Så, nu har jag sett Batman Begins. Den var grymt bra, om jag får säga det (och om jag inte får det så tar jag mig friheten att göra det och säger så ändå, så det spelar ingen roll). Jag ska se om jag har några gamla Läderlappen-tidningar hemma som jag kan läsa sen, av någon anledning kände jag ett starkt behov av det helt plötsligt. Annars kanske jag kan ladda ner något från internet? Det borde nästan gå…
Ja, men nu över till de djupa delarna av det här inlägget. Batman är rädd för fladdermöss, men han lär sig att koppla bort sin fruktan och låter sina fiender utsättas för den istället. Bra, point clear, inte särskilt avancerat, nu återgår vi till handlingen, typ. Inte jag. Det är här jag fortsätter fundera.
Okej, varför är Batman rädd för något häftigt? Ärligt, jag skulle ge vad som helst för att vara rädd för ett häftigare djur än maneter! Maneter är helt värdelösa, de har i stort sett inget syfte (den som kommer och säger att de äter alger får spö, det finns många vettigare djur som äter alger!), och ändå – ändå! – är jag helt jävla livrädd för det. Det finns inte ens en logisk anledning till det, inga häftiga/traumatiska händelser från min barndom som gör att jag inte klarar av dem små äcklen – det finns inget! Det är bara så att jag. inte. klarar. av. dem. Och jag fattar inte varför!
Det enda jag kan komma ihåg är att min kusin blev bränd av en manet när jag var liten. Men det kan inte vara därför, för jag var inte med när det hände, jag fick inte se några sår, hon blev inte hotad till livet eller något. Däremot fick jag se en bild på en manet i en bok, lära mig att deras trådar kan blir åttio meter långa och att de kan bränna en människa till döds. Kanske, jag säger kanske, har det med det att göra. För då tror jag at jag fick en viss respekt för de små varelserna. De små kräken. Och när jag sedan träffade på dem så blev jag livrädd för dem.
Oj, det där har jag inte ens tänkt på innan. Kan det vara förklaringen? Är det därför jag är livrädd för maneter? Jag vet inte riktigt. Batman lyckas till sist konfrontera sin rädsla, och kontrollera den. Tja, en gång i tiden kunde jag röra maneter. Jag kunde hålla i dem. Men sen lämnade jag Danmark där min bror botat mig, och rädslan kom tillbaka. Varför? Jag vet inte. Jag kan inte bli av med rädslan hur jag än gör.
Visst vill man ha åtminstone en fobi. Har man inget man är riktigt rädd för är man jävligt rädd för allt annat. Tror jag i alla fall, så var det förut, liksom innan jag blev medveten om att det nog var maneter som skrämde mig mest. Patetiskt, jag vet, men så är det.
Därför är frågan: Hur ska jag bli av med den fobin? Maneter är inte häftiga på något sätt, de är bara en klump slem. Inget mer. Vem fan är rädd för en klump slem? JAG! Jag är rädd för en jävla klump slem. Jag vill inte, jag vill kunna plocka upp de vidriga små kräken och slå sönder dem med baseballträn som alla andra – men jag kan inte! Så fort jag ser dem framför mig som en vit gegga går det skitbra, men när jag lägger till formen och de där… ringarna i dem, då går det inte. Jag hatar det, jag HATAR det och jag vill bli av med det.
En annan grej som jag kom att tänka på i filmen. Ra’s Al Ghul hävdar att det vi fruktar mest är det okända, det som vi inte förstår oss på. Jag funderade lite på om det också kunde gälla maneterna, om jag kanske var rädd för dem för att jag att helt enkelt inte förstår dem. De säger inget, de lider inte, de rör sig inte… de bara slemmar med vattnet, och är helt likgiltiga inför allt. Är det DET som skrämmer mig? Eller är jag bara löjlig?
Vem fan vet?
En annan grej, när vi gick runt på Drottninggatan så såg jag en skylt som förklarade att det inte var din klädstil som sa vem du var, inte vad du såg på TV, eller vilken musik du lyssnade på. Nej, det som sa mest om dig var vilken klocka du bar. Det tyckte jag var ungefär det löjligaste jag hört, men jag tänkte iaf se vad min klocka säger om mig…
Vad har jag för klocka? Faktum är att jag inte har någon klocka! Jag har en sån här sportklocka någonstans på rummet, men den använder jag inte. Aldrig. Vet bara på ett ungefär var den ligger i rummet. Så vad säger det om mig? Att jag är en fri person som inte låter mig styras av tiden utan lever mitt liv som jag vill? Hmm..
Men – nu kommer vi till den knepiga biten – det stämmer inte; för jag har min mobil! Jag använder den för att ta reda på vad klockan är, vilket innebär att jag inte är så oberoende av tiden som jag borde vara enligt min analys ovan. Hur går det då ihop? Vilken storts person är jag? Hur är en person som använder mobilen som klocka? Modern kanske? Eller praktiskt? Det blir något för psykoanalytikerna att bita i…
Och nu? Nu ska jag skriva, läsa serier, lyssna på musik och kanske spela CS om det blir tid över.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar