Never quit

Bildkälla: http://www.jubileumsmarathon.se

I helgen började vi av någon anledning prata om maraton. Mamma och pappas kompis Eva hade en jobbarkompis som är typ 40 år, och som efter att aldrig tränat i sitt liv (typ) tränat ett halvår och sprungit Stockholm maraton i år, på 4 timmar och 22 minuter ("det var min skräcktid när jag sprang", fnös pappa, som sprang ett par gånger i början på nittiotalet).

Nummer 41 på min Bucket List är "springa ett maraton", och jag har sedan förra året sagt att jag ska göra det nästa år, när de kör ett jubileumsmaraton utöver det vanliga. Det är nämligen exakt 100 år sedan de sprang maraton i Stockholm under OS när det hölls här, och då ska man springa på den gamla banan som man sprang då (på den tiden var maratonlängden dock inte standardiserad till 42 195 meter som den är idag, utan bara "typ 4 mil", så vill man springa ett helt maraton - som jag - finns det en extrasträcka eftersom dåtidens maraton bara var 40 200 meter. Nu har ni lärt er något!

Poängen är i alla fall att jag är så JÄVLA TAGGAD just nu. Jag är inte alls i form, jag springer typ 3 km eller nåt nu, men knappast mer (imorgon ska jag ge mig på halvmilen, men tveksamt om jag faktiskt kan springa hela vägen), men jag är TAGGAD. Jag vill ut och springa, NU, bara för att. Pappa har gett mig en del tips, typ att jag måste kunna springa en halvmara vid nyår för att ha en chans (det fixar jag!), och att tre veckor ska man springa minst tre mil för att testa, men att man behöver de tre veckorna för att hämta sig igen. Det gör mig ännu mer motiverad till att träna än vad jag redan är. Eye of the tiger, man!

Well. Vi får se hur det blir. Jag tror nog jag klarar det, om jag bara kan träna ordentligt under vintern. Vilket jag nog kan fixa. Anyway, people, 14 juli 2012, save the date, för då förväntar jag mig att ni står och hejar på mig när jag springer!

True story.