Opublicerat

Ännu en blogg som jag skriver och sedan inte lägger ut. Det blev för personligt helt enkelt, och jag vill inte lägga ut den här. Inte nu, inte än.

Men jag kan ju säga att jag tillbringat ungefär en timme gråtandes under en vägskylt, och känt igen mig i ungefär varenda stavelse i Tell me this night is over av The Ark. Och det är inte precis en kul grej.

Och nej, jag orkar inte prata om det. Inte nu. Inte med er. Jag är inte som Saskia, och det här är inte ens hälften så intressant. Dessutom är hela grejen så fruktansvärt löjlig, så jag orkar bara inte skriva ner den.

Fast det finns ett underbart citat i låten jag nyss nämnde som jag tycker stämmer in så bra på mig: Maybe you all would consider it a joke, if I say that I hate myself. But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake. För det känns lite så.

Ja, och det hela handlar om städningen av mitt rum. Eller snanare bristen på det. Jag vet att typ alla bråkar med sina föräldrar om det, men det känns som att min pappas problem med mitt rum är lite större än alla andras. Typ.

Over and out.