Efter solsken kommer regn

Jag tror att det finns en gammalt inka-indianskt ordspråk som lyder "efter en underbar helg väntar en överjävlig måndag". De lär ju förstå vad jag menar även om ordspråket inte finns, jag menar, först kom spanjorerna dit och allt var skitlyckligt men bara några dagar senare blev de brutalt massakrerade och dog ut. Ungefär så var det den här helgen.

Måndag morgon kom så oväntat också. Okej, jag vet, måndagar har följt efter söndagskvällar i evigheternas evighet, men hur skulle jag veta att det skulle funka så även den här gången? Hoggy har lagt ner, liksom, världen är uppochner-vänd, och det är konstigt att jag åkte helt fel med bussarna imorse och helt plötsligt befann mig gående på andra sidan Täby i ett desperat försök att inte komma en halvtimme utan bara tjugo minuter försent?

Jag kände mig som ett apatisk barn hela dagen i skolan, faktiskt. Jag bara följde efter alla andra och sa ingenting, möjligen sjöng jag lite på "Lemontree" ibland, men för det mesta stirrade jag bara tomt framför mig och skrattade och log falskt när jag hörde att folk sa något kul. Jag tror jag gav ifrån mig ett leende som jag verkligen menade, och det var när Marcus sa att jag nog inte tagit min morgonsnus och att det var därför jag var som jag var och jag insåg att nej, inte snus, men jag har inte morgonhoggat. Då började Zackrid och Marcus skämta om att Hoggy var ganja och sen sprang de runt bland de små granarna de säljer vid Statoil och då skrattade jag.

Men fem minuter senare stod jag ensam inne i omklädsningsrummet på idrotten och undrade om det fanns någon poäng med något och tänkte på att någonstans fanns det förhoppningsvis trehundra hoggare som kände som jag, och att jag inte fick vara med dem gjorde mig bara ännu mer deprimerad. Jag förstår inte ens själv hur jag klarade om att byta om och ta mig ut därifrån, men jag gjorde det, och när vi sen skulle springa fem minuter tittade Henke på mig och utbrast "shit, du ser döende ut! Somebody call an ambulance, we've got a dying woman here!".

Det bra med Henke är att han kan sköta en hel konversation själv, så när vi joggade runt salen så behövde jag inte ens anstränga mig för att vara social, det var bara att sätta ena foten framför den andra och hoppas att det snart skulle vara över, medan Henke pratade på om att "nu är det bara åtta timmar kvar, sen har vi världsrekord i idiotläpning. Det var en fransman som satte det...".

Och väl hemma vid datorn har jag suttit på bilddagboken hela dagen och tittat på hoggybilder och bara saknat alla och hela helgen och jag hoppashoppas att någon förstår mig och skriver det här, för jag vill veta att jag inte är ensam.

Jag ska skriva mer om allt det underbara, det blir många bloggar om det här, men just nu nöjer jag med mig att försöka förklara hur det känns nu.

That's enough of that shit.

Dagens ^^
Vi är med på Tjuvlysstnat: http://www.tjuvlyssnat.se/2006/12/fido_c_ja_itali.html Jag är tjej ~17, Vanda är tjej ~14#1&2 och Drean säger inget, och Martin är kille~19!