Tolkien forever, typ.

Jag tror att min väska är ultimat packad just nu. Möjligen skulle jag behöva tejp ("Rope!" muttered Sam. "I knew I'd want it, if I hadn't got it."), men i övrigt, nej. Jag har ett block, jag har min dagbok, kalender, spegel, kam, kortlek, mobil, Täby Enskilda-leg, miniräknare, pennor, pennvässare, måttband, sax, tidtabeller, CD-spelare, plånbok och The Lord of the Rings. Så skulle jag helt plötsligt få för mig att fly, skulle jag ha allt jag behöver.

Det är just den där sista som jag plötsligt insett är viktig. Sagan om ringen. Eller Ringarns herre, som den numera heter, men för tillfället läser jag den på orginalspråk. Och den är bara så: wow. Jag älskar den. Jag vettefan vad ni skulle säga om det, men det här är fantamig äkta kärlek. Alla dikterna, sångerna, jag smälter liksom. Framför allt den om Aragorn - All that is gold does not glitter, not all those who wanders are lost - den får mig att bara... Jag vet inte, vilja dra mitt mäktiga svärd, skrika "För Gondor!" och sedan bara... Nej, jag måste nog citera Tiriq:

"Jag har bara en sak att säga: jag kapitulerar.

Jack Sparrow, förlåt, kapten Jack Sparrow, för dina fötter lägger jag ner filmkritikens slagsvärd och ironins lätta värja. Jag ger upp. Jag är fast, fångad i en dröm om Karibien och dödskallar på svart bakgrund och förbannade azteksmycken. Jag kapitulerar för dig, här och nu. Du vann."

Visst, hon skriver om Pirates of the Caribbean och Jack Sparrow, men det är inte själva poängen. Poängen är innebörden. I surrender. Du får mig, som Lars Winnerbäck sjunger. Sen jag var tolv år har jag varit Tolkien-fan, och jag kommer alltid att vara det. Det går i släkten, jag kan liksom inte komma ifrån det.

Nej, men det är faktiskt så. Min pappa och jag gillar samma saker. Vi är båda Star Wars-fan. Hade han inte tagit med mig på episod 1 hade jag nog aldrig börjat gilla Star Wars, men det gör jag. Och pappa är också Tolkien-fan. Kanske inte lika besatt som jag, som tapetserar rummet med affischer och har täcke, kudde och handduk med LotR-motiv, men visst fan gillar han böckerna minst lika mycket.

Det är tack vare honom som vi har tre olika versioner av trilogin hemma. Hela trilogin i en bok (väldigt sliten, ryggen har tillat av, men vi tejpade dit den igen), varje bok var för sig i pocket (också sliten, men så gavs de ut -73 också. Sagan om Konungens återkomst går knappt att läsa längre, hälften av sidorna är lösa och trillar ur, men jag tror inte vi tappat bort ett enda blad), och sen har vi den engelska versionen, med filmotiv. Fast den tror jag mamma har köpt, så den räknas kanske inte, men ändå. Dessutom har vi nyutgåvan av Sagan om ringen: Ringens brödraskap också.

För några veckor sen hade jag inte alls hållit med om det här. Visst, jag gillar Tolkien. Sagan om ringen var bra, lär väl läsa den igen någon gång. Men inte kommer jag chocka mina barn genom att svara "Över tio gånger" på frågan "Har du läst den många gånger?" som min pappa gjorde. Ska väl läsa den på engelska också bara för att. Och affischerna... tja, de sitter mest kvar bara för att. Jag gillar dem, det är det. Men vad fan, det är inte mer än så. Jag älskar inte Sagan om ringen över alla andra böcker, herregud...

Så fel jag hade! Gammal kärlek rostar aldrig, sägs det, och jag undrar om de fan inte har rätt. Jag kommer alltid älska Sagan om ringen! Om tre månader, om tre år, om tio år, om trettio år, i nästan liv. Jag. Älskar. Sagan. Om. Ringen. Jag har bara inte fattat det än, men om trettio år kommer jag skratta när folk frågar om jag läst Ringarns herre, för det har jag ju gjort så många gånger så.

För fyra år sen - när jag gick i sexan - så läste jag ut Sagan om ringen första gången. Hela historien har jag redan skrivit ner på Helgon och så, så jag skippar den. Men jag började i alla fall skriva min egen version av boken, med tre egna karaktärer. Jag själv, Zajje och Zackrid. Den berättelsen suger. Den är dåligt skriven, den är klyschig, och jag särskrivet till och med. Dessutom är den inte bara skriven i jag-form, den är även skriven i du-form. För jag skrev den från början till Zajje, och därför är den full av oss. Framför allt mig, men en hel del oss. Helt värdelös, jag skulle aldrig låta någon läsa den. Men.

Men, jag älskar den. Jag hittade den igår på datorn och satt uppe till fem och läste. Den är tyvärr inte färdig, jag slutar precis innan Ringen förstörs och allt blir lyckligt. Och även om en del av mig vill skriva klart den (vilket är uteslutet, jag kan inte göra det jag själv skrev för fyra år sen rättvist genom att försöka fortsätta), så är det nog bäst att den inte är klar.

I den har jag på vissa ställen skrivit direkt av boken. Och det märks när de tillfällena dyker upp. Ett av de tillfällena - när Boromir dör - fick mig nästan att rysa. Det var så bra. Allt jag läst innan var skit, det var inte bra skrivet. Men det som var Tolkien, som jag bara skrivit rakt av. Det var fantastiskt. Så wow, liksom. Då man inser att det är kört. Jag är fast, forever, typ.

Min kärlek till Tolkien finns där elden falnar, men fortfarande glöder, helt enkelt. Och där lär den förbli. Så att ni vet. Och antagligen är den här bloggen skitfånig, men jag var bara tvungen att skriva ner det. Sånivet.

Over and out.