Fuck it. Rock falls. Everyone dies.

Så igår läste jag ut Dödsrelikerna. Jag kan ju säga en sak, jag kommer inte vara med i 214 dagar med Harry hela vägen. Aldrig i livet. Det är min favoritbok i hela serien, men jag kommer nog behöva två år igen innan jag läser den. Eller kanske inte två år, men allvarligt. Från Dobby och framåt bölar man ju konstant, och det orkar man inte med hur många gånger som helst om året.

Det bra med det hela är ju att jag hamnade i ett HP-frenzy igår. Jag köpte tre av spelen till PS2 (2, 3, 4, vilket innebär att om någon har ettan till PS2 eller PC köper jag det gärna av er!), och sen köpte jag ett halsband med en blixt (och ett par örhängen som är stora silverringar med blixtar i). Hanna och Fjanto är överlyckliga över att jag återfinner min nördighet. Jag antar att det är såhär det känns att vara son till en faghag och komma ut som bög.

Men ja... det är väl dags att erkänna för sig själv att jag fortfarande är en HP-nörd. Om ni inte tycker det är chockerande har ni nog inte hört mig de senaste åren. "Ja, men jag gillade det mycket förut, och visst är det bra och så, men jag tycker mest det är kul att arrangera saker och jag har fastnat i fandomen", bla bla. Och det är ju sant. Jag fick en del personer på Phone House att lugna ner sig när de retade mig för Erised. Men sanningen är ju fortfarande att jag innerst inne är en nörd som har en blå dator för att jag ser Ravenclaw som mitt elevhem.

Nu har jag lånat Harry, a history av Hanna som jag ska läsa. Ser fram emot det, för även under min förnekelseperiod har jag fascinerats av fandomen. Som The MsScribe Story och hela grejen med Cassandra Claire (jag älskar iconen som personen som skrivit den använder!).

True story.