Fjällexkursion: från Stockholm till Nikkaluokta

Hahahah, herregud, jag har tagit 197 bilder under den här exkursionen, så, ehh, det här kanske blir två eller tre blogginlägg. Alla bilder kommer såklart inte med, but still, det är mycket att ta med...

Vi får väl ta det i kronologisk ordning då!

Måndag 30/7: Expedition Robinsson

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg började vi vid Bodagrottorna!

Sofia på väg ner.

Jag klättrade ner i ett hål. Jag tror Jesper tog en bild på mig uppifrån sen...

Joachim och jag klättrade ner i ett annat hål! :D

Efter lunchen där åkte vi som sagt vidare, och gick på en sjukt jobbig vandring i en backe.

Men utsikten när man kom ner var fin!

Som redan nämnts avslutades måndagskvällen med middag på Docksta vandrarhem tillsammans med Trams. Det var väldigt trevligt! Ibland är det roligt att låtsas att vi inte bor fett långt ifrån varandra och bara kan käka middag lite spontant (spontant, förutom att det var planerat två månader i förväg...).

Tisdag 31/7: Amazing Race

Tisdag bjöd - som också bloggats om tidigare - på en vandring genom Skuleskogens nationalpark. Rekommenderar det STARKT faktiskt, för det var otroligt fint nästan hela vägen.

Jonas undersöker ett vattenfall.

Vi hängde lite på ett klapperstensfält.

 Klapperstensfält: stora fält med rundade stenar som en gång utgjort strandkanten, men som pga landhöjningen (eller som man ska säga: strandförskjutningen) inte längre är strandkant. Rundade stenar pga att vågorna svallat dem. Typ.

Mer klapperstensfält. Det här är ändå bara en liten del.

En ryska som skrek argt på mig vid ett tillfälle. X)

 När man såg det här, den så kallade Slåttdalsskrevan, tänkte man typ "jaha, var det allt?", för det var ju fint, men absolut inte så coolt som man fått höra att det skulle vara.

40 meter höga klippväggar.

Sen kom man en bit längre fram och såg det här, och bara "okej, värt". Jag låg och vilade där en stund medan resten av klassen kollade på utsikten, och varenda gång det kom en person så att de kunde se hela skrevan var deras reaktion allt "wow!". Allvarligt, är ni i närheten så gå runt det, det är värt.

Utsikten ovanför skrevan (som man ser till höger).

Hur jävla amazing är inte utsikten här!? Hanna sa att det var bättre än Grand Canyon. Jag kan nästan tro det.

Man kan se skrevan långt där borta.

Rast vid sjön. De flesta badade fötterna, Simon badade kängorna.

Matilda chillar vattnet.

 Det fanns även ett litet hus där med en gästbok, där jag skrev ett inlägg i stil med "vi har vandrat långt, var är alla? Jag hör ljud utanför...". Oerhört moget!

Bro.

Vattenfall.

Mer vattenfall.

Här stannade vi och åt lunch.

Det var när vi satt här och väntade och alla dök upp i små grupper som vi tyckte det började kännas som Amazing Race, något som vi fortsatte att tjafsa om resten av resan. Efter det här gav vi oss av för att paddla kanot, men jag tog inte med mobilen av säkerhetsskäl (åh, om jag bara vetat vad som komma skulle...). Men jag bloggade mer utförligt om det!

Campingstuga.

Det var Harry Potters födelsedag.

Ingen verkar ha gillat vår otroligt vackra kladdkakstårta...

Onsdag 1/8: Fångarna på Fortet

Den första riktigt chill dagen! Vi skulle bara på ett studiebesök hos Boliden... någonting. De sysslar med gruvverksamhet. Tror jag. Jag lyssnade verkligen inte...

Fentonreaktor. Vad fan det nu är.

Vatten. Någonting om grus. Ehhh...

Klasskompisar.

Sara äter lunch.

Högst upp på grushögen fanns gamla däck. Som jag såklart hoppade på.

Vi ankom till Jokkmokk ("när jag var liten trodde jag Jokkmokk var ett påhittat namn" - "du, min mamma kommer från Korpilombolo", och så var man tvungen att lyssna på världens sämsta låt...) där vi konstaterade att det inte finns kikärtor norr om Polcirkeln, då pizzeriorna serverade "vegetarisk mat" för 100 kr, och det varken fanns falafel eller hummus.

Joachim försöker blända in med infödingarna.

De gillade sina renar.

Vandrarhemmet.

En av mina Twitterföljare bara "det ser ut som huset i Texas Chain Saw Massacre". TACK FÖR DEN.

Torsdag 2/8: I shouldn't be alive

Det var äntligen dags för den 24 km långa vandringen genom Muddus nationalpark! Såg vi fram emot det? Njaej. Det skulle finnas ett ballt vattenfall där, så det såg vi förstås delvis fram emot.

Jonas är seriöst klädd. Jag skrattade, men jag tror han skrattade sist...

Vi fick sällskap av en tjej som hade pluggat biogeo några år tidigare, och som nu jobbar på länsstyrelsen i Jokkmokk (tror jag). Det är bra med att åka på exkursioner: man träffar massa gamla biogeo, och inser att man nog kommer få ett kul jobb i framtiden. På universitetet finns ju mest gamla biologer, och där vill man ju inte fastna.

Askasfallet, eller nåt sånt. Det första fallet iaf.

 På vägen mot Muddusfallet delade sig plötsligt vägen vi gick i två. Efter några diskussioner bestämde vi oss för att dela upp oss: jag, Joachim, Matilda och Robert tog vad vi trodde var en omväg, medan Simon och Jesper gick den branta, men antagligen snabba vägen. Min grupp ångrade oss dock snart och gick tillbaka för att ta samma väg som dem. När vi kom till ett ställe där två stigar gick ihop - antagligen stigen vi först valde och den vi i slutändan tog - ser vi att det står något skrivet på marken. "LOL?" gissar jag. "COLA!" utbrister Joachim. Ett tydligare tecken på att Simon (som alltså är seriöst colaberoende) och Jesper varit där och lämnat ett meddelanden fanns inte. Jag ångrar att jag inte fotade det, för det var hilarious. X)

Någon form av bär hade upphittats. Jag suckade.

Muddusfallet! Ashäftigt.

Simon äter lunch framför fallet.

Vi vandrade vidare och hittade skelett.

Bro.

Träd?

 Till Muddusfallet var det 7 km, något vi gick på ungefär två timmar. Vägen dit var kuperad, men det var fint. Nästa 7 km? Not so nice. Faktum är att de var hemska. Det var mer mygg än jag någonsin sett i mitt liv - OCH JAG HADE BARA SHORTS OCH LEGGINGS PÅ MIG - och skittråkig natur. Dessutom var det varmt, och man hade ingen aning om var vi var, hur länge vi skulle behöva gå, eller någonting: bara att det skulle ta nästan lika lång tid att gå tillbaka och därför inte var värt det.

En sjö.

 Till sist - efter två timmar av mygg - ser vi en sjö. Där sitter en man och har gjort upp en eld, och vi frågade om vi möjligen kunde få stå i hans rök ett tag för att hålla myggen borta. "Slå er ner", sa han. Sedan erbjöd han oss myggmedel och berättade att man utan problem kunde dricka vattnet i sjön. Vilket var gudomligt, för  innan dess hade jag varit tvungen att ransonera mitt vatten och nu kunde man plötsligt dricka hur mycket som helst.

Man och sjö.

Vi satt och pratade med honom i typ en halvtimme. Han berättade att han var reporter på SR (tror jag det var) som behövde lite space efter att ha haft sin syster på besök och därför vandrade runt där. Han berättade också om Tornefinskan, som var hans modersmål, och hur det pratades i trakten. Det gjorde det faktiskt värt att gå de två timmarna i myggen!

Han gick dock, lagom till att nästa grupp studenter dök upp. Det visade sig att vi skulle ha väntat på dem vid ett vägskäl tidigare på vägen, meeeen det hade vi aldrig gjort med tanke på hur mycket mygg det var. När vi varit där i en timme hade en så stor del av klassen - samt en lärare - dykt upp, så vi kände att det var dags att ge oss på den sista etappen, ungefär 9 - 10 km.

En kanyon.

Fin utsikt.

 Man stannade till i en sekund, tog två foton, och sprang vidare för att undvika myggen.

Luleälven.

Min uppskattning om att vi skulle kunna gå den sista etappen på ca 2,5 timmar var mer eller mindre perfekt. När jag sa att "vi är framme om typ en timme" så hade jag fan rätt på minuten, om man bortser från att vi virrade bort oss i skogen i några minuter. På de några minuterna hann Erika och Matilda (team roomates i Amazing Race Biogeo) gå förbi Team Fag and fagha och Team Gigolos, så att vi kom in som tredje och fjärde team (Robert och Stenis, som inte har ett teamnamn, vann, som alltid).

Vi var alltså framme vid bussen 18.30. Nästa par (som faktiskt ÄR ett par) kom fram en halvtimme senare. En halvtimme efter dem kom en lärare. De sista var inte framme vid bussen förrän 21.00, så vi kom alltså inte iväg förrän strax efter nio. Nästan tre timmars väntan för de som kom först med andra ord, och vi var inte tillbaka i Jokkmokk förrän typ tio. Då orkade man liksom inte ens äta middag.

Hård dag, och någonting säger mig att biogeo inte kommer att göra om den resan igen. Det var nice att gå till vattenfallet, men det smartaste hade nog varit att gå tillbaka igen efter det, för myggvägen var så inte värd det. Mina ben blev smått legendariska efter det, eftersom jag hade säkert hundra myggbett på varje ben. Jag skojar inte ens, jag räknade hur många som var på baksidan av ett lår, och kom upp i fyrtio stycken. SÅ INTE KUL. Speciellt inte när alla kliade samtidigt...

Fredag 3/8: Dirty jobs

Fan vad dåligt man mådde den här morgonen. Jag hade varit småförkyld sedan måndagen, men vandringen genom Muddus tog typ död på mig. Var jätteförkyld och allmänt febrig och livet SÖG.

Min spork gick av, jag spillde dressig på bussgolvet, och allt... sög.

Lunchutsikt.

Klasskompisar äter lunch.

Planen var att hälsa på LKAB och sen åka ner i Kirunagruvan, vilket såklart verkade askul. När vi satte oss för att lyssna på en introduktion kände jag mig dock så jävla dålig så jag visste inte om jag ens skulle orka. Lyckligtvis kunde jag ta en ipren och näspray, och kände mig plötsligt betydligt bättre. I alla fall så pass att jag skulle orka åka buss ner i en gruva. :P

Fika 540 meter under marken.

 Plus att vår guide var astrevlig och hela tiden kollade så att jag mådde bra. Medan de andra lallade runt i muséet så satte jag mig på bussen igen, men det var faktiskt ganska nice för jag snackade med busschauffören som berättade om vad som händer när det brinner i gruvan och sånt. Väldigt intressant!

Jag trooor att det är öppet för turister att åka på en tur ner i gruvan, och om ni skulle ha vägarna förbi Kiruna rekommnderar jag det. Det var faktiskt ascoolt!

Utsikt vid Nikkaluokta.

 Sen kom vi till Nikkaluokta, där vi skulle spendera en natt innan vi gav oss iväg mot Tarfala. En vandring på 18 km (plus en båtresa på 6 km) var inte alls vad jag kände mig sugen på när jag mådde så dåligt, men jag ville heller inte bli ensam kvar i Nikkaluokta.

Mer utsikt.

Det var bara att hoppas på det bästa helt enkelt. Och jag tror det här får räcka som del ett av resan, och så gör jag ett separat inlägg om Tarfala-delen. För det här är, om ni inte insett det, ungefär hälften av vad vi gjort. Det har varit en intensiv resa!

True story.