Timmar av iver

Nu sitter jag här i skolan och har egentligen ingen anledning att skriva, men knappar glatt på tangenterna ändå. Jag borde egentligen läsa Artemis Fowl så att jag någon gång läser ut den, men istället sitter jag här.

Har redan fått in en rutin på vilka sidor som ska besökas när man loggar in i skolan. Helgon funkar inte, så det blir Hoggy, MatsHedlund.nu, Jauvet.net (även om den aldrig funkar), Jauvet.blogg.se (som har uppdaterats två gånger på två dagar!), Puttes blogg (vettefan varför, egentligen...) och efter det Svedski och sen hamnar jag antingen här eller loggar ut. Vilket som.

Jag blir så avundsjuk när jag läser låttexter (främst Mats, eftersom det är mycket av hans jag läser nu), jag vill också kunna skriva så bra! Få det att låta bra ihop, inte skriva jobbga formuleringar som aldrig funkar. Jag kan seriöst inte skriva dikter. Historier funkar väl någorlunda, men dikter är åt helvete. Jag kan inte.

Mina formuleringar blir oftast halvtaskiga, jag måste ändra ordföljd och grejer. De har sällan en vettig handling, slutar oftast bara i massa uppmaningar. Det blir inte bra, jag hatar det, och blir alltid kär i andras formuleringar och önskar att jag kunde skriva lika bra. Att det var jag som hade kommit på den frasen. Som t ex den med Loke jag ahde i slutet på förra, eller Lars Winnerbäcks "vad ska vi göra med vårt hopp, vad ska vi göra med vår tro? Vad ska vi göra med vår kärlek som blöder?". Jag har haft det på hjärnan hela dagen, och det stannar där. Eller "i en stad som får en att bli större en man är..." som också är Winnerbäcks, från samma låt t o m.

Det är så bra, det låter så fint, jag vill kunna skriva så! Det snyggaste jag lyckats skriva är de två första verserna på Dödens sång, de är jag rätt så nöjd med, och en dikt som jag skrev i början av sommaren som heter typ "Timmar av iver". Och i dem finns det massvis som jag inte gillar, som jag tycker att jag kunde formulerat bättre och så.

Timmar av iver förresten. Den handlar om att varje dag så längtar jag bort härifrån och på nätterna kommer jag tillbaka, typ, för då inser jag att jag faktiskt tycker om Täby. Men faktum är att jag inte gör det. Jag låg och rpatade med Jojje i tisdags, och så nämnde han något om början av högstadiet och så började jag tänka massa på det, och hur det var att gå ettan till sjuan ungefär och sen fick jag värsta känslan av att "jag måste bort härifrån".

Jag kan inte bli kvar i Täby, jag hatar Täby, jag måste bort. Täby är ett jävla skitställe, jag måste härifrån så fort som möjligt, innan jag blir skadad för livet. Jag måste fly från Sverige för här finns inga städer som är stora nog. Jag kan inte bo i Stockholm, det är alldeles för hemma, jag måste till något nytt ställe och där kan jag inte stanna. Jag måste till London och bli hemmastadd där, jag måste fly till New York, jag måste leta mig till San Francisco, jag måste tillbringa tid i Tokyo, jag måste bort härifrån.

Sandra i min klass kommer att få en lägenhet här i Täby snart. Tillsammans med hennes syster och systerns kompis. De kommer bo här, de har alltid viljat jobba i Stockholm och de tycker Täby är jättemysigt. Det är skitbra för dem. Och om de kan göra så nu, då kan jag fanimig fly senare. När jag går ut gymnasiet drar jag, om jag kan. För här kan man tamigfan inte stanna.

Over and out.