En sak jag tänkt på, är att det finns en teoretiskt (men knappast reell) möjlighet att jag imorgon springer på the love of my life Tom Hiddleston och att vi blir vansinnigt kära och lever resten av livet tillsammans i ett monogamt förhållande. Och det är ju inte omöjligt att den personen då skulle vara en snubbe, som alla tidigare partners jag haft.
Och jag tycker ändå det verkar jättetråkigt, inte för att jag är aggressivt emot att bli vansinnigt kär och ingå i förhållande med folk (eller jo vänta, det är jag ju visst), utan för att det vore trist om jag aldrig blir ihop med en tjej. Då är det bara inte min internaliserade bifobi som talar, utan jag menar mer på ett personligt plan. Som det ser ut i dagsläge har jag inte ens kysst en tjej liksom, och med tanke på hur många tjejer jag blir kär i på typ en daily basis (det är väl inte MITT fel att alla tjejer ser ut som gudinnor och alla killar ser ut som potatisar, rent generellt) vore det tråkigt om det aldrig hände.
Samtidigt vore det ju lite orimligt om jag blev galet kär i en snubbe och ba "nej tack, du har fel kön". Eller? Jo, lite orimligt. Klart att man inte nödvändigtvis bara behöver ligga med en enda person för resten av livet eller ens bara vara kär i en enda person hela livet, men jag känner mig rätt monogam så chansen är nog rätt stor.
Jag tänker lite för mycket på det här tror jag, man borde kanske vara lite mer chill och tänka att kärleken stormar in och dropkickar en i huvudet när det passar den och det finns inte så mycket mer jag kan göra åt det, men samtidigt ... som jag sa på Mugglis någon gång, jag är typ -500 intresserad av att bli ihop med en snubbe, men kanske -80 att bli ihop med någon av ett annat kön. Det är fortfarande minus, men lite mindre minus.
Alltså, om det inte är Tom Hiddleston förstås. Heh.
True story.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar