man väl fått av dem det där första lagret med kläder:
We ain't good-looking, but here's a surprise:
Nerds are great lovers in disguise
Nerds are great lovers in disguise
'Til something is more true than that,
That's enough of that shit.
söndag 11 februari 2007
Here I am in your life
Jag antar att det kommer en tid i varje förhållande då nånting fundamentalt sker och man inser att det är dags för den ena att gå vidare.
Åh, ursäkta, sa jag gå vidare? Jag menade förstås gå upp: imorgon ska Martin gå upp tidigt och gå till skolan och jag får ligga kvar i hans säng, i "hans" källare och sova lite längre, eftersom jag har sovmorgon.
Annars brukar vi gå upp samtidigt, menar jag.
That's enough of that shit.
Åh, ursäkta, sa jag gå vidare? Jag menade förstås gå upp: imorgon ska Martin gå upp tidigt och gå till skolan och jag får ligga kvar i hans säng, i "hans" källare och sova lite längre, eftersom jag har sovmorgon.
Annars brukar vi gå upp samtidigt, menar jag.
That's enough of that shit.
torsdag 8 februari 2007
It won't be long, marks my words: time has come for Revenge of the Nerds
Vafan, fucking insikter som bara hoppar på en när man absolut inte har tid eller SJÄLVINSIKT nog för att brottas med dem!
"Ja, det börjar någon ny sci fi-serie på sexan som han tänker tvinga mig att se på...
Han har liksom fått för sig att jag är into sånt bara för att jag gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2! Jävla fördomar han har..." whinade jag om vad jag och Martin ska göra på fredag.
"Ja, verkligen, bara för att man gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2 så betyder det ju inte att man gillar sci fi!!! Det är ungefär som att tro att nån som gillar Backstreesboys, Take That, Westlife och N'Sync gillar pojkband!!!" sa Svedski.
Men vafan, jag är väl inte sci fi-nörd! Jag är Star Wars-nörd, ja, men vem kan låta bli att vara det, liksom? Och sen är jag nörd på massa andra grejer, men science fiction? Nä, där går fan gränsen!
That's enough of that shit.
"Ja, det börjar någon ny sci fi-serie på sexan som han tänker tvinga mig att se på...
Han har liksom fått för sig att jag är into sånt bara för att jag gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2! Jävla fördomar han har..." whinade jag om vad jag och Martin ska göra på fredag.
"Ja, verkligen, bara för att man gillar Star Wars, Star Trek, Stargate och Special Unit 2 så betyder det ju inte att man gillar sci fi!!! Det är ungefär som att tro att nån som gillar Backstreesboys, Take That, Westlife och N'Sync gillar pojkband!!!" sa Svedski.
Men vafan, jag är väl inte sci fi-nörd! Jag är Star Wars-nörd, ja, men vem kan låta bli att vara det, liksom? Och sen är jag nörd på massa andra grejer, men science fiction? Nä, där går fan gränsen!
That's enough of that shit.
tisdag 6 februari 2007
Åtta bokstäver och börjar på Star...?
TVn har en tendens att bli det som keeps me going när saker håller på att gå över styr. Jag kommer hem, chillar med dåliga komediserier och Disney Channel fram till sex, äter snabbt och glor på Stargate, och sen brukar det vara en timme eller två till nästa program jag följer - som varierar lite från dag till dag, sen blir det nån timme till med plugg (för tillfället) och sen sova. Strikt schema som inte får brytas, så egentligen orsakar det bara mer stress i längden eftersom jag får så lite tid på mig att göra det som jag måste göra... men om jag struntar i att chilla med TVn så orkar jag inte göra det jag måste, och ja, you get the point.
I fredags när jag var med Wombat så kände jag lite att han nog är det som påminner mig om varför jag går upp på morgonen, tänk er när man han en riktigt besatthet liksom, man ägnar sig åt den ett par timmar om dagen (eller ännu mer om det är extremt), och sen kommer man ihåg alla de här andra sakerna man borde göra. Wombat är liksom sån, när jag träffas eller pratar med honom så får jag alltid lust att göra mer saker, och det är rätt bra ändå. Synd bara att det inte händer särskilt ofta nuförtiden. Det var fan lättare i högstadiet...
Förutom att tvåan dödar mig och att jag stannade hemma idag för att inte gå in i väggen (först tänkte jag bara sova lite och skippa tyskan, men sen bestämde jag mig för att stanna hemma hela dagen och styra upp lite grejer), är nog den intressantaste frågan varför bra Science Fiction måste vara så okreativ när det gäller namn: Star Trek, Star Wars, och nu Stargate, liksom, hallå orginalitet. Jag antar att åtta bokstäver och börjar på Star är the key tll en sucessful sci fi-serie: iaf en sån som utspelar sig i rymden (ja, vi behöver väl kanske inte gå in på tillägg som The Next Generation och SG-1, eller typ helt andra serier som Special Unit 2, för den utspelar sig faktiskt inte i rymden, de har bara coola vapen där). Jag måste nog undersöka det där mer.
För övrigt är O'Neill (spelad av ingen mindre än MacGyver! :D) i SG-1 så skön, han är typ som House fast lite mänskligare. Jag är lite småkär i honom, tror jag, men jag har bara sett två avsnitt, typ, så jag får vänta med att uttala mig för mycket (eller inte).
That's enough of that shit.
I fredags när jag var med Wombat så kände jag lite att han nog är det som påminner mig om varför jag går upp på morgonen, tänk er när man han en riktigt besatthet liksom, man ägnar sig åt den ett par timmar om dagen (eller ännu mer om det är extremt), och sen kommer man ihåg alla de här andra sakerna man borde göra. Wombat är liksom sån, när jag träffas eller pratar med honom så får jag alltid lust att göra mer saker, och det är rätt bra ändå. Synd bara att det inte händer särskilt ofta nuförtiden. Det var fan lättare i högstadiet...
Förutom att tvåan dödar mig och att jag stannade hemma idag för att inte gå in i väggen (först tänkte jag bara sova lite och skippa tyskan, men sen bestämde jag mig för att stanna hemma hela dagen och styra upp lite grejer), är nog den intressantaste frågan varför bra Science Fiction måste vara så okreativ när det gäller namn: Star Trek, Star Wars, och nu Stargate, liksom, hallå orginalitet. Jag antar att åtta bokstäver och börjar på Star är the key tll en sucessful sci fi-serie: iaf en sån som utspelar sig i rymden (ja, vi behöver väl kanske inte gå in på tillägg som The Next Generation och SG-1, eller typ helt andra serier som Special Unit 2, för den utspelar sig faktiskt inte i rymden, de har bara coola vapen där). Jag måste nog undersöka det där mer.
För övrigt är O'Neill (spelad av ingen mindre än MacGyver! :D) i SG-1 så skön, han är typ som House fast lite mänskligare. Jag är lite småkär i honom, tror jag, men jag har bara sett två avsnitt, typ, så jag får vänta med att uttala mig för mycket (eller inte).
That's enough of that shit.
måndag 5 februari 2007
Stick to the status quo
Hej.
Jag hatar matte.
Det var inte fan inte klart slut där, om ni trodde det.
Jag ska inte hata matte, jag är bra på matte. Jag hade MVG i nian, tentade av matte a och b (pluggade in hela b-kursen på fyra dagar) och fick VG på båda dem, och det finns ingen logik som helst i att jag ska behöva ha sån här ångest över ett prov i matte c. Ingen alls.
Förutom det faktum att jag skrev "?" på mitt förra provet och knappt klarade G: "det är uppenbart att du inte förstått någonting vi jobbat med den här terminen". Förutom det faktum att jag är bäst i mattegruppen och klarade vartenda tal i boken, det vill säga.
Och nu sitter jag här och dödar boken för att den inte gör som jag vill och fan ta derivator och logaritmer, jag orkar inte det här. Och jag undrar varförvarförvarför jag inte bara kan få vara bra på matte som jag var förut, när jag inte behövde plugga alls utan bara gjorde vad jag skulle på lektionerna och så var det chill. Dessutom vill jag gå och lägga mig, men jag måste plugga, vilket ju säkert är sjukt bra när man har järnbrist och allmänt uppfuckad hälsa just nu (och tusen andra skolarbeten att hålla på med).
Det här tar död på mig. Och efter provet på torsdag ska jag gymma och klippar håret och träffa Martin och sen se till att se så skitsnygg ut som möjligt för att göra det hela lite enklare, för jag kommer behöva muntra upp mig som fan.
That's enough of that shit.
Jag hatar matte.
Det var inte fan inte klart slut där, om ni trodde det.
Jag ska inte hata matte, jag är bra på matte. Jag hade MVG i nian, tentade av matte a och b (pluggade in hela b-kursen på fyra dagar) och fick VG på båda dem, och det finns ingen logik som helst i att jag ska behöva ha sån här ångest över ett prov i matte c. Ingen alls.
Förutom det faktum att jag skrev "?" på mitt förra provet och knappt klarade G: "det är uppenbart att du inte förstått någonting vi jobbat med den här terminen". Förutom det faktum att jag är bäst i mattegruppen och klarade vartenda tal i boken, det vill säga.
Och nu sitter jag här och dödar boken för att den inte gör som jag vill och fan ta derivator och logaritmer, jag orkar inte det här. Och jag undrar varförvarförvarför jag inte bara kan få vara bra på matte som jag var förut, när jag inte behövde plugga alls utan bara gjorde vad jag skulle på lektionerna och så var det chill. Dessutom vill jag gå och lägga mig, men jag måste plugga, vilket ju säkert är sjukt bra när man har järnbrist och allmänt uppfuckad hälsa just nu (och tusen andra skolarbeten att hålla på med).
Det här tar död på mig. Och efter provet på torsdag ska jag gymma och klippar håret och träffa Martin och sen se till att se så skitsnygg ut som möjligt för att göra det hela lite enklare, för jag kommer behöva muntra upp mig som fan.
School's out forever
School's out for summer
School's out with fever
School's out completely
School's out for summer
School's out with fever
School's out completely
That's enough of that shit.
torsdag 1 februari 2007
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Jag hade tänkt säga massa grejer, typ jag hatar min historia b-lärare, men det skiter jag i.
Den här helgen kommer bli bäst, jag och Martin firar ett halvår på lördag, så vi ska ha pokémon-maraton med filmerna och sen ska jag gå upp och baka kladdkaka på lördag morgon och grejer. Och så kommer vi vara ifred hos honom i Uppsala också, mkt nice.
Dessutom är det Melodifestivalen på lördag kväll också, vilket jag kom på typ imorse och sen blev jag skitglad. Schlagernörd for ever!
Och sen ringde Wombat mig på lunchen och sa att han kommer till Stockholm ikväll och undrade om han kunde hänga med mig till skolan imorgon. Så den här helgen kunde typ inte börjat bättre, och jag och Zackrid var helt sjukt glada och försökte förklara för Henric och Marcus att Wombat är en levande legend och det kommer bli precis som att vara tillbaka i Skolhagen för en dag, nästan.
Jag är glad idag. :)
That's enough of that shit.
Den här helgen kommer bli bäst, jag och Martin firar ett halvår på lördag, så vi ska ha pokémon-maraton med filmerna och sen ska jag gå upp och baka kladdkaka på lördag morgon och grejer. Och så kommer vi vara ifred hos honom i Uppsala också, mkt nice.
Dessutom är det Melodifestivalen på lördag kväll också, vilket jag kom på typ imorse och sen blev jag skitglad. Schlagernörd for ever!
Och sen ringde Wombat mig på lunchen och sa att han kommer till Stockholm ikväll och undrade om han kunde hänga med mig till skolan imorgon. Så den här helgen kunde typ inte börjat bättre, och jag och Zackrid var helt sjukt glada och försökte förklara för Henric och Marcus att Wombat är en levande legend och det kommer bli precis som att vara tillbaka i Skolhagen för en dag, nästan.
Jag är glad idag. :)
That's enough of that shit.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)