Världens längsta bokbord

Idag har jag och Chriss varit på världens längsta bokbord och shoppat. Bokbordet levde upp till sitt namn och tog upp större delen av Drottninggatan. Det var, för att uttrycka det milt, fett nice. Jag hade med mig 300 kronor och lyckades faktiskt hålla mig till den budgeten, och ÄNDÅ komma hem med nio nya böcker. Hur fan de nu ska få plats i bokhyllan...

Mmmm, böcker...

Kaninhjärta & Fågelbarn av Christin Ljungqvist - som jag tänkte läsa hur länge som helst, men som jag såklart glömmer bort titel och författare till så fort jag befinner mig vid ett bibliotek.

The Shining av Stephen King - fast det är den svenska versionen (som jag, tack vare Vänner, vet hette Varsel när den först översattes). Har tänkte läsa något Stephen King sedan jag läste Att Skriva eftersom jag till skillnad från vissa av mina vänner (*host*TramsochZackrid*host*) aldrig hade en Stephen King-period. Ville ha någon av hans mest klassiska böcker, så den här passade ju.

I huvudet på Colin Fischer av Ashley Edward Miller & Zack Stentz - Chriss gav mig den här boken och ba "den här ska du läsa". Och jag säger sällan emot Chriss.

Nordiska gudar och hjältar av Anders Baekstad - för jag behöver alltid mer böcker om nordisk mytologi.

Harmagedon Rag av George RR Martin - den handlar typ om en journalist som undersöker mordet på en rockmanager??? Skriven 1983 och jag ba hahahha denna lär vara värd tjugo kr oavsett om den är bra eller dålig.

Eld av Mats Strandberg & Sara Bergmark - ville hitta resten av trilogin, men fick nöja mig med denna.

How to destroy the universe and 34 other really interesting uses of physics av Paul Parsons - alltså jag gillar fysik och att förstöra världen, så why not?

Marie Curie av Susan Quinn - en biografi om Marie Curie för tjugo kronor? Ja tack!

Nu drar vi ut till mitt landställe i några dagar, planen är att få mycket läst på den tiden. :D

True story.

Tio fett ointressanta fakta om bergochdalbanor

Idag slutade jag efter bara två timmars jobb (pga var klar för sommaren), och kom hem runt tolvtiden. Planen var ju såklart att jag skulle få massa gjort, massa skrivande, men har det blivit något sådant? Nej.

Istället har jag spenderat hela eftermiddagen och kvällen med att läsa om bergochdalbanor på Wikipedia. Rimligt? Nej. Kul? Ja.

Har redan terroriserat Twitter och stackars Fuzzy på Skype med värdelösa bergochdalbanefakta, men tänkte ta en liten recap här för skojs skull:

1. Idén till bergochdalbanor bygger på ryska iskanor som uppfanns redan på 1600-talet
   
   Därför heter bergochdalbana typ "russian mountains" på massa språk, eh, förutom engelska och de skandinaviska språken (och ryska, där deras ord för dem betyder "american mountains". Såklart).
2. Ingen vet riktigt när den första bergochdalbanan uppfanns, men det var någon gång tidigt 1800-tal
   
   Den första bergochdalbana jag hittar någon intressant fakta om är Switchback Railway, som körde i 9,7 km/h, var 180 meter lång, och hade en maxlutning på 30°.



Switchback Railway

3. Den snabbaste bergochdalbanan i världen idag kör i 240 km/h
   Den heter Formula Rossa, och återfinns i Ferrari World i Abu Dhabi. Den är dessutom skitful:
   

   

   Formula Rossa

4. Den längsta bergochdalbanan i världen idag är 2479 meter lång
   
   Det är Steeldragon 2000 som återfinns i Japan och tar hela fyra minuter att åka igen Den var en gång i tiden även snabbast och högst, men 153 km/h och 97 meter? Please Steel Dragon 2000, som att det är nåt att komma med...

   

   Steel Dragon 2000

5. Den högsta bergochdalbanan i världen är 139 meter hög
   
   Kingda Ka ligger i en Six Flags park i New Jersey, och är även den den näst snabbaste bergochdalabanan, och har det högsta dropet (nähä?). Det finns planer på att bygga en ännu högre, SkyScraper, men man ska inte ropa hej förrän man är över top haten, så att säga.
   
   

   

   Kingda Ka med sin enorma "top hat"

6. Den högsta lutningen på en bergochdalbana är 121°
   
   Japp, alltså högre än 90°, vilket är ett drop rakt ner. Till ingens förvåning finns Takabisha i Japan (although Australien och Kina har ett par som kommer in på 120,5° respektive 120°, så de är inte mycket sämre).

   

   Takabishas drop.

7. Den högsta inversionen (när man är upp och ner) är 52 meter hög
   Det är visserligen ingen loop, utan ett "dive drop", och finns hos GateKeeper i Ohio.

   

   Gatekeeper

   Den högsta loopen finns hos Full Throttle, i Kalifornien, är 49 meter hög, vilket gör den till den näst högsta inversionen.

   

   Full Throttle

8. Fritt Fall + bergochdalbana = sant
   Vet inte från vilken del av helvetet det här shippet kravlade fram, men fy faaaaaan.
   
   

   

   © Martin Valt

9. Det finns ett konstprojekt kallat "Euthanasia Coaster" och det är precis vad det låter som
   
   Det är alltså ett koncept för en bergochdalbana vars syfte är att döda den som åker. Den här ultimata bergochdalbanan är en som "sends out 24 people and they all come back dead". Skaparen har sagt att den kan vara användbar vid dödshjälp och avrättningar. Den är alltså designad så att man genom hela resan ska utsättas för så höga g-krafter (över 10) att man blir hjärndöd och dör av syrebrist till hjärnan. Detta skulle egentligen uppnås redan vid första loopen, men det finns sju stycken, som en försäkring "unintentional survival of particularly robust passengers".
   
   

   

   Euthanasia Coaster

10. Den snabbast accelerande bergochdalbanan går på 0 till 172 km/h på 1,8 sekunder
    
    Det är Dodonpa i - förstås - Japan, som använder sig av en unik teknik där komprimerad luft (compressed air) används för att skjuta iväg vagnarna. Den är den enda bergochdalbanan i världen som använder sig av det systemet, och även om den blivit ägd på många andra sätt så är den fortfarande bäst på att accelera. Den verkade för övrigt ungefär lika behaglig som euthanasia coaster, eftersom "Dodonpa's team of designers and engineers made sure to include just as much psychological torture as physical thrill". Inte nog med att den skickar iväg dig snabbare än någon annan bergochdalbana: de har lagt in "falska starter" som gör att du aldrig riktigt kan veta när exakt du kommer slungas iväg...

    

    Dodonpa

Men sedär! Tio punkter, och då har jag inte ens behövt ta upp alla brutala olyckor jag läst om idag. Det får väl bli nästa gång antar jag. Vi får väl låtsas som att jag ska skriva någonting relaterat till bergochdalbanor och så kan vi kalla det här för research. För framtida bruk.

True story.

Mea culpa

Okej, så när folk säger typ "näe, jag kan inte göra NaNoWriMo i år, jag har inte tid" eller "jag hinner inte skriva någonting den här veckan" brukar jag oftast reagera typ såhär:

För även när jag har mycket att göra hittar jag nästan alltid tid till skrivandet. Man tar sig tid liksom, och de dagar jag inte skriver, tja, då är jag helt enkelt lat.

Men you know what, ibland har man fan inte tid fast man har tid.

Den här veckan har jag inte skrivit någonting: jag gav till och med upp ambitionen att skriva i måndags. Jag går upp fem varje morgon, och är oftast inte tillbaka från jobbet förrän fem på kvällen, ibland halv sex. Sedan måste jag lägga mig igen vid nio, och däremellan ska jag laga mat (aka hälla upp en skål flingor), mata marsvinen samt massa annat skit.

Lusten att skriva finns såklart där, och tiden, tja, nog skulle jag kunna ta en halvtimme här och där, men ORKEN? Nej fy fan, den är helt icke-existerande. Om det här var november skulle jag ha svårt att spotta ur mig de dagliga 1667 orden (fast jag känner ju mig själv, så jag skulle ju såklart ta igen det på helgerna), så nu har jag plötsligt full förståelse för att ibland har man faktiskt inte tid. Eller ork. Det handlar inte om lathet, det handlar om det hårda livet i det här kapitalistsamhället.

(Sen, som Chriss påpekade en gång, så gör man ju inte allt sitt skrivande med penna och papper heller. På jobbet spenderar jag ju enormt mycket tid med att tänka på mitt skrivprojekt, att planera vad som ska hända och skriva dialoger jag kommer glömma bort, och det är ju faktiskt en del av skrivprocessen det med.)

Jaja, om jag någonsin gett er skit för att ni verkligen inte haft energi eller tid till att skriva (eller göra någonting annat som inte är direkt livsnödvändigt för att vardagen ska gå ihop) så ber jag om ursäkt. Och nu borde jag faktiskt ta tag i dagens skrivande, för just nu är jag bara lat (och rätt trött)...

True story.

(Bi)curious

En sak jag tänkt på, är att det finns en teoretiskt (men knappast reell) möjlighet att jag imorgon springer på the love of my life Tom Hiddleston och att vi blir vansinnigt kära och lever resten av livet tillsammans i ett monogamt förhållande. Och det är ju inte omöjligt att den personen då skulle vara en snubbe, som alla tidigare partners jag haft.

Och jag tycker ändå det verkar jättetråkigt, inte för att jag är aggressivt emot att bli vansinnigt kär och ingå i förhållande med folk (eller jo vänta, det är jag ju visst), utan för att det vore trist om jag aldrig blir ihop med en tjej. Då är det bara inte min internaliserade bifobi som talar, utan jag menar mer på ett personligt plan. Som det ser ut i dagsläge har jag inte ens kysst en tjej liksom, och med tanke på hur många tjejer jag blir kär i på typ en daily basis (det är väl inte MITT fel att alla tjejer ser ut som gudinnor och alla killar ser ut som potatisar, rent generellt) vore det tråkigt om det aldrig hände.

Samtidigt vore det ju lite orimligt om jag blev galet kär i en snubbe och ba "nej tack, du har fel kön". Eller? Jo, lite orimligt. Klart att man inte nödvändigtvis bara behöver ligga med en enda person för resten av livet eller ens bara vara kär i en enda person hela livet, men jag känner mig rätt monogam så chansen är nog rätt stor.

Jag tänker lite för mycket på det här tror jag, man borde kanske vara lite mer chill och tänka att kärleken stormar in och dropkickar en i huvudet när det passar den och det finns inte så mycket mer jag kan göra åt det, men samtidigt ... som jag sa på Mugglis någon gång, jag är typ -500 intresserad av att bli ihop med en snubbe, men kanske -80 att bli ihop med någon av ett annat kön. Det är fortfarande minus, men lite mindre minus.

Alltså, om det inte är Tom Hiddleston förstås. Heh.

True story.

Bifobi

Bifobi skiljer sig, för den som inte vet det, mot homofobi helt enkelt därför att många personer vägrar ens acceptera att vi finns. Det är inte bara cisheteros som är bifobiska, utan många som är homosexuella har svårt att acceptera det som en riktig läggning. Det är ju bara en fas, något man är innan man bestämmer sig för vilket kön man egentligen gillar, och om en tjej påstår sig var bi och sedan dejtar en kille, ja, då var hon bara en poser som egentligen var straight hela tiden.

Det är en sjukt sorglig attityd och det blir inte bättre av att jag var precis likadan en gång i tiden. Innan jag insåg att jag var bi, att jag faktiskt var attraherad av tjejer, blev jag mer och mer fascinerad av tanken på att dejta en tjej. Inte för min egen skull förstås, jag var ju straight, men det märktes mer och mer i mitt skrivande där var och varannan karaktär plötsligt visade sig vara lesbisk. Inte för att jag tycker att det egentligen är en dålig grej ...

Bildkälla: http://averagesparrow.tumblr.com/

Och jag var ju inte helt clueless, så jag funderade ju på det där ... betydde det någonting att alla mina karaktärer plötsligt dumpade sina töntiga pojkvänner och blev ihop med flickor istället? Någonstans tyckte jag att ett sådant förhållande vore fint, jag kanske till och med började tänka att det vore någonting för mig ... men jag kunde ju inte komma ifrån det faktum att jag är attraherad av män. Och om man var det, vad var ens poängen? Att vara lesbisk verkade jättefint, men att vara bi? Näe, då var det inte gulligt längre.

Det är inte direkt så att jag är stolt över att ha tänkt det här, och om jag inte gjort det hade jag antagligen kommit på att jag var bi några månader tidigare, men icke. Precis som många personer måste ignorera alla canon-förhållanden som deras gay OTP haft med kvinnor tidigare för att få ihop dem, så var jag säker på att om man fortfarande gillar killar så fanns det ju ingen anledning att gilla tjejer också. Välj en för fan.

Det finns sjukt mycket bra poster som mer detaljerat diskuterar bifobi på tumblr, kolla t ex in min bisexuality-tag eller Vandas bi-tag om ni vill ha mer välskrivna exempel på vad bifobi är och varför det är skadligt, men eftersom det här är min blogg tänkte jag att jag lika gärna kunde erkänna mitt eget bifobiska förflutna. Internaliserad bifobi, visserligen, men bifobi nonetheless.

True story.