Jag mår för jävligt.
Jag tänkte börja med att skriva det, liksom, fuck it. Och det roliga är att jag inte är förkyld, vilket bara vore logiskt, med tanke på att Martin haft världens förkylning nu i några dagar och varit hes och snuvig och shit utan att jag brytt mig, men neeej, jag har - med största och jävligaste sannolikhet - migrän. Vad annars innebär occasional huvudvärk och illamåendeattacker (samt behovet av att ligga i ett svalt, mörkt rum med en kudde över huvet)?
Well, vad kan man göra förutom att stanna hemma, lova sig själv att plugga lite matte (jag lovar, om varje Vänner-avsnitt jag sett motsvarande en sida i matteboken skulle jag vara klar nu), och konstatera att imorgon ska jag åtminstone åka och hämta historiaboken. Sen får man se hur det går med det (dåligt! Dåligt! Dåligt!!!).
Idag släpps dessutom Lost-boxen, så jag hade tänkt dra iväg till TC efter skolan och gymma (JAG VILL GYMMA!), samt införskaffa militärfärgade fingervantar, nämnda DVD-box och en ny mascara (från The Body Shop, för Djurens skull). Men nej, inget av det blev av, istället sitter jag här och försöker motivera mig själv till att lämna TVn och börja med matten. Kanske kan göra någon milkshake senare ikväll, who knows?
Så istället för att bara ha min vanliga MMS-ångest på torsdagar med Trams har jag numera ångest så fort jag inte aktivt träffar någon, dvs så fort jag inte är i skolan eller träffar Martin. Det är inte kul, och dessutom har jag ångest för allt: jag har inget jobb, jag har inga pengar, jag kan inte skriva, allt jag skriver suger, jag kan inte motivera mig själv, jag orkar inte ens motivera mig själv till att göra sånt som jag gillar, mitt liv går ut på att se på TV och umgås med min pojkvän, jag har blivit en sån där (eller en av alla dom, som Winnerbäck skulle sagt), jag vill flytta hemifrån, jag kommer aldrig kunna det, jag vet inte vad jag vill bli, jag måste tenta av två ämnen, vad händer om Martin gör slut, kommer jag någonsin kunna komma bort från Sverige, kommer jag någonsin ens komma bort ifrån Täby Kyrkby, osv, osv, osv, hela tiden, typ. Och för att undvika att fastna i att tänka på det så stressar jag upp mig över matteläxor eller att inte ha tid att skriva, eller - bäst av allt - att inte hinna se på TV, bara för att slippa ha ångest över stora saker. "Rädslans hinderbana genom själen", helt enkelt.
This sucks ännu mer.
Jag lovar att ni säkert mådde mycket bättre av att läsa det där också. Eller inte. Om ni har tråkigt kan ni ju alltid lämna en kommentar och berätta vad ni har ångest över så jag får något att koncenterar mig på, för just nu börjar det här rummet kännas lite väl klaustofobiskt.
That's enough of that shit.
Dagens <3
Egentligen från i söndags, men anyway, när vi skulle sova då så la Martin sin hand mot min och liksom ritade mönster i min handflata (ett hjärta, tror jag, men han kanske bara följde några osynliga linjer), och jag fick en sån här "I could die now. I really could"-känsla, och det var underbart (det är en bra känsla, alltså).
Dagens >_<
Fuck migrän. Fuck allt.
Dagens XD
Det kom ett Jehovas vittne hit och ville att jag skulle ge Mamma och Pappa ett papper från dem. Så jag tog emot det, men sen ångrade jag mig och öppnade dörren och gav tillbaka det: "mina föräldrar är inte homofober, ta inte illa upp. Och vi kommer bara slänga det, så det är bättre att du ger det till någon annan så slösar vi inte papper. Du vet, miljön är viktig".
9 kommentarer:
ÅNGEST!
Jag mådde inte bättre av att läsa det där, jag fick mer ångest bara. Nu har jag ångest för att jag inte är motiverad att skriva på Pyramiden grejen och min inspiration dog innan jag hann använda den för att skriva klart pyramiden grejen så då fick jag ångest för det. Dessutom har jag ångest för att jag umgås med folk som (jag är övertygad om) inte tycker om mig, umgås med folk jag är less på, eller har vänner som jag helt tappat kontakten med, jag har ångest för att de enda två människorna som jag bryr mig om och vill träffa är de två personerna jag i stort sett aldrig får träffa. Jag har ångest för att jag är övertygad om att jag kommer att fastna i den här hålan där jag bor och bli en bitter ensam galning som med största sannolikhet kommer att skaffa mängder av spindlar (för jag har ju ormfobi). Jag har ångest för att jag inte har någon dröm om vad jag vill göra med mitt liv. Jag har ångest för att jag inte orkat motivera mig själv för att göra skolarbete och då får jag ångest för att jag inte gör skolarbete. Jag har ångest för att jag är singel och kommer att dö ensam och oälskad, och inte hittas förens en vecka senare halvt uppäten av schäfrar. Jag har ångest för att jag inte har något jobb, ångest för att jag inte kan få något jobb och förmodligen aldrig kommer att få något. Jag har ångest för att jag aldrig lämnar den här datorn annat än då jag ska se på TV, jag har ångest för att jag är så dålig på att läsa för nöjes skull och att jag bara läser för att en gång i tiden så fanns det inget jag älskade mer än att läsa. Jag har ångest för att hela mitt liv krestar runt min nyvaknade besatthet av Lost eftersom jag inte kan klara av att tänka på mer än det för då måste jag ju tänka på all ångest jag räknat upp här.
Jag har insett att mitt liv just nu kretsar runt min ångest och jag är omotiverad att ens orka leva, men jag får ångest då jag tänker på att sluta leva för det vill jag ju inte egentligen, inte nu i alla fall, Lost är inte slut än. OCh där har vi mer ångest, ångest för att min enda anledning för att leva är Lost och du och Chriss. Annars kan jag fan ta livet av mig.
Det finns säkert en massa annat jag har ångest över, men det börjar bli väldigt deprimerande här nu, så jag tror att jag ska sluta. Annars så är det ju torsdag i morgon dessutom.
Sen kommer jag att bli irriterad på blogspot, för jag misstänker att det bara för att jävlas med mig inte kommer att publicera den här kommentaren. Så därför ska jag göra det enda smarta och kopiera det här.
Word, Trams, du har precis samma ångest som jag. Förutom att du är singel, så jag har ångest över att det kommer ta slut med martin och sen kommer jag också bli uppäten av schäfrar. Men annars är det samma. Suger.
Ja, torsdag, tjoho. -_-
Tack för att jag får komma in i ert ångest-bo, för jag har OCKSÅ ångest.
Ångest över att jag presterar typ cp-dåligt i skolan och det känns som om mina lärare tycker att jag är skitdålig (särskilt i engelska och svenska).
Ångest över matteprovet.
Ångest över att jag är kär i en kille som förmodligen inte vet att jag ens finns.
Ångest över att jag kommer sluta med att jobba på McDonalds istället för att bli författare och... bara allmän ångest.
Ångest, ångest, ångest.
Förresten så var ditt sms idag en av de få sakerna som gjorde mig på riktigt gott humör.
Vad bra, då gjorde det någon glad iaf. :)
Men jag känner igen din ångest också, fast just nu är jag faktiskt nöjd med det skolarbete som jag gör, det brukar bli bra. Och mina nya lärare tror att jag är värsta wonderchild också.
Och McDonalds, dåliga prov, allmän ångest... jag vet PRECIS vad du menar.
Jag fick INTE ångest, jag slappnade av, snarare... Jag har märkt att jag jämt har en liten filur inuti mig som stressar upp mig över viktiga och oviktiga saker, oavsett om jag bryr mig eller inte (trots att jag gjort oerhört lite skolarbeate i under hela min skolgång och jag medvetet satt mig och läst eller vid datorn ist för att göra läxan så har jag ändå varit stressad över det).
Men jag tycker det är skönt när jag hittar folk som är likadana, som alltid, och då slappnar jag av lite.
Nu börjar jag dessutom känna av lite lätt att jag börjar komma igång med saker (sisådär två månader för sent, men ändå) och det hjälper.
Och aporpå det där med att hela tiden aktivt träffa någon vet jag precis hur det är! Jag kännerr så nästan hela tiden! Jag minns förra året när Johan låg i lumpen och jag kunde bara inte sitta ensam hemma en fredagkväll eller en lördagkväll. Jag blev otroligt deppig då. Det är bättre nu, nu ser jag nästan fram emot en ledig kväll att vara uppe sent på och kunna sova ut ordentligt dagen efter.
Men det har krävts en del ansträgning från min sida också, och jag har ganska länge försökt förstå varför jag känner så och vad jag ska göra åt det... Typ...
Jag har två knep mot ångest. Det första är för saker i nuet man kan påverka (läxor, städa rummet osv), och det är att man sätter sig ner och gör det. Eller åtminstone börjar med det. Det lättar enormt på trycket.
Det andra är för saker i framtiden eller saker man inte kan påverka (flytta hemifrån, pojk- flickvän för slut osv) och det är att äta nått gott (typ choklad) och läsa en bok (eller titta på tv) och tänka på nått annat. Det är ingen idé att stressa upp sig över saker man inte kommer kunna göra nått åt på lång tid. Den dagen, den sorgen.
Nog med babbel från mig!
//Linda
Bra det, då blir alla inte dödsstressade alltså. ;P
Jaa, det är lite bättre nu det där med att inte umgås med någon, jag vet faktiskt inte varför. Hade tänkt få lite saker skrivna nu så att jag slipper känna mig dålig mot mina "fans" typ, men ändå.
Läxor, städa, ja, det är ju lätt fixat, men liksom om jag börjar riktigt gå upp mig i ångesten hjälper inte choklad (nej, gud, nej, då får jag bara "jag kommer bli tjock"-ångest också) för då är jag redan så uppe i det... typ.
HAHHA du ägde det där jehovas vittnet XD
Ja, det var kul! XD
Skicka en kommentar