Efter fem månader börjar jag känna att det är dags att skicka ut mitt manus till lite nya förlag. Jag väntade fortfarande på svar från två av förlagen, men jag har hört rykten om att det kan dröja till december innan det ena svarar, och att det andra kanske inte svarar alls om det blir nej, så jag orkar inte vänta hur länge som helst.
Jag vet att jag bara fått nej från tre förlag (eller fem, om de andra bara inte orkat höra av sig), men ibland känns det som att det betyder att det är kört forever. Och varje gång som den insikten kommer smygande så känns det som att en liten del av mig dör. Sjukt dramatiskt, I know, men det gör verkligen det. Jag försökte vara lite casual till min dröm om att bli utgiven, men det är så himla svårt när man velat det så länge man kan minnas.
Säger man det till folk får man genast tusen goda råd som alla går ut på samma sak: "ge inte upp! Alla författare får refuseringar först!". Och ja, det har de ju rätt i, jag vet ju att nästan alla författare får nej först, att Stephen King fick så många refuseringar att han var tvungen att skaffa en större spik för att de skulle sitta kvar på vägen. Men vet ni vilka som också får refuseringar? De som aldrig blir publicerade.
Alltså, jag vet ju att jag är löjlig, jag vet att jag överdriver, men det är så svårt att inte göra det. Dåliga dagar vill jag ge upp och lägga mig under sängen, bra dagar rycker jag på axlarna och påminner mig själv om att bara för att den här boken inte blir utgiven betyder det inte att jag aldrig kommer att bli det. Jag kommer aldrig sluta skriva, så självklart kommer jag att ha fler chanser att bli utgiven.
"If you want to be a writer, go for it. I didn’t write my first book until I was 46; I was in my 50’s when the Internet Detectives were published."
- Michael Coleman i ett mail till mig för några år sedan
Men samtidigt, jag älskar ju manuset jag skrivit, jag älskar historien och karaktärerna, och jag vill att andra ska kunna göra detsamma. Vilket låter självcentrerat, men hallå, varför skulle man annars försöka få någonting utgivet? Å andra sidan kan jag ibland drabbas av en känsla som är helt motsatt: "my gods, det jag skrivit är absolut CRAP, varför skulle någon vilja läsa det?". Därför var det så underbart att läsa Faith of a Writer idag och snubbla över följande:
 |
| Ur The Faith of a Writer: Life, Craft, Art av Joyce Carol Oates |
Det är också fem månader sedan jag tittade på manuset sist, och jag tänkte att det kunde vara en bra idé att läsa igenom det igen innan jag skickar ut det igen. Det tog inte lång tid innan jag ångrade att jag inte gjort det en sista gång sist jag skickade ut det: första sidan är så full med syftningsfel och konstiga meningar att det är ett jävla under om förlagen inte symboliskt brände det jag skrivit, om de ens läste så långt. Det blir bättre (jag skrev om första sidan precis innan jag skickade in skiten), men åh, snacka om dåligt första intryck.
Jaja, det är bara att fixa till det som är dåligt, läsa igenom det en sista gång, och skicka manuset till nya förlag. Och försökte att inte vara alltför självkritisk:
 |
| Ur The Faith of a Writer: Life, Craft, Art av Joyce Carol Oates |
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar