Försvarstal

Okej, så jag har pluggat och jobbat samtidigt i... ungefär två och ett halvt år. Jag har inte jobbat hela tiden iofs, och inte särskilt mycket, men jag har gjort det i alla fall. Två-tre gånger i veckan, även om det ibland har gått en eller två månader då jag inte jobbat för att, tja, skolarbetet har inte tillåtit det.

Och hela tiden har folk sagt "hur orkar du?" och jag brukar säga att det är chill, för jag jobbar på kvällarna och det innebär att jag har lediga helger. Det är faktiskt chill, för mig är det mycket lättare att jobba fyra timmar på kvällarna, än att hela min helg ska gå åt, även om det ibland innebär att jag måste ta igen skolarbete på helgerna (men äh, det måste jag ju ändå).

Det är bara det att jag ORKAR inte nu. Tanken på att behöva jobba i höst gjorde mig asstressad på Tjärnö, och när jag tittade på mitt schema för hösten ser jag långa dagar nästan hela tiden. Att sluta runt tre-fyra och sen börja jobba fem har ALDRIG varit kul, och de gånger jag jobbat mycket har det var när vi slutat runt tolv (och kanske långa dagar ibland, när det behövts).

Så jag har inte ringt mitt jobb. Om de ringer mig kanske jag säger ja och jobbar lite, men jag pallar faktiskt inte ta tag i det. Jag orkar inte! Jag vill ägna mig helt åt mitt skolarbete (för när biogeo pluggar heltid då ÄR det heltid), och kunna ta det lugnt på kvällarna. Träffa folk. Se på TV.

Inatt hade jag en stressdröm där jag hela tiden försökte ta mig till jobbet (dock inte mitt jobb, istället var det min systers jobb), men av någon anledning kom jag inte iväg. Till sist gjorde jag det och stannade för att käka hamburgare på vägen, och sprang på några klasskompisar som bara "ska du jobba nu? Men vi har ju obligatorisk övning om en timme!" och så var jag tvungen att ringa min chef i drömmen (inte min riktiga chef) och säga att "jag vet att jag skulle börjat jobba för en halvtimme sen, men ehhh jag kan inte jobba alls, jag har skola".

Poängen är i alla fall att jag inte pallar. Nu har av någon anledning alla jag känner bestämt sig för att skaffa extrajobb, vilket gör att jag känner mig fruktansvärt misslyckad som inte drar in pengar, men allvarligt talat... då får jag väl stå för det? Det blir mindre pengar (jag tror jag ska ringa pappa om jag har långhelg någon gång och se om jag kan jobba lite för honom, så utfattig blir jag väl inte), men just nu så känns det faktiskt som en uppoffring jag är villig att göra. Det finns en för stor risk att jag går in i väggen annars, och jag har ingen lust med det. Då är det helt okej med mig om jag inte har råd att typ köpa DVD-boxar i höst (för jag går runt med CSN, det är bara det att det är ju kul att ha pengar att göra saker för också).

Det kändes viktigt för mig att skriva det här som ett blogginlägg - eller försvarstal - för då kanske jag slipper ha stressdrömmar som den inatt för att mitt undermedvetna inte kan acceptera det. Sen får folk tycka att jag är bortskämd eller inte jobbar hårt nog, men då får det vara så. Jag behöver ta ledigt ett tag nu, för jag har fan bara haft två veckor ledigt den här sommaren.

True story.