I'm on the wrong side of a parallell universe

"Dammit," she realized. "I think I'm having a nervous breakdown."

She looked around at the bed she was flung in. Her well-overdue-for-a-bath body was sprawled lethargically on the well-overdue-for-a-change sheet. Tissues, sodden and balled, littered the duvet. Gathering dust on her chest of drawers was an untouched arsenal of chocolate. Scattered on the floor were magzines she'd been unable to concentrate on. The television in the corner relentlessly delivered daytime viewing direct to her bed. Yip, nervous-breakdown territory all right.

But something was wrong. What was it?

I always thought..." she tried. "You know, I always expected..."

Abruptly she knew. "I always thought it would be nicer than this..."

- Marian Keyes, Sushi for beginners

Det är precis sådär det är. Jag tillbringade några av de första timmarna av mitt sommarlov med att gråta mig igenom A Cinderella Story. Något säger mig att det blir mycket sånt de kommande dagarna. Har en hel hög med filmer som jag tänkte ta mig igenom, har redan hunnit med Tio orsaker, och ikväll funtar jag på Girls just wanna have fun.

Men det var skolavslutning idag, och det påminner mig alltid om när jag slutade nian. I alla fall när de sjunger, för det blir alltid instant flashbacks till när en av de som slutade då sjöng. Han hade i säkert fyra år varit - ni vet - den där skumma killen som ingen riktigt ville umgås med. Som alltid dök upp på Friends-mötena men som vi inte kunde göra nåt åt för ingen mobbade ju honom direkt. Hur som helst så skulle han sjunga och alla tänkte att "det här kommer inte sluta bra" och det var den där "han kommer göra bort sig rejält"-stämningen.

Snacka om att vi blev ägda. Han sjöng "Tears in heaven" så bra att typ alla grät. Alla mammor i alla fall, och säkert hälften av eleverna. Det måste ha känts så bra, bara. Jag hoppas han ställer upp i Idol eller nåt någon gång för han går vidare direkt, jag lovar.

That's enough of that shit.