Oj, hjälp! Nu fick jag svar från ett förlag till. En standardrefusering, men den här var ändå trevligare än den förra får jag säga. Dels för att de tog sig tid att skriva ut namnet på mitt manus (det från Norstedts var så himla opersonligt, själva refuseringen var bifogad som en pdf-dokument), och dels för att de skrev "vi önskar dig lycka till hos andra förlag".
Men en standardrefusering är ju ändå bara en standardrefusering och inte ett dugg närmare en utgivning, så, tja, vad ska man säga?
 |
| "Förr fick man vara med på TV när man skrivit böcker, nu får man skriva böcker när man varit med i TV." - David Batra |
Nej, allvarligt, om det ändå är ett nej så tar jag det fan så snart som möjligt. Palla vänta typ ett halvår och sen få en standardrefusering? (Läste på någons blogg om ett förlag som skickat ut standardrefuseringar till typ ett års inskickade manus samtidigt, bland annat till en tjej som bara skickat in en pitch och inget skrivet: att hon då fick ett mail som sa "vi har läst ditt manus med stort intresse" var extremt lol)
Nu återstår förstås att åka hem till mina föräldrar och skriva ut de här refuseringsbreven och spika upp dem någonstans. Det var något jag skämtade om redan efter första brevet (en Twitter-följare föreslog att jag skulle rama in det), men efter att ha läst Stephen Kings Att skriva där han berättar att han gjorde just det (spikade upp refuseringsbrev) känner jag mig inspirerad på riktigt. Motgångar är jävligt motiverande trots allt.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar