Varför bryta ett vinnande koncept

Har för övrigt styrt upp lite sidebaren i bloggen och lagt in två goodreadswidgets för att lite fint visualisera vilka böcker jag läst i år. Boklistan kan som max visa 100 böcker, men eftersom det är mitt nya mål för i år (eftersom jag räknar med att nå 60, mitt originalmål, inom typ en vecka) så tänker jag att det kanske räcker så.

Jag la ut en länk till min blogg på Mugglis och insåg att jag bloggat på samma ställe i typ nio år. Go me! Det värsta är väl egentligen att jag haft samma bloggdesign i typ ... åtta år? Sju åtminstone: jag är rätt säker på att min spegelboll i headern var en julklapp från Linda (?) när jag gick i gymnasiet, och efter att jag lyckades ta den där väldigt fina bilden har jag inte orkat byta.

Jag hittade ingen bild på originalloggan, men jag har för mig den här var med. Throwback Sunday!

Jag har tänkt några gånger att jag kanske borde göra någonting mer spännande med bloggdesignen, men samtidigt så gillar jag hur min blogg ser ut, så varför? Ja, jag vet att svart bakgrund och vit text kanske inte är det mest läsvänliga, men eftersom min blogg inte heller är den mest läsvärda så passar det ju utmärkt.

Fanns en snabb titt på Wayback Machine säger mig att den är lite snyggare än från början. ;)

Hahaha, måste sluta snacka skit om min blogg på min blogg. Den kan ju bli sårad den stackarn. :(

True story.

Cliffhangers

Låt oss prata om cliffhangers.

Mmmm, that's what I'm talking about

På en annan del av internet blir jag vittne till följande konversation:

"I vilket fall, VARFÖR EN CLIFFHANGER? Det är som när det kommer reklam på TV när det mest spännande delen i en film är :-("

"Men det är kul med cliffhangers eftersom att det får läsarna att stanna kvar, vill inte förlora er liksom :/ "

Men alltså... nej!? Nu kommer jag fortsätta hata lite på Dan Brown här, men jag är så trött på onödiga cliffhangers. Varenda jävla kapitel (och det var ca hundratrettio stycken i The Lost Symbol, I shit you not) slutar mer eller mindre med en cliffhanger. En karaktär förstår plötsligt hur allting hänger ihop, GASP, och så visade det sig att det inte betydde någonting så fort nästa kapitel börjar.

Dan Brown är dock inte the worst offender jag läst i år när det gäller det här. Jag minns inte om det var i Abhorsen eller The Copper Promise (men det kan tamigfan varit båda) som ett kapitel slutar med att hjältinnan återförenas med sin vän, MEN VÄNNEN SKJUTER MOT HENNE OH MY GODS WHAT'S GOING ON!? *end of chapter*

Hur börjar nästa kapitel? Med att vi får veta att vännen sköt mot ett monster *bakom* henne. For real. Jag vill säga att det var The Copper Promise, men ju mer jag tänker på det desto mer tror jag det var Abhorsen, vilket är A DAMN SHAME för jag älskade den och behövde inga töntiga cliffhangers för att fortsätta läsa.

Allvarligt, man måste väl ha lite faith i det man skriver? Är det en bra story behöver man inte emotionellt utpressa sina läsare för att tvinga dem att läsa vidare, de kommer göra det ändå. Och ska man göra en cliffhanger så får man fan göra det ordentligt: kasta ut hjälten för ett stup och stanna där, och börja nästa kapitel med att hjältinnan rusar fram och ser att han hänger utom räckhåll ovanför en vik full med blodtörstiga hajar eller nåt. (Hjältinnan löser situationen genom att göra en Legolas: hon uppfinner snabbt en surfbräda av en närliggande stock, glider ner längsmed stupet, fångar upp hjälten på vägen och hoppar sedan över hajarna mot säkerhet .... eller?). Låt inte hjältinnan upptäcka att det inte var ett riktigt stup utan bara ett dike som låtsades.

När det kommer till mitt eget skrivande ... så hoppas jag inte att jag använder för mycket cliffhangers. Jag tycker personligen att när jag avslutar mina kapitel är det oftast på en logisk plats: även om spänningen i den ena scenen kanske följer med till nästa kapitel så är det inte detsamma som att kapitlet tar slut mitt i enbart för att tvinga läsaren att fortsätta. Det är åtminstone det jag strävar efter.

True story.

Att skriva dåligt

En sak (av många) jag gillade i Att skriva var att Stephen King vid ett tillfälle påpekar att man oftast lär sig mer av att läsa dåliga böcker än att läsa bra. Det här är en filosofi som jag tror starkt på: att läsa bra böcker är bra för själen, men att läsa dåliga böcker är bra för ens skrivande. Förutsatt att man försöker analysera det dåliga: varför är det dåligt? Hur kunde det bli bättre? Skriver jag på det här sättet?

Det är därför jag är lite rädd nu när jag läst The Lost Symbol av Dan Brown. Jag tyckte inte den var särskilt bra, jag läste den visserligen på tre dagar men OTROLIGT oengagerat (jag skippade de två första paragraferna i typ alla kapitel, för det är alltid totalt onödig information om whatever byggnad de är i för tillfället: "The Gondor Capitol Building was famous for its many stairs, and it was said that the building had a total of 1350 steps. This was not true, Langdon knew, because several of these steps were what was known as malpaso, false steps, making the total number of steps 1337. This was a number of great importance to the ancient nerd cultures, and the reason that he and Miss Spunky Assistant was rushing through the Gondor Capitol Building, trying to reach one of them stairs before the Istari Police Force could find them), och eftersom jag gillar att dela mitt hat satte jag och mig läste och lite reviews på goodread (fast bara de som gav två stjärnor eller mindre, för hahah, that's how I roll).

Nästan alla de här recensionerna nämnde hans fruktansvärda språk. Jag hade knappt tänkt på det. Jag vill egentligen försvara mig här: de andra av hans böcker har jag inte läst på gudarna vet hur många år, jag skummade större delen av boken och fokusera på dialogen för allt annat var så tråkigt, men ... jag borde ha reagerat. Jag brukar reagera på dåligt språk. Och några gånger gjorde jag det också, en av de sämsta meningarna i boken är antagligen "he looked like someone who had seen something he wished he hadn't" (inte ett exakt citat, men det där var basically kontentan av det). Mmm, ja, DEN looken. Vet exakt vilken du menar. Skriv "he looked devastated" och låt oss gissa oss till varför, för fan.

Det gav mig iaf den där "jag skulle kunna skriva det här"-känslan. Inte den där kaxiga, "Twilight är så dåligt skriven, om den kan bli utgiven kan jag bli det för jag skriver ju bättre än så"-känslan, utan ett kallt konstaterande: det här känns som något jag skulle kunna skriva. Det känns som ett språkbruk jag skulle kunna ha. Och det är ju inte bra.

Shit.

Okej, så jag visste redan att mitt språk typ är det jag måste jobba på mest med mitt skrivande. Jag är väldigt medveten om det: jag tycker mitt manus har en rätt bra plot och är ganska roligt, men språket är inte direkt genialiskt. Det strävar jag inte heller efter att det ska vara: jag behöver inte vara Tolkien, men for the love of the gods, jag vill inte vara Dan Brown eller EL James.

Det här var inte en trevlig insikt, men jag får väl glädja mig åt att det ges ut massvis med författare som har ett mediokert språk, vars böcker ändå blir väldigt populära. Jag får väl helt enkelt bli en av dem, tills någon dag när jag lär mig att skriva på riktigt.

True story.

What doesn't kill you makes your writing stranger

Oj, hjälp! Nu fick jag svar från ett förlag till. En standardrefusering, men den här var ändå trevligare än den förra får jag säga. Dels för att de tog sig tid att skriva ut namnet på mitt manus (det från Norstedts var så himla opersonligt, själva refuseringen var bifogad som en pdf-dokument), och dels för att de skrev "vi önskar dig lycka till hos andra förlag".

Men en standardrefusering är ju ändå bara en standardrefusering och inte ett dugg närmare en utgivning, så, tja, vad ska man säga?

"Förr fick man vara med på TV när man skrivit böcker,
nu får man skriva böcker när man varit med i TV."
- David Batra

Nej, allvarligt, om det ändå är ett nej så tar jag det fan så snart som möjligt. Palla vänta typ ett halvår och sen få en standardrefusering? (Läste på någons blogg om ett förlag som skickat ut standardrefuseringar till typ ett års inskickade manus samtidigt, bland annat till en tjej som bara skickat in en pitch och inget skrivet: att hon då fick ett mail som sa "vi har läst ditt manus med stort intresse" var extremt lol)

Nu återstår förstås att åka hem till mina föräldrar och skriva ut de här refuseringsbreven och spika upp dem någonstans. Det var något jag skämtade om redan efter första brevet (en Twitter-följare föreslog att jag skulle rama in det), men efter att ha läst Stephen Kings Att skriva där han berättar att han gjorde just det (spikade upp refuseringsbrev) känner jag mig inspirerad på riktigt. Motgångar är jävligt motiverande trots allt.

True story.

Apropå pretto...

När jag inte vill lyssna på musik, men ändå lyssna på någonting, så blir det rätt ofta soundtrack, men vissa dagar brukar jag dra igång

samtidigt som jag kör rainymood.com i ett annat fönster.

Funkar skitbra. (Jag minns även en spelkväll för ett tag sedan, där jag har för mig att vi spelade Arkham och hela tiden hade på dramatisk musik och rainymood, för att riktigt komma in i stämningen. Rainymood fucking äger)

True story.

Bloggy

*klappar bloggy på huvudet*

Just nu funderar jag på om jag ska börja blogga här om mitt skrivande. Två saker ligger bakom den här fundering. Den första är att i "Ni som skriver"-tråden på Mugglis (där jag hänger ofta) har typ alla en skrivblogg och ibland vill man bara vara som alla andra (eller?). Den andra är att jag spenderar väldigt mycket tid med att vilja prata om skrivande och ingen vill lyssna, och i den situationen är det väl brukligt att börja blogga?

Det är ju ändå ingen som läser här så jag tänker att i så fall kan jag ju svamla ifred utan att störa folk. För jag misstänker att mitt eviga prat om skrivande just nu stör typ alla i min omgivning. Sorry not sorry. Det faktum att ingen läser är också bra, för om man är pretentiös och töntig men ingen ser att det händer - har man då verkligen varit pretentiös och töntig? (Ja. Ja, det har man)

Vi får se om det här blir av. Kanske. Troligtvis. Med största sannolikhet kommer jag skriva om skrivande i en vecka och sen ge upp. Good fucking times.

(Men allvarligt talat, vad ska man med blogg till? Jag skriver om mitt liv på Twitter, jag gör my fandom business på tumblr, håller koll på min träning på shapelink, snackar med folk på Mugglis, recenserar böcker på goodreads ... jag behöver inte min blogg till nåt längre. Herregudar)

Till att börja med kan jag väl säga att so far har jag fått ett svar på manuset jag skickade ut, det var Norstedts och var en standardrefusering. Tvivlar på att de läste mer än följebrev, meen jag visste ju hela tiden att det var lite storhetsvansinne att skicka till dem så jag blev mest glad över att jag fick svar på typ en månad. Förutom det är väntan på svar excruciating, för att vänta har aldrig varit någonting jag är bra på.

Man får väl hoppas att väntan är värd det i slutändan.

True story.

Vad ska du läsa i sommar?

Jag har länge sett Chriss vara på frågor från Annikas litteratur- och kulturblogg, frågor från något som hon kallar för Bokbloggsjerka som pågår under helgerna, och nu kände jag ett behov av att faktiskt svara själv... eftersom frågan om vad jag ska läsa i sommar är så rolig!

Jag kör ju Allys sommarutmaning Bokyatzy i år igen, fast jag använder mig av de gamla reglerna eftersom jag och Fuzzy började redan 1 juni och jag redan plockat ut en bok med ett ansikte i närbild att läsa, och det är inte med i de nya reglerna. Kanske gör Fuzzy och jag en egen version med båda årens yatzy, jag vet inte rikigt.

Hur som helst, jag har redan fått lite poäng, bland annat genom att läsa en följetong (Firelight-serien, som jag inte direkt rekommenderar), läsa om en bok, och läsa klart en tidigare påbörjade bok. Sedan försöker jag ge mig på fyra av de större utmaningarna: genresommar, tung litteratursommar, sommarpaket och lätt sommar.

Jag har redan halva genresommar avklarade, med Cucko's Calling, Den tomma stolen och Coming Clean, nu fattas bara tredje Game of Thrones-boken som fantasy, någon Sherlock Holmes-bok som en klassiker, och en diktsamling av Tolkien för lyriken (som dessvärre tappats bort av biblioteket)...

Men biblioteket hade iaf några av böckerna jag ville ha!

Som det ser ut nu kommer jag att ha läst 21 böcker i slutet av yatzyt, men vi får se om jag hinner med alla jag har planerat, eller om jag får lägga till några.

Hur som helst så har jag planer på att läsa massor i sommar, vilket är niiiice.

True story.