Såhär i NaNo-tider (jag hatar NaNo, att skriva är sämst, allt är jättejooobbigt idag!!!) har jag hängt lite i forumet och stött på en hel del skrivartyper och, tja, odlat mitt hat mot dem. Det är så jag spenderar mina dagar. Nej, okej, inte riktigt, men vissa människor tar sitt skrivande på alldeles för stort allvar och ibland sitter jag bara och eyerollar så hårt att jag inte hittar ut ur ögonhålorna igen när jag läser dem.
Alltså, såhär va, när jag var femton och sökte in på författarprogrammet på gymnasiet så var mina föräldrar stödjande och realistiska som de alltid varit, det vill säga de tyckte att det var helt okej att drömma om att bli författare, men att jag borde fundera på att skaffa mig en utbildning och ett annat jobb också. Det mottogs väl med lite blandade känslor av Ell, 15 år, men, ja, jag hoppade ju av författarprogrammet och pluggar geomatik (jag lärde mig det ordet för typ två veckor sen men det låter så jävla mycket mer fancy än landskapsanalys så jag älskar att säga det) numera samtidigt som jag drömmer om att bli författare, så mina föräldrar hade väl (som oftast) rätt.
Och nu kan jag verkligen känna att det är skönt att ha en back-up. Dels för att jag vet att om man inte är typ Liza Marklund så kommer man inte kunna försörja sig på sitt författande på heltid i Sverige, och dels för att mina livsdrömmar inte står och faller med att en bok blir utgiven.
Don't get me wrong, jag vill bli utgiven mer än någonting annat i världen (eller ok, jag kanske skulle acceptera att aldrig bli det om jag fick Tom Hiddleston i tröstpris, men annars, nej), men det är inte den största katastrofen sedan Titanic om mitt nuvarande manus inte blir antaget. Ja, det är tråkigt, men I can live with it.
Inte som vissa personer jag läst om som gråter hysteriskt vid varje refuseringsbrev därför att skrivandet är det enda de har i sitt liv. Eller som folk jag sett på NaNo-forumet, som hoppade av skolan för nio år sedan för att bli författare på heltid och fortfarande inte fått någonting utgivet. Alltså, jag menar inte att det är dåligt att bli ledsen när man får nej, eller att det är på något sätt fel att inte ha blivit utgiven efter nio år, men jag ser seriöst ett problem i det hela om det är ALLT man har i livet. Hon som hoppat av skolan nio år tidigare hade en mamma som tjatade skitmycket om att hon borde skriva original fic och inte fanfics, och först tyckte jag det lät helt orimligt, men om vi snackar om någon som måste försörja sin vuxna dotter som sitter hemma och skriver fanfiction, ja, då kan jag förstå om mamman tjatar.
Om det enda man kan se sig själv ägna sig åt i framtiden är skrivande eller böcker kan man ju göra det på andra sätt. Ta Chriss som exempel, som läst förlagskunskap och gått på författarskolan (och därmed vet mer om att bli utgiven än någon annan jag känner). Vi ser ju vad hennes intressen är, och om hon nu inte skulle bli utgiven (något jag personligen tycker verkar unlikely med tanke på hur bra jag tyckte hennes manus var!) har hon någonting annat att fokusera på, som ändå handlar om böcker och skrivande eftersom det är hennes stora passion i livet (själv upptäckte jag ju naturvetenskap strax efter att jag hoppat av författarprogrammet, tack var Steve Irwin, vilket är nice för annars vet jag inte riktigt vad jag skulle valt att inrikta mig på).
Nu är det här kanske stora ord från någon som inte ens har ett jobb än (men jag HAR en kandidatexamen sedan förra veckan, heja mig!), men jag tror ändå att det är hälsosamt att ha någonting annat going on i livet. Någonting man kan falla tillbaka på, någonting som gör att hela ens self-worth inte står och faller med att man blir utgiven.
Till och med Horace Engdahl har sagt att han tycker det är ett problem med folk som författar på heltid, eftersom man missar viktiga connections med verkligheten om man inte typ tvingas ut bland folk med jämna mellanrum. Jag är faktiskt böjd att hålla med honom där.
(Vad bra att jag spenderat massa tid med att skriva den här skiten istället för NaNo! VIssa dagar går det så jävla bra alltså...)
True story.
