Drag me down

Som en uppföljning på det här inlägget, kan jag berätta att följande tweet dök upp i min timeline för två dagar sedan:

I'm watching a documentary about K2 why is @Ellociraptor in my brain

— li ♡ grimmy (@babygotstyles) March 28, 2016

YEEEES. Sedan dess har Li uppenbarligen sett alla dokumentärer hon hittar på YouTube, beställt fyra böcker om K2/Everest och så har vi även planerat in en fika på lördag för att diskutera det här.

Det är ju tur att alla mina vänner är lika störda som jag.

True story.

Review: The Climb: Tragic Ambitions on Everest

The Climb: Tragic Ambitions on Everest by Anatoli Boukreev
My rating: 3 of 5 stars

Det här är inte Into Thin Air. Vilket jag antar att författaren skulle ta som en komplimang, eftersom han verkar hata Jon Krakauer, men det är inte menat som en. Fast det är klart, boken har fått tillräckligt mycket hyllningar att jag tvivlar på att min åsikt räknas.

Okej, så vi pratar om saker som hände för tjugo år sedan, så min åsikt kanske räknas eller betyder någonting, men whatever. Jag tycker inte att Into Thin Air utmålade Anatoli Boukreev som en rysk filmskurk, om inte versionen av boken jag läste hade redigerats avsevärt. Visst, Krakauer kritiserade Boureevs beslut att inte använda sig av syre och för att han sprang ner från berget efter att han nått toppen, men det är typ det, han fortsätter med att säga att det Boukreev gjorde efter att han insåg vad som hände var mycket modigt, oavsett hur många han lyckades rädda.

Men det kan ju tänkas att media på den tiden var väldigt hård mot honom (och jag har inte läst Krakaukers artikel i Outside Magazine), så det är möjligt att till och med milda anklagelser från Krakauer kan ha låtit mycket värre i Boukreevs öron på den tiden. Min poäng är, jag förväntade mig någonting värre, speciellt när en hel bok skrivits för att motbevisa det Krakauer skrivit.

Och mitt problem med den här boken är att den inte - som en kritiker skriver på bokens baksidan - är "essential reading" för de som läst Into Thin Air, utan att Into Thin Air är essential reading för de som läser den här. Det är så mycket i den här som skulle vara förvirrande om man inte lästa ITA först, och det kanske delvis beror på att den fokuserar så hårt på Anatoli Boukreevs berättelse, men nej ... det saknas saker.

Åh, och mitt exemplar är 378 sidor långt och det sista kapitlet slutar på sida 224. Det följs av ett efterord, en epilog, ett postscript, ett in memorian, ett kapitel med den alternativa titeln "fuck you Jon Krakauer", en bokrecension och transcript från en Mountain Madness debrieing som skedde några dagar efter 10 maj. Av de sakerna är In Memorian förstås viktigt (eftersom den handlar om Anatolis död i december 1997), och jag tycker också att epilogen, om hur Boukreev återvänder till Everest 1997 och begraver Sott Fischer och Yasuko Namba, borde ha varit bokens sista kapitel (fast skriven på ett annat sätt) ... Jag läste inte ens "fuck you Jon Krakauer"-kapitlet för det var fyrtio sidor långt och hela boken handlade redan om vad som var fel med Into Thin Air, varför skulle det behövas 40 extra sidor för det? Speciellt med tanke på att det skrevs efter Anatoli Boukreevs död, så det kunde knappast involvera nya insikter från honom.

Jag orkar inte ens förklara varför det är skitkonstigt att inkludera en recension av din egen bok helt random. Jag gillade transcriptet av debriefingen dock, speciellt som det var ett av få tillfällen i boken som DeWalt faktiskt redovisades sina källor.

Meen, för att summera: det är ingen Inte Thin Air, men det var intressant att få se Mountain Madness-sidan av berättelsen. Härnäst: Beck Weathers Left for dead.

View all my reviews

True story.

Releasefest Jag lever, tror jag

Förra veckan åkte jag ner till Skåne lite snabbt (var borta från Stockholm i ungefär 36 timmar) för att gå på Chriss releasefest för Jag lever, tror jag. Det var min andra releasefest på ett halvår (i Skåne, that's where the magic happens apparently) och jag kan helt klart vänja mig vid det glammiga livet.

Självklart hade jag med mig en fantastisk present som jag och Trams gjort. Det är ett kort som jag gjort i Paint (eller jag "photoshoppade" ihop två bilder jag hittade online i Paint, same shit) med texten "It's a bok" because I'm funny damnit, och en fantastisk tavla där vi ramat in ett tweet från Guy in your MFA där det står "I thought about writing a young adult novel, but then I thought, hey, I'll write a real book instead". Därför att vi älskar Chriss så vi måse se till att hennes huvud inte blir för stort för hennes metaforiska hatt.

Efter att ha ätit snorbillig falafel (ryktena är fan helt sanna!! 25 kr för en falafelrulle) chillade vi på vårt hotellrum innan vi bytte om till våra amazing outfits för kvällen (Chriss hade informerat mig om att det var uppklädd till tänderna som gällde) och gav oss av till festlokalen.

Här får ni en vacker bild på Chriss som har högläsning ur sin bok. Hon läste vid två tillfällen under kvällen och var jätteduktig. Boken är bra som den är, men den blir till och med ännu bättre när Chriss får läsa den på sitt eget sätt. Who knew?

Sen signerade Chriss böcker. Som man kan se tyckte hon att det var jätteroligt! Själv hade jag ju redan en signerad bok, men när vi kom tillbaka till hotellrummet tvingades en full Chriss signera böcker åt halva min släkt. Poor thing. Låt ingen lura i er att det är enkelt att vara författare!

Morgonen därpå sov vi ut och käkade hotellfrukost, sedan åkte jag tillbaka till Stockholm igen. En kort, men väldigt rolig resa. Jag ser redan fram emot nästa releasefest!

True story.

Review: Under Kupolen

Under Kupolen by Stephen King
My rating: 5 of 5 stars

Den här boken var ... intensiv. Jag menar, jag läste 1200 sidor på 5 dagar, det borde säga er allt om hur svårt det var att lägga ner den. Ärligt talat har jag aldrig varit så stressad som när jag läste den här boken. Jag övervägde på riktigt att gå in på Wikipedia och läsa om slutet bara för att slippa leva med den konstanta ångesten.

Det gjorde jag inte. Jag forsatte bara läsa.

Slutet var ... nej, jag gillade det, vilket jag inte trodde. Visserligen var lösningen på det stora mysteriet kanske inte fantastisk, men det fungerande och efter allt som hände ... jag antar att det slutade på det enda sättet det kunde. Fast jag hade hoppats att en viss karaktär skulle fått vad han förtjänade tidigare, eller på ett annat sätt. Han var fan sämst.

Vilket jag iofs gillade lite! Anledningen till att man hatar honom (eller till att jag hatade honom) var inte bara för allt det dåliga han gjorde, fast det var för jävligt också, utan för att man tvingades höra honom säga "bomullsplockande" om och om och om igen tills jag ville skrika. Vilket jag är säker på var Kings syfte.

Sen grät jag mig igenom de sista 70 sidorna. Jag vet inte vad mer jag ska säga om den här boken, den var väldigt, väldigt bra men inte någonting jag skulle rekommendera som lite lätt läsning. Den är ... alldeles för intensiv.

View all my reviews

True story.

Fördelarna med att din BFF blir utgiven

För länge sedan, när Chriss pratade om sin väg till utgivning, skrev jag ett inlägg om hur det var att vara avundsjuk, där jag nämnde att det också fanns fördelar med att ens BFF blir utgiven och inte en själv. Nu när jag sitter på jobbet, två dagar efter Chriss releasefest, känns det som att det är dags att skriva det inlägget!

Den största fördelen är ju att du kan skryta hejdlöst. Skryt är inte den mest attraktiva av egenskaper ... när det handlar om en själv alltså. Ja, ja, jantelagen är hemsk, vi svenskar måste bli bättre på att framhäva oss själva BLA BLA BLA gå och prata med nån centerpartist om det där. Faktum är att det är tråkigt med folk som skryter. Om sig själva.

Att skryta om sin bästis å andra sidan? Go fucking nuts. Man kan vara hur jävla taggad som helst och ba "MIN BÄSTIS HAR SKRIVIT DEN BÄSTA BOKEN EVEEER NI MÅSTE LÄSA". Och vet ni vad det bästa är? Att folk blir taggade tillbaka! Jag har hört från säkra källor att när man själv försöker skryta lite om att ens bok ska ges ut försöker folk alltid downplay, typ "mmm, jaha, då är det väl självutgivning, va?", men när man skryter om sin bästis är reaktionen alltid "SHIT VAD COOLT vad heter den jag ska lätt köpa den när den kommer ut". Without fail.

Plus, som Trams upptäckt, att det funkar skitbra att dodga jobbiga frågor från sin familj. "Varför har du inget jobb? När ska du skaffa pojkvän? Hur går det med din utbildning?" man ba "ehh, jo, alltså, HAR DU HÖRT ATT CHRISS SKA GE UT EN BOK?". Funkar alltid.

Dessutom lär man sig jävligt mycket om bokbranschen. Om du läser det här utan att känna någon som gett ut en bok eller ha läst på som fan så lovar jag att allt du inbillar dig om bokbranschen är fel. Visste du till exempel att man som författare bara för betalt en gång om året? Att man planerar sin egen releasefest? Att du bara kan bli med i författarförbundet och räknas som författare när du gett ut två böcker? Jag hade ingen aning.

Okej, en del av de grejerna har jag lärt mig eftersom Chriss förutom att bli utgiven författare även läst förlagskunskap och jobbar som korrekturläsare: hon kan med andra ord bokbranschen. Men det är även en del saker som jag lärt mig nu bara genom att se hur allt går till när hennes bok kommer ut. Att boken släpps ett visst datum och recenseras ett helt annat datum, något senare, var också helt nytt för mig. Faktum är att typ allt är helt nytt för mig, men jag tror helt klart det är sånt jag kommer ha nytta om (när) jag själv blir utgiven. Man vet mer vad man förväntar sig, liksom!

Jag inser att jag egentligen bara har två fördelar med det här när man sammanfattar det, skryt och kunskap, men alltså det är två sjukt bra fördelar. Fatta om ens egen bok blev utgiven, fatta hur stressad man skulle vara över om folk gillade den och om den skulle sälja bra och att man måste ta dåliga recensioner med gott humör ... det behöver man inte när det gäller nån annan. Jag är övertygad om att Chriss bok kommer sälja bra, om att den är amazing, och ser jag nån som ger den annat än 4 stjärnor kan jag bli skitsur för det rör inte min bok. Det rör Chriss bok, och fuckar du med den så fuckar du med mig, så att säga.

Så jag rekommenderar helt klart den vägen. Skaffa talangfulla vänner.

True story.

Review: Mr. Mercedes

Mr. Mercedes by Stephen King
My rating: 4 of 5 stars

Så, Stephen King skriver till sist något som inte är skräck, utan snarare en renodlad thriller/deckare utan några som helst övernaturliga element. Jag kanske skulle varit mer förvånad över hur bra den var om jag inte just läst Årtider, som innehöll tre noveller utan övernaturliga element ... men jag hade nog inte varit förvånad även om jag inte läst den. Det känns inte som ett så stort steg mellan skräck och deckare (fast om en deckarförfattare plötsligt fick för sig att skriva skräck är jag inte lika säker på att det skulle gå väl).

Slutet stressade sönder mig, typ, och jag var så irriterad på att olika saker (typ jobbet) hindrade mig från att läsa. Hade boken varit kortade hade jag kanske kunnat läsa den på en dag.

Så varför bara fyra stjärnor? Mest på grund av hur den är skriven. Jag vet inte varför, för vanligtvis gillar jag Stephen Kings skrivstil, men kanske testade han en annan stil här eller något och jag gillade det liksom inte. För det första är den skriven i nutid, vilket är ugh, men det kändes också som att den gjorde ett jättedåligt jobb med show not tell? Det är inte något som brukade störa mig i Kings böcker, så jag var väldigt förvånad.

I slutändan föredrar jag nog hans skräckromaner, men jag gillade ändå den här. Mycket mer än jag brukar gillar deckare/thrillers.

View all my reviews

True story.

I don't know how to like things casually

‎*djupt andetag* VISSTE NI ATT K2 ÄR VÄRLDENS NÄST HÖGSTA BERG SOM ÄR TYP 200 METER LÄGRE ÄN MOUNT EVEREST MEN ÄR SJUKT MYCKET SVÅRARE ATT KLÄTTRA OCH DÄRFÖR BRUKAR KALLAS FÖR THE SAVAGE MOUNTAIN OCH HAR EN DEATH-TO-SUMMIT RATIO PÅ 25 % JÄMFÖRT MED EVERESTS 3% OCH DET ENDA BERGET SOM ÄR FARLIGARE OM MAN SER TILL DÖDSFALL ÄR ANNAPURNA MEN HUR SOM HELST ÄR DET TYP 3000 PERSONER SOM KLÄTTRAT UPP PÅ MOUNT EVERESTS TOPP MEN MINDRE ÄN 300 SOM BESTIGIT K2 FÖR DET GÖR VERKLIGEN SKÄL FÖR NAMNET THE SAVAGE MOUNTAIN

Bildkälla: http://cultura.biografieonline.it/le-scalate-del-k2/
Pga felaktiga mätningar påstod några i slutet av 80-talet att K2 var högre än Mount Everest, men det är FEEEEL.

...ok now that that's out of my system... eller det är fan inte out of my system men jag sprängs snart om jag inte får upplysa folk om värdelös info om Mt Everest och K2 (eller andra eight-thousanders, mmmyes, lite bergslingo där det betyder alltså berg som är högre än 8000 meter och där toppen befinner sig i det som kallas The Death Zone och är lika jobbigt som namnet antyder). Man tycker ju att jag nån gång skulle intressera mig för något och göra det på ett normalt sätt men NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ that's not how I fucking roll, det måste vara fucking allt eller inget

I don't know how to like things casually, som de säger på tumblr.

Bildkälla: http://www.mount-everest.net/summit.html
Mount Everest bestegs första gången den 29 maj 1953 av nya zeeländaren Edmund Hilary och sherpan Tenzing Norgay.

Nej, men vafan, det är väl inte helt orimligt att man såg filmen Everest och gick hem och läste Wikipedia-artikeln om olyckan bara för att se hur mycket som egentligen var sant och om man sen klickade sig vidare till artiklar som "List of people who died climbing Mount Everest" eller "List of deaths on eight-thousandersthousanders" och läste de så är det väl heller inte orimligt MEN DET SLUTAR JU ALDRIG DÄR!? Eller först gjorde det ju det. Jag vet inte vad som gick fel egentligen? Kanske kunde jag aldrig riktigt släppa tanken på att få läsa Into Thin Air. Kanske hittade jag Fredrik Strängs K2 på liv och död av en slump (fast ändå inte - jag letade efter Into Thin Air när jag hittade den). KANSKE ÄR JAG BARA EN DJUPT STÖRD INDIVID SOM ÄR FUCKING INKAPABEL TILL ATT GILLA NORMALA SAKER

Bildkälla: Wikimedia
K2 fick sitt namn eftersom nån snubbe ritade av olika toppar i Karakorumkedjan,
i storleksordning, och kallade dem K1-K5 (obv hade han fel, K2 var störst).
De övriga topparna hade redan lokala namn, men K2 ligger lite gömt så därför fick det
behålla det sjukt opersonliga namnet K2. Vilket enligt en del passar ett så omänsligt berg.

Jag menar, OKEJ, att snöa in sig på saker is what I do, det är vad alla min kompisar gör, det är bara att kolla på Trams tumblr som just nu är full med Monty Python eller hur Kirke rebloggar varenda It's always sunny in Philadelphia-gifset hon hittar, vi är nördar, det är så vi fungerar. MEN DÖDSOLYCKOR PÅ MOUNT EVEREST OCH K2 ÄR INTE EN JÄVLA TV-SERIE!?!?! Alltså ok don't get me wrong jag har redan kollat Mount Everest-taggen på tumblr och visst finns det lite morbid skit där, men det är inte som att den är välbesökt liksom. Det är inte som att man kan sitta med andra människor och diskutera det här!? (förutom med en av mina kollegor som konstant ifrågasätter min besatthet av det här när hon ser böckerna jag läser men å andra sidan sett exakt samma filmer som jag (Everest, The Summit, Everest IMAX...) och gärna diskuterar dem med mig när vi jobbar ihop... som man gör)

Bildkälla: http://eu-ligo.blogspot.se/2013/01/monte-everest.html
Everest har fått sitt namn efter nån snubbe från 1800-talet, vilket egentligen
är rätt dåligt för man bör nog inte uppkalla berg efter människor, och numera
försöker man oftast använda de lokala namnen på berg (när det finns). Tyvärr
är det väl lite för sent att ändra sig angående namnet nu ...

Alltså det är ju inte som att jag är förvånad för jag gör ju ALLTID såhär, det är ju exakt samma skit som med bergochdalbanorna, först kommer en morbid fascination med dödsolyckor och sen sitter man där och ba "jaså, den snabbaste bergochdalbanan i världen är Formula Rossa som kör i 240 km/h" eller "jahaa, K2 består till största delen av gnejs, fy fan vad spännande" och sen undrar man hur FAAN blev det såhär!? Igen!?

Bildkälla: http://www.i24news.tv/en/news/international/asia-pacific/38335-140727-first-pakistani-team-of-mountaineers-summit-k2-peak
K2 har aldrig bestigits under vintern. Sedan februari 2016 är det det enda berget över 8k-meter
som ingen bestigit vintertid.

Det är ju inte som att jag har en bisarr fixering på ett normalt sätt, NEEEEJDÅ, det vore ju rimligt och DET är ju verkligen inte min grej. Är mitt mål att besöka alla bergochdalbanor jag kan grejer om? NOPE, för jag blir illamående av att åka dem nu för tiden. Vill jag klättra upp för K2? Well, jag vill gärna se det IRL men you couldn't fucking PAY me to bestiga skiten.

Bildkälla: http://tourmet.com/kanchenjunga-mountain/
Kanchenjunga är världens tredje högsta berg. Det är bara ett tiotal meter lägre än K2.

Jaha nähä men nu är jag här igen. You look like my next mistake som T-Swift skulle säga. Om ni tycker jag läst för många böcker om bergsklättringsolyckor så vill jag bara påpeka att det ligger TVÅ bokjävlar till och väntar hemma hos mig och jag kommer beställa fler because of fucking course I will. Jag förhandsbokade The Force Awakens, inte för att jag desperat måste boka den innan den tar slut (lol) utan för att då kunde jag köpa Everest samtidigt för bara 99 kr. WHAT THE FUCKING SHIT!?! VARFÖR ÄR JAG MER BESATT AV EN HÖG MED STEN ÄN DEN SENASTE JÄVLA STAR WARS-FILMEN???? VAD ÄR MITT PROBLEM!? (nej förresten svara inte)

Bildkälla: http://www.summitpost.org/
Den första personen som besteg alla fjorton eight-thousanders var Reinhold Messner.
Det tog honom 16 år att klara av det. I dagsläget har ungefär 30 pers klarat alla 14.

Det är väl bara att deal with it. Fortsätta jobba för att få se Everest IMAX på Cosmonova (man tycker ju att jag borde ha lite inflytande eftersom jag jobbar där, men neeee, så kul ska vi inte ha det), läsa mina böcker, fundera på var fan allt gick snett nånstans och undra hur normala människor, som inte snöar in sig på skit, lever sina liv.

Jag antar att de har det jävligt tråkigt.

True story.

P.S. Gissa om jag var tvungen att fact checka någonting i det här inlägget? Of course not ... D.S.

Review: Into Thin Air: A Personal Account of the Mt. Everest Disaster

Into Thin Air: A Personal Account of the Mt. Everest Disaster by Jon Krakauer

My rating: 5 of 5 stars

Så det här var en väldigt bra bok och jag är 20 år sen till partyt. Men jag var sju när den kom ut, give me a break.

Jag har läst en hel del om den här katastrofen, men på typ, Wikipedia, och så såg jag obv Everest-filmen i höstas. Det var intressant att se skillnaden mellan filmen och hur Krakaeur upplevde händelserna (jag måste läsa en hel del mer om ämnet innan jag kan påstå att jag vet vad som faktiskt hände). I filmen, som jag minns det, verkade det som att de lämnade Beck Weathers därför att det var mörkt och de inte kunde hitta honom, men i boken visste de precis var han var och att han levde, men de trodde inte att det fanns någonting de kunde göra för honom så de lämnade honom. Jag säger inte att de gjorde någonting fel, men jag minns inte att det var med i filmen och om det inte var det så förstår jag nog varför. Det är svårt att få det att framstå som en sympatisk handling på film.

Krakauer nämner att många var emot att han skrev en bok så kort tid efter händelserna, och jag kan verkligen förstå varför. Sex månader är inte tillräckligt lång tid för att processa någonting sånt, och boken slutar inte direkt lyckligt, med att författaren har fått nån sorts avslut eller fått lite distans mellan sig själv och händelserna. Slutet är deprimenade, ärligt talat, mer i stil med "jag kommer aldrig komma över det här och saker kommer aldrig bli bättre". Men det är också en av anledningarna till att den är så bra, att den är så rå och ärlig.

Den är också välskriven och presenterat händelserna i en logisk ordning, i ordningen som Krakauer upplevde dem när de hände ... och sen går den och rättar till saker som var fel i efterhand (som typ var Andy Harris befann sig någonstans). Man blir inte förvirrad, man känner sig inte som att någon ljugit för en, men det ger en bra inblick i hur förvirrade saker var och hur lätt det är med missupfattningar. Den sista bite av boken är ett post scriptum som handlar om Anatoli Boukreev och jag har en del tankar om det men eftersom jag ska läsa hans bok The Climb snart (den och Beck Weather's Left For Dead ligger i min att läsa-hög) så väntar jag tills jag läst den.

Av någon anledning jag inte kan förklara älskar jag omslaget till boken.

View all my reviews

True story.

En sjukt seriös författarintervju med Christine Lundgren

Som ni kanske vet eller borde veta så blir min BFF och vapendragare Chriss utgiven författare nu i dagarna. Jag har ju såklart läst och recenserat boken Jag lever, tror jag helt fantastiskt här. Jag tänkte att jag skulle passa på att bjuda på en liten intervju med Chriss, så att ni kan lära känna henne och bli ännu mer sugna på att läsa hennes sjukt bra bok.

Såhär ser Chriss ut innan hon fått sitt kaffe.

Vad har varit det bästa med att få sin bok utgiven?

ATT DEN BLIVIT UTGIVEN. Haha, nä, men helt ärligt, det här har varit drömmen sen jag var liten, så bara att se den gå i uppfyllelse känns helt otroligt.

Och vad har varit det värsta?

Att jag plötsligt inte är anonym på Twitter, haha.

Om du tänker på den Christine som skrev de första meningarna på boken back in the days, vad är det viktigaste rådet du skulle kunna ge henne?

Keep going, you're on to something here.

Vad händer egentligen när man mikrar yoghurt?

JAG VET INTE????? Den här frågan har förföljt mig i åratal, om någon har testat och vet, snälla let me know!

In the interest of science tog jag faktiskt till Twitter för att få svar på frågan "vad händer egentligen när man mikrar yoghurt?", så här får du, Chriss:

@quicksilvre "it gets gross, other than that IDK"
@Ellociraptor "Hahha, how do you mean gross?"
@quicksilvre "it gets runny and clumpy, also I think any warm dairy
prodct is gross by deafult tho, haha"
@Ellociraptor "Interesting!! How come you know this? :P"
@quicksilvre "our cats are SO BAD and get into everything that's not
locked up in a cabine, the fridge, the microwave or the or the stove
@quicksilvre "when you haven't had coffee yet it's remarkably easy to
turn on the microwave that has yogurt and not coffee in it :-P
@Ellociraptor "AHAAA, I see X) Sounds awful"

Om du fick välja en person i världshistorien som skulle läsa din bok, vem skulle du välja och varför?

Oj, gud vad svårt! Men spontant skulle jag nog säga min morfar (som jag har tillägnat boken åt). Han gick bort när jag var elva, så det hade betytt mycket att få se honom läsa den, och höra vad han tyckte.

Brukar du skratta åt ditt eget skrivande? Vad är den roligaste meningen i Jag lever, tror jag?

Hahahaha, ja, ibland. Jag skrattar rätt mycket åt skämten i Jag lever, tror jag, faktiskt. Det roligaste skämtet är i slutet av boken (jag tror jag kan skriva det här utan att det är en spoiler), när Kims mobiltelefon håller på att dö, och hon tänker "I alla fall någon som är anständig nog att berätta det för mig".

Vem av dina karaktärer tror du skulle klara sig längst i Sasuke?

HAHAHAHAHAHA, ingen. Möjligtvis Johan, jag tror att han är lite av en sportfåne. Fast jag tror Moa hade klarat sig längst, mest på grund av jävlar anamma.

Jag lever, tror jag släpptes den 14e mars och går att köpa på CDON (om man söker på Chriss namn där får man även upp DVDn He-Man and Masters of the Universe så jag tycker att ni alla ska köpa den när ni ändå håller på), Adlibris och Bokus. Det tycker jag faktiskt att ni ALLIHOP ska göra för den är skitbra.

True story.

Review: Årstider

Årstider by Stephen King
My rating: 5 of 5 stars

lol "short stories" är nog inte rätt hylla, för de är inte direkt korta. De är väl det som kallas novellas på engelska, men jag vet inte om vi har ett svenskt ord för det, troligtvis något jag lärde mig i gymnasiet och sen glömde bort.

På engelska heter den Different Seasons, men på svenska spårade de fan helt på årstidstemat och översatte alla titlarna efter en årstid. Det funkar inte alls. The Body heter Höstgärning, trots att den utspelar sig på sommaren och de första två berättelserna (som fått namn efter sommar och vår) utspelar sig över flera år. Det är bara den sista, Vinterverk, som typ passar, men jag gillar det ändå inte. Jag gillade boken dock.

Rita Hayworth and Shawshank Redemption/Vårbedrift En mycket bra berättelse. Jag har aldrig sett filmen så jag kan inte säga om den är lik novellen eller inte, men hur som helst tyckte jag väldigt mycket om den. Slutet var bra, vilket är ovanligt för någonting skrivet av King (säger jag, som älskar det mesta han skriver).

Apt Pupil/Sommardåd Den här är så jävla creepy, coh, OKEJ, det är en King-novell, det är klart den kommer vara creepy, men den är inte det på grund av någonting övernaturligt, den är obehaglig eftersom Todd är den värsta karaktären jag någonsin läst om. ärligt talat, de första 30 sidorna hade kunnat vara en novell bara de, en sjukt läskig sådan. Den obehaliga känslan försvinner lite ju längre den pågår, men jag tyckte fortfarande om den och den var verkligen en klassisk feel bad-berättelse.

The Body/Höstgärning Alltså jag har sett Stand By Me ett par gånger men jag har aldrig riktigt "fattat" den förrän jag läst novellen. Jag vet inte om jag fattar den nu heller, men jag gillar den mer än innan. Allt förutom scenen med iglarna, den är skitäcklig.

The Breathing Method/Vinterverk Den här var inte särskilt bra och sänkte nästan bokens betyg till fyra stjärnor, men det är en så kort novell att jag låter betyget stå kvar. Det är så mycket män i den och det känns lite sexistisk att skriva om en graviditet såhär, så jag gillade den helt enkelt inte. Fast den kanske inte alls handlar om en graviditet, den kanske handlar om en klubb, och i så fall kanske den skulle/borde ha handlat mer om det. Kanske.

View all my reviews

True story.

Och vinnaren är ...

Vinnaren av min fina bokutlottning är Jae!

Här står boken i min bokhylla och väntar, fint signerad av Chriss förstås. Alla ni som inte vann utlottning får väl helt enkelt gå och köpa den, på typ Bokus eller Adlibris. Nästa alla andra känner ju faktiskt Chriss så jag är säker på att hon kan signera era böcker om ni ber snällt.

Kul iaf! På fredag kommer jag publicera en sjukt exklusiv och superintressant intervju med Chriss. Håll utkik!

True story.

Recension: Jag lever, tror jag

Jag lever, tror jag by Christine Lundgren
My rating: 5 of 5 stars

Okej, så jag kanske ska börja med att säga att det är min BFF som skrivit den här boken. Bara för att folk inte ska upptäcka det sen och kalla mig biased eller nåt. Eller att säga att det är bara därför jag ger den 5 stjärnor. Det är svårt att vara 100% ärlig mot sig själv när det gäller en bok som är skriven av ens bästis, men jag tycker verkligen den är värd fem stjärnor. Kanske hade jag gett den fyra om jag absolut inte känt Chriss, men jag vet inte. Som sagt, det är svårt att vara ärlig mot sig själv, men goodreads system säger att fem stjärnor betyder "I loved it", och ja, I loved it, så vad mer vill ni höra?

Ni vill säkert ha en seriös recension. Ok. Absolut. Jag fixar. Jätteseriöst. Ehh, vad ska en sån innehålla nu igen? Right, man ska säkert diskutera vad som är så bra med boken. Of course. Okej, Chriss har sagt att hon skrev den lite för att hon är trött på hur folk försöker berätta för andra människor hur de får sörja, och jag älskar verkligen hur den här boken bara kastar alla såna konventioner åt helvete. Kim sorg är så rå och arg och utåtriktad och även om hon inte alltid tar så bra beslut (eller väldigt sällan, beroende på hur man ser det) förstår man henne nästan hela tiden, och framför allt så är det väldigt befriande att följa med henne på den resan. Att se att man kan krascha fullständigt efter någons bortgång men sedan ta sig upp igen. Att det varken finns rätt eller fel när det gäller att sörja.

Åh, bra, det där lät väl seriöst och fint? Yees. Vad ska man mer skriva i en seriös recension? Ska man kanske jämföra den med andra böcker? Ja, alltså jämfört med många andra ungdomsböcker tycker jag absolut att den står sig. Den är inte klyschig, men den är skriven av någon som älskar och kan genren. Chriss språk (ok, om det här var en seriös recension skulle jag någon skriva "Lundgrens språk", men jag hoppas ni förlåter mig för att jag inte gör det) är roligt och on point, det fungerar som en perfekt röst för Kim och det får en att skratta även i de riktigt sorgliga delarna av boken. Om någon funderar på om det är en för tung bok med tanke på vad den handlar om kan jag lugna er, den är varken för tung eller för lättviktig: den är en perfekt balansgång mellan sorg och svart humor men också genuint fina bitar som får en att må bra och känna sig hoppfull.

Det här går ju skitbra, heja mig, som värsta masterrecensten här. Okej, nu ska vi se, slutspurten, här gäller det att bara ta hem det hela så har vi den perfekta recensionen i en liten ask. Jag hittade en lista på vad en recension ska innehålla och det ska vara typ "referat av författarens tidigare verk", men jag vet inte om ni vill att jag ska berätta om gamla self-insert fanfictions som Chriss skrev i sina tonår, för det här är ju som ni säkert känner till hennes debut. En amazing debut som liksom smålovar att det kommer att följa ett fantastiskt författarskap i framtiden.

Nej, men okej, nu har jag varit seriös och jag är säker på att ni alla vill läsa boken efter den här superbra recensionen, men låt oss ändå sammanfatta allt. Det är en jättebra bok, den har humor, sorg, den har en bra handling, ett lagom stort mysterium, karaktärer man kan relatera till, random encounters på kyrkogårdar, bitar som får en att skratta, bitar som får en att gråta, filosofiska frågor angående vad som händer om man mikrar yoghurt - allt som en bra bok ska innehålla. Så det enda jag kan säga som sammanfattning är helt enkelt LÄS CHRISS BOK, MOTHERFUCKERS!

Du kan köpa den här mest fantastiska av böcker hos Bokus, Adlibris eller CDON. Du kan även vinna ett signerat ex här på min blogg!

True story.

Bokutlottning

Nej, men hörni, nu blev allt helknasigt! Jag fick ett tjusigt recensionsexemplar av Chriss AMAZING bok, bara dagarna efter att Chriss gett mig ett helt eget signerat ex av boken. What to do what to do med det här extra exemplaret ...?

Weell, svaret var rätt enkelt: EN UTLOTTNING. Jag har alltid velat hosta en sådan så det känns ju gött att jag nu kan göra det, SPECIELLT med någonting så bra som min BFFs helt egen bok.

Såhär står det om boken på baksidan:

Låter det spännande? Låter det som en bok du bara inte får missa? Well, i så fall har du kommit till rätt blogginlägg, för en lycklig vinnare kan få ett helt eget signerat ex av boken!

Allt du behöver göra är att kommentera det här inlägget, gärna på ett sätt så att jag kan kontakta dig (typ länk till din blogg, din e-mail, ett Twitter-konto, vilket sten i skogen du bor bakom) och sen drar jag en vinnare på onsdag. Med lite tur får du boken lagom till fredagen när den även finns ute i butik.

Vinnaren är nu utsedd! Grattis Jae!

Sprid gärna!

True story.

Nintendo Book tag

Hittade denna hos Bam, så nu kör vi.

1. NES (Nintendo Entertainment System): Nämn en klassiker som du vill läsa.

Pride & Prejudice. Jag har inte läst någonting av Jane Austen, vilket är pinsamt, och zombievarianten har fått mig att vilja ta tag i den. Inte för att jag läst den eller tycker den verkar bra, men blir så provocerad av att nån random snubbe tror sig kunna göra en bättre bok än en av de mest kända kvinnliga författarna genom tiderna. Give me the confidence of a mediocre white man ....

2. SNES (Super Nintendo Entertainment System): Nämn en uppföljare som du gillade mer än första boken.

Doctor Sleep av Stephen King. Ok att The Shining-boken är mkt bättre än filmen (sorry filmnördar(, men Doctor Sleep är verkligen den bästa fristående uppföljaren jag läst, typ ever.

3. Nintendo 64: Nämn en bok som revolutionerade sättet du ser på världen.

Alltså jag kommer verkligen inte på nån. Lättare att komma på filmer for some reason?

4. Gamecube: Nämn en populär bok som du inte gillade lika mycket som alla andra. 

Den Femte Vågen av Rick Yancy. Uppföljaren var ännu sämre.

5. Wii: Nämn en ny favoritbok.

Får väl säga The Martian, då!

6. Nintendo Power: Nämn din favoritserie när det kommer till grafiska romaner eller en annan serie som du gärna skulle vilja läsa.

Ehhh, jag gillar New 52 Batgirl? Fast ligger några år efter där ...

7. Super Mario: Nämn en karaktär som du skulle vilja stampa hårt på som om den vore en Goomba.

Känns som att jag hatar karaktärer mest hela tiden men nu kommer jag inte på en enda? Men finns ett par karaktärer i YA-böcker som skulle behöva en rejäl jävla bitchslap tbh.

8. Zelda: Nämn en nyare fantasybok som du anser ha potential att bli en modern klassiker.

Tråkar och säger Game of Thrones som alla andra.

9. Samus Aran: Nämn din favorit sci-fi-bok eller en du hemskt gärna skulle vilja läsa.

Min favorit är nog forever Jurassic Park. Det är den typen av sci-fi jag gillar att läsa, snackar vi mer "nu chillar vi i rymden och i olika världar"-sci-fi tycker jag att TV eller film är ett mycket bättre medium för det.

10. Pokémon: Nämn bokserieutgivning som du gärna skulle vilja samla på.

Jag skulle vilja ha alla HP-böcker på engelska i vuxenutgåvan (för barnutgåvan är så jävla ful att jag skäms för att ha dem framme typ) eller såklart i den nya illustrerade. Annars har jag alltid velat ha alla History of Middle-Earth-böckerna, men det är ju tolv stycken så det är skitdyrt att köpa.

11. Donkey Kong: Nämn en bok med originella karaktärer.

En bön för Owen Meany. Mest för att Owen Meany själv är en av de mest originella karaktärerna jag någonsin läst om. Han är amazing.

12. Nintendo Fandom: Nämn ditt favorit-Nintendospel.

Mmmm, pokémon röd. Älskar typ alla pokémonspel men det kommer alltid ligga lite extra nära hjärtat.

True story.

Review: Begravda i himlen: En extraordinär berättelse om K2:s dödligaste dag

Begravda i himlen: En extraordinär berättelse om K2:s dödligaste dag by Peter Zuckerman
My rating: 3 of 5 stars

Jag ändrade min åsikt om den här boken ett par gånger. Först var jag taggad för yaaay, den handlar om sherpas, de vanligtvis bortglömda hjältarna när det kommer till bergsklättring, men en av de första grejerna som sägs är att "nervägen är den säkraste delen av klättringen" och WTF. Okej, i kontext menade de att det är säkrare att klättra ner för The Bottleneck eftersom det säkraste är att vara där så kort tid som möjligt och det går snabbare neråt, men som generellt statement funkar det inte och det nämns ingenstans i boken att de flesta dör på vägen ner från toppen, vilket, eh, är rätt viktigt?

Men sen gillade jag verkligen sherpornas historia och när man fick veta mer om Chhiring och Pasang. Man förstås liksom varför de gör det de gör, hur de behandlas av klättrare/turister, lite om vad som händer i regionen och sådär. Så den biten var bra.

Jag tyckte det var lite konstigt att de inte ens presenterar Chhirings grupp ordentligt, okej att de nämner Fredrik Sträng några gånger för han har pratat mycket om sina erfarenheter där uppe, men det nämns liksom aldrig att han är med i samma expedition som Chhiring, och Chris Klinke nämns knappt över huvud taget. Jag vet inte varför det stör mig, det bara gör det.

Detsamma gäller hur några av faktan som presenteras, för jag har läst massor om den här olyckan (eller vad säger man??? Det är väl snarare en serie olyckor) och grejen är ju att det är väldigt oklart vad som hände. Av massa anledningar. Fast sen fanns det väldigt bra kommentarer och fotnötter som förklarade källan för allt de påstår i boken, det är iaf uppenbart att de gjort sin research så jag antar att jag kan förlåta dem för det.

Men jag gillade den ändå. Nu tänker jag läsa mer om Everestkatastrofen 1996, för jag råkade beställa tre böcker om den förra veckan. Ooops.

View all my reviews

True story.

Jahapp

Fick veta igår att Andra Världars superhjälteantologi inte blir av pga för lågt deltagande. Jahaja. Det ger mig ett år att fixa till slutet på min hastigt skrivna novell, så det är väl något. Men det är ju lite tråkigt också.

Något annat som är lite tråkigt är att när jag äntligen har två dagar ledigt i rad så blir jag sjuk. Antar att jag ska vara glad att jag lyckades överleva två veckor med nästan konstant arbete, men jag känner min kropp och jag vet att jag kommer vara utslagen större delen av veckan. Nu har jag ont i halsen och känner mig hängig, och det åtföljs alltid av att halsen blir bättre och att jag snorar tills jag inte kan andas längre. Det ser vi fram emot. Eller inte.

Jahapp. Det var ju tråkigt.

True story.

Review: Ensam på Mars

Ensam på Mars by Andy Weir
My rating: 5 of 5 stars

Jag gillade verkligen den här filmen och boken var lika bra. Kanske bättre, om jag läst den på engelska (men i filmen nämnde Glorfindel och den repliken var inte med i boken så filmen kanske är bättre ...). Jag vet inte. Jag älskar den. Den är så positiv. Den handlar om det bästa med mänskligheten och vad rymdresor kan betyda för oss och jag ääälskar det. Jag är så trött på cynism. Jag älskar att den liksom aldrig går dit.

Det var en massa skit om folk som trodde att den var baserad på verkliga händelse när filmen kom ut, men ... den låter ju lite som att den borde vara det, eller hur? Speciellt med tanke på hur mycket tid Weir har lagt ner på att göra den vetenskapligt korrekt, det kommer liksom ingen deus ex machina eller explosionsbaserade lösningar som vi ser i andra filmer. Den verkar väldigt riktig och det är ju därför folk gillar den. Jag tror det är en stor anledning till att folk gillar den.

Ärligt talat är den inte jättebra skriven. En del dialog bara skriker "as you know, Bob" och jag vet inte varför han vägrade beskriva hur karaktärerna ser ut? Jag håller också med några kritiker om att en del bikaraktärer kunde behövt mer arbete, men whatever. Det gör den inte dålig.

Översättningen är inte så bra heller. Boken skrevs av en snubbe i sina late 30s och översattes av en som är över 60 ... tyvärr, dude, men du är inte så nere med kidsen som du kanske tror. Översättningen är väl egentligen inte fel eller så, men den får liksom inte till den rätta tonen. Vilket suger, för tonen - speciellt allt som Watney skriver - är rätt viktigt. Jag menar, bara titeln ... varför ändra någonting så simpelt som The Martian/Marsianen till något så töntigt som Ensam på Mars?

Jaja, jag älskade den. Jag vill se om filmen. Finns den på Netflix?

View all my reviews

True story.

Februari i bilder

Gjorde jag någonting i februari utom att jobba? Typ inte, iaf inte under andra halvan. Men något måste väl ha hänt ...

Målade naglarna och blev riktigt nöjd!

La ut den här bilden med kommentaren "*hacker voice* I'm in" på Twitter och fick typ tjugo likes. Det var fint.

Fick äntligen min BB-8 Funko Pop!!

Zombieapokalypsen börjar i Hägerstensåsen.

Jag var på ... COSMONOVA. Okej, där är jag jämt, men Chriss hängde med till museet och såg Dino-Doris och sedan tog jag med henne på en Cosmonova-film efteråt eftersom hon aldrig varit där. Det var spännande att uppleva det ur publikens synvinkel, för DET har jag inte gjort på en massa år.

Gjorde ett misslyckat försök till att göra snöflingor på naglarna, men det blev helt okej snyggt ändå!

Gick på en långpromenad och lyssnade på Creepypodden. Mitt hår var fantastiskt snyggt.

Vann en tävling på SF bio och fick två biobiljetter till Creed och en mössa!!! Filmen var skitbra, 5 av 5 boxningshandskar, och mössan är nice när man springer.

(För den som undrar skulle man motivera vad ens favoritfilm med Sly var. Jag valde Demolition Man med motiveringen "för i den stickar Stallone en tröja till Sandra Bullock för att be om ursäkt efter ett missförstånd, och det är den ultimata drömmen").

Det var semmeldagen och jag ville egentligen inte ha nån semla för jag tycker inte det är gott men när en kollega speciellt la undan en åt mig kunde jag ju inte säga nej.

Sen var det Alla Hjärtans Dag och man fick lovebomba museet.

Mer nail art.

Vi var på guideintroduktionsmöte och fick ta en titt i museets bensamling. Här är jag med ett skelett som är sammansatt av tre-fyra döda människor. Vi fick även ta en titt bland skinnsamlingen. Där hängde bland annat en död giraff.

Jag och Malin var på MultiCon-möte med Satelliten! :D

Sedan kom jag hem och glodde på massa dokumentärer om Mount Everest.

Jobbade hårt och tog en selfie med Rexie eftersom vi matchade så fint i våra hoodies.

Ännu mer halvmisslyckad nail art.

Bakade veganska kakor ...

... och bjöd på när jag jobbade!

Jag vet itne varför bildfan hamnar snett men fick iaf en asfin present av Chriss och Trams på min födelsedag!

Nämnde för en kollega att det var min födelsedag och när jag kom tillbaka efter lunch hittade jag det här vid min kassa ...

... och det här!

En minut efter att jag öppnat infon kom en liten pojke och gav mig de här teckningarna. Oklart varför men uppskattade det iaf!

Avslutade månaden med ännu mer amazing nail art. Faktiskt riktigt nöjd med den här kombon.

True story.

Review: För evigt

För evigt by Maggie Stiefvater
My rating: 4 of 5 stars

Jag tyckte det här var ett bra slut på serien. Det mesta löste sig på ett sätt som var rimligt och jag gillade var det slutade, och att det var mycket som lämnades öppet om vad som händer i framtiden. De mest pressande problemen löstes, men inte alla.

Översättningen kändes dock lite stressad. En massa småfel som borde hittats i en sista genomläsning, typ som att det stod Canada istället för Kanada, och dialogen kändes oftast direktöversatt och stel.

Så låt oss prata om vargar! Boken slutar med att Stiefvater berättar om hur mycket research hon gjort om vargbeteenden för boken och hur flockdynamik är såå intressant ... och ignorerat helt att vargar inte riktigt lever i flockar. Termen "familjegrupper" är mer korrekt, eftersom det är så vilda vargar lever. En mamma, en pappa, och alla deras barn bor ihop, tills barnen är gamla nog att lämna dem och starta egna familjer. Vargar accepterar sällan andra vargar och gillar inte främlingar.

MEN, flocken som Stiefvater har skrivit om är faktiskt rimligt när man tänker på att de här vargarna inte är en familj. De är en massa främlingar (i stort sett) som tvingats ihop, ungefär som vargar i fångenskap, och det är då man brukar se den där alfa/beta/omega-dynamiken som folk älskar hos vargar. Det är faktiskt helt logiskt att vargarna i de här böckerna skulle uppföra sig mer som vargar i fångenskap än vilda vargar, eftersom de inte är i naturligt formad familjegrupp utan en massa främlingar som tvingats ihop utan att ha någonting att säga till om.

Det stör mig ändå att Stiefvater inte nämner det här alls. Det är kanske korrekt beteende för vargar som inte är familjer, men vanligtvis gör de ju det, så ...

Här är en intressant länk för den som vill slåss om saken (snälla försök inte slåss med mig om saken, jag är väldigt trött och kommer inte orka försvara mig): http://io9.gizmodo.com/why-everything-you-know-about-wolf-packs-is-wrong-502754629

View all my reviews

True story.

Dubbel-deadline

Lyckades faktiskt få ur mig hela TVÅ noveller under februari, vilket är imponerande. Typ. Mest imponerande eftersom jag inte visste att Andra Världar gått med någon info om sin kommande antologi om superhjältar och hörde talas om deadlinen i onsdags förra veckan. Tur att jag hade lite dötid på jobbet och fick iväg någonting.

Det var även deadline på University of Glasgows sci-fi-tävling med tema "medicine, health, and illness". Den hörde jag talas om för några veckor sen, men det verkar som att den announcades redan i somras (typ juli) och att deadline flyttats från sista januari till sista februari. Not sure what that means.

Hur som helst använde jag mest den tävlingen för att skriva en novell om K2, eftersom jag för tillfället är väldigt inne på bergsklättring och bergsklättrarolyckor (no shit?). Det är det som är nice med att skriva massa noveller och delta i en massa novelltävlingar, man kan vara så jävla selfindulgent ibland och bara skriva om det som intresserar en. Bryr sig någon annan om en novell om K2 och hur det är att klättra där om hundra år? Nope, men det var nice att skriva den.

Och det är ju alltid kul att testa att skriva på engelska.

Vi får se vad mars bjuder på i skrivarväg. Jag tror eventuellt det är dags att ta sig en titt på det jag skrev under NaNo 2015, men jag vet inte om jag är redo ännu ...

True story.