Review: M varken mer eller mindre

M varken mer eller mindre by Petra Backström
My rating: 3 of 5 stars

Jag såg en tumblr post som typ sa "hur kan man läsa en bok i första personsperspektiv och inte sympatisera med huvudpersonen? Du är i deras huvud, du läser deras tankar, du måste vara på deras sida!" och det är bullshit och den här boken betonar verkligen det. Jag gillar inte huvudpersonen. Jag har väldigt svårt att relater till någon som inte måste arbeta eller plugga eller göra någonting förutom att ligga runt och vara dryg mot alla.

Jag hatar att säga det men det jag gillade mest med boken var snubbarna hon dejtar, för de påminde mig på olika sätt om snubbar jag dejtat. Inte på bra sätt (för det mesta inte på bra sätt ... av obvious anledningar kan jag inte påstå att jag motsätter mig hennes slutliga val), men det var de delarna som var intressanta att läsa. Det var dock rätt äckligt att hon låg med sina bästa kompis pappa, och att hon aldrig behövde erkänna det (men som sagt - hon är bortskämd, hon behöver aldrig erkänna någonting eller ta ansvar för någonting).

Jag antar att i slutändan kände jag inte att hon lärde sig någonting, och jag ser inte varför jag ska bry mig om huvudpersonen. Hon var inte särskilt trevlig eller lätt att tycka om.

View all my reviews

True story.

2016

Kunde inte bestämma mig om jag skulle sno årets årslista från Chriss eller Hanna, så har helt enkelt mashat up deras listor (som redan var väldigt lika). Sån är jag! Hey ho, let's go.

Årets musik: 

Jag var ungefär lika kreativ som resten av universum och började lyssna på Hamilton. Annars har det mest varit någon låt här och där som jag gillat, inte riktigt någon ny artist.

Bildkälla: http://www.tumblr.com

Årets bästa film:

Ghostbusters, vilket också är årets mest underskattade film eftersom alla utom jag och mina vänner tyckte den var lame. Jag såg den fan fem gånger på bio, så vilken film kan jag annars svara?

Årets bästa bok: 

Chriss bok, såklart!! Annars Into Thin Air. Den spawnade en rimlig obsession.

Årets bästa tv-serie: 

Har jag ens kollat på TV-serier i år? Måste verkligen börja anteckna sånt för jag minns fan ingenting. Aja såg just klart Wynonna Earp som kanske är lite töntig men loved it ändå.

Årets snyggaste:

Får jag säga mig själv? Nähä, nej, okej ... Ska vara okreativ och svara Kate McKinnon:

Bildkälla: http://www.thefuzzyslug.com/blog/2016/7/dyi-tutorial-jillian-holtzmanns-screw-u-necklace-from-ghostbusters

Årets viktigaste händelse: 

Eeeeehhhhhhhhh att Chriss bok släpptes I guess???? Eller att vi fick biljetter till Cursed Child, hah! Det var stort. Och Pokémon Go, såklart. MultiCon var också rätt stort även om det händer varje år.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Gick på releasefest? Gick ut med mina kollegor? Började dejta ett ex? Sprang ett halvmaraton!

Har du några nyårslöften?

Typ jättemånga, blir ett helt eget inlägg om dem. Mitt minst seriösa är att få Martin att börja dricka kaffe.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Ja, Chriss blev mamma till en fantastiskt fin liten bok.

Bildkälla: http://christinel.nu/

Vilka länder besökte du?

Sverige och Sverige och Sverige. Ändå flög jag mer 2016 än vad jag någonsin gjort innan typ. Rimligt.

Vad var din största karriärsmässiga framgång?

HAHAHAHAHAHAHAAHAHAHAHAHAHAAAHAHAHAHA ingen. Är jag ju fortfarande timanställd som knappt tjänar tillräckligt för att gå runt varje månad, såattehh, där är nog min enda framgång att jag blivit bra vän med mina kollegor.

Och din största framgång privat?

Antar att det var att min berättelse fick vara med i Creepypodden och att tusentals personer lyssnade på den (och googlade på den efteråt, hehe). Och att jag klarade halvmaran!

Vad spenderade du mest pengar på?

Skit. Biobiljetter skulle jag gissa.

Bästa köpet?

ÅH, min nya Blackberry såklart!! Älskar den. Funderar på att köpa fler asbilligt och ha som backup när den dör, lol.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Får jag vara töntig och säga Martin, eller? Typ det enda riktigt positiva i år. Åtminstone andra halvan av året.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Trots det var jag ändå gladare för jag var mindre stressad än innan. Har varit jävligt skönt att inte behöva bry sig om massa skolskit.

Vad önskar du att du gjort mer?

Sökt fler jobb, lol.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Jobbade, hahhaha. Vem har ett liv?

Hur skulle du beskriva din stil år 2016? 

Sunkig.

Average sunk-outfit

Är det något du saknade år 2016 som du vill ha år 2017?

Pengar, trots att jag jobbar jämt (åtminstone helger) har jag fan aldrig pengar. Och lediga helger, faktiskt. Hela samhället bygger ju på att man jobbar vardagar och är ledig helger, så trots att det inte borde spela någon roll blir det jobbigt att alltid jobba helg.

Den maträtt du åt oftast 2016?

Säger som Chriss: nudlar. Och falafel. Falafelstället känner ju igen mig nu så behöver inte ens säga vad jag vill ha. Dessutom har jag ätit alldeles för mycket pasta så nu kräks jag snart på pasta.

Högsta önskan just nu?

Att jag får jobbet som jag ska intervjuas för nästa vecka!

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Hade väl inte varit fel om jag haft lite mer pengar, kanske. 

Vad fick dig att må bra?

Marsvinen, fortfarande. Och att springa!

De bästa små djuren.

Vem saknade du?

Martin :(

Vad är du mest stolt över?

Halvmaran, utan tvekan. Nästa år blir det helmaran, för fan.

True story.

Review: En julsaga

En julsaga by Charles Dickens

My rating: 4 of 5 stars

lol, vad är det ens för omslag? Fruktansvärt.

Så jag fick syn på den här på biblioteket och insåg ... det är inte bara det att jag aldrig läst berättelsen innan, jag har aldrig ens sett en filmatisering av berättelsen som jag kan minnas - ändå kan jag historien för vem gör inte det? Pop cultural osmosis, yo.

Jag gillade den. Den var kort, koncis, och det visar sig att jag gillar sättet som Dickens skriver på, även om vissa delar av storyn var ganska cheesy. Men fuck that, det är jul, då får saker faktiskt vara cheesy.

View all my reviews

True story.

Årets julmusik

Martin är ju i stan i två veckor nu och bor hos mig, men eftersom han är en Riktig Vuxen med ett Riktigt Jobb måste han ju jobba lite, så de senaste dagarna har han spenderat vid mitt matbord med att göra nån sorts simuleringar på en liten, jättetjock laptop (som nåt ur Buffy, for real) som inte riktigt är upp to the task och därmed sjunger the song of its people för oss. Med andra ord fräser fläkten till och är det ändå det bästa ljudet man kan lyssna på?

Nej, exakt. Därför distaherar jag mig med lite Julradio.se och tänkte helt utan anledning göra ett inlägg med mina topp fem jullåtar i år, bara för att slippa tänka på laptopbrummandet (aja jag ska ut och springa sen, då slipper jag lyssna på det ...).

#5: Freddy Kalas - Hey Ho

Vet inte varför, men Spotify rekommenderar massvis med norsk musik till mig och självklart har jag även fastnat för den enda norska jullåten som återkommer på Julradio.

#4: Owl City - Peppermint Winter

Fett mysig.

#3: Mauro Scocco - Årets julklapp

Här kommer kärleken, när man minst förtjänat den
här kommer sena nätter, och ett hopp om livet igen
Vi säger inget om det som vart, vi lovar inget om framtiden
du ger mig nåt jag känner igen, den där känslan av att komma hem

#2: Fronda - Nu kommer det tomtar

Hörde den första gången förra året och misstänker att den kommer fortsätta vara en favorit många år framöver, även om folk låter väldigt skeptiska när jag berättar om den. Men tomtarna vet det som snutarna vet, de bråkiga barnen får mjuka paket!

#1 Adolphson & Falk - Mer jul

Den bästa jullåten, alla kategorier. Kanske den låt jag lyssnar mest på i december och låten som inspirerar min Mugglis-profil såhär i juletider. Om man bara fick lyssna på en jullåt resten av livet skulle det vara den.

Såååå, nu har jag lyckats distrahera mig från laptopbrummandet en stund. Vilka är era favoritjullåtar? Säkert Fairytale of New York ...

True story.

Review: I begynnelsen var Bob

I begynnelsen var Bob by Meg Rosoff

My rating: 1 of 5 stars

Inte min kopp te alls. Jag lånade den för jag tänkte att beskrivningen av ploten var en metafor, men nej, det var den inte. Ploten är bokstavligen "tänk om gud var en hormonstinn tonåring" vilket låter som en prompt från tumblr som aldrig borde skrivits (men som utan tvekan skulle få massvis med notes med något tråkigt tillägg till originalposten som alla kommer tycka är briljant).

Bob är en dålig person och jag bryr mig fan inte om honom. Han utvecklas inte alls och det enda bra man kan säga om honom är att han inte våldtar kvinnan han blir besatt av (boken påpekar bokstavligt talat att han inte gör det ... wtf). Kvinnan i fråga, Lucy, är lika svår att gilla, även om boken definitivt vill att man ska tycka att hon är charmig och trevligt. Hon jobbar på ett zoo och när en capybara rymmer är hennes reaktion "jahaja, jag tänker inte gå och leta efter den för då kommer någon veta att jag gjorde fel och då kanske jag förlorar mitt jobb". Liksom wtf Lucy du borde bli av med jobbet, du är dålig på det och du är en dålig person!!

Resten av karaktärerna var tråkiga och hela boken kändes som att den skrivits av någon som vill vara Douglas Adams men inte har en aning om hur man gör.

View all my reviews

True story.

Hoggy 4-ever (nej men allvarligt)

I veckan (närmare bestämt i torsdags) var det tio år sedan världens bästa hemsida Hogwarts.nu lades ner. En gång i tiden hade det känts idiotiskt att förklara vad Hoggy var på min blogg - det visste väl alla? - men nu har det gått så lång tid att some things that should not have been forgotten, were lost.

Ok, lite överdramatiskt kanske, men det känns så. Hoggy var som man hör på namnet ett Harry Potter-community som startades 21 november 2001, och som jag hittade till i typ maj 2002. Vissa personer fattade nog aldrig charmen med Hoggy, men vissa av oss, typ jag själv, fastnade obönhörligt i stort sett med en gång vi blev medlemmar. Det var som att hitta hem, fast på internet. En del jag kände tyckte Hoggys forumsystem var jobbigt och alldeles för aktivt, med trådar som försvann lika snabbt som de skapades, men för mig var det en stor del av charmen. Det fanns alltid nån att snacka med, det fanns alltid möjlighet att flumma ut när man ville.

Min första Hoggyträff, dvs när jag faktiskt träffade medlemmar från sidan IRL, skedde av en slump när jag var och shoppade i Täby Centrum med min familj och plötsligt såg ett gäng tonåringar med en skylt som det stod Hoggy på (eller Hoggyträff eller Hogwarts.nu, nånting iaf). Min familj var snäll nog att låta mig stanna kvar med dem och jag hade jättekul, efter det blev Hoggyträffar en viktig del av mina helger, ibland var det typ varje lördag. "Plattan klockan tolv" är liksom ord som verkligen definierade mina tonår likt inget annat.

Jag på en Hoggyträff ca 2003
(Martin såg den här bilden nu och VÄGRADE tro det var jag ...)

Det var ju också på Hoggy jag träffade både Chriss och Trams, som fortfarande är mina bästa vänner (och jag skulle kunna skriva en hel uppsats om MAT-gängets betydelse för mitt liv ...). Jag tror jag gick i sjuan när mina föräldrar lät mig åka iväg några dagar ner till Skåne för att bo hos en främmande människa, och ja, efter det spenderade jag och Chriss typ alla lov hos varandra tills vi blev vuxna och inte hade lov längre och därför kan ses lite när vi vill (ibland inte alls på ett år, ibland bor vi hos varandra i ett halvår ...).

Alltså, då ska vi inte prata om hur typ alla andra jag känner också har någon koppling till Hoggy, med typ två-tre undantag. Jag kanske inte lärde känna alla på Hoggy, många har jag inte blivit vän med förrän långt efter att sidan la ner, men den finns ändå i bakgrunden hela tiden. Sen finns det ju vissa mer uppenbara också, typ Martin, som jag träffade genom att bokstavligen göra en tråd där jag klagade på hur jag inte ville sova ensam där han svarade med lite poesi och, eh, sedan bestämde vi oss för att göra någonting åt saken (vad sa mina föräldrar om att en typ okänd man skulle komma och spenderade natten med deras sjuttonåriga dotter? Vill minnas att min mors ord samma morgon var "jaha, så du äter ägg, ja, det säger de ju är bra för potensen ..."). Tio år senare ....... well, vi spenderar fortfarande en del nätter ihop får man väl säga.

Jag, Martin och nån som kallades för "Anti" på en hoggyträff ca 2006

När Hoggy lades ned (officiellt pga copyright och ekonomiska problem, mer inofficiellt pga bristande intresse från skaparna ... det var ju trots allt bara ett examensarbete som spårade ur) var det förstås det värsta som hänt i mitt liv, och jag stannade faktiskt hemma från skolan den dagen (återigen, mina föräldrar tillät det här ... alltså, de kanske inte alltid förstod, men de förstod) för att sörja. Men såhär i efterhand, nej, då är jag glad att sidan dog när den gjorde det. Jag behöver inte tänka på det som den där sidan jag tröttnade på eller som sidan jag växte ur, utan den är ett kärt minne av en plats som gjorde mig till den jag är idag.

Och det bästa är ju att jag inte är ensam om att känna så. Sommaren efter nedläggningen hade vi en återträff för oss Stockholmare som brukade gå på träffar, trots att det var många år sedan vi setts tillsammans. Igår hade vi en riktigt återträff, tio år efter sidans nedläggning och den stora avslutningsträffen (som jag tror det kom flera hundra personer på). Vi var inte flera hundra den här gången, men vi var kanske 30 stycken eller så, som genast hakade på de gamla Hoggytrenderna. Alla ville ha paketsnöre runt handleden i elevhemsfärg (och jag gissade rätt på alldeles för många elevhem på folk jag inte sett på tio år), alla var taggade på fotleken och vi hade skitmysigt när vi gick och fikade.

Jag, Zackrid, Trams och Li på en hoggyåterträff ca 2016

Det var ändå magiskt, och även om jag var skitledsen för tio år sedan kan jag inte tänka mig att Hoggy fått ett bättre legacy än det har. Bland alla grupper jag tillhört som vuxen - på universitet, på jobbet - har jag nästan alltid hittat någon gammal hoggare, och varje gång man började bonda över det inser man att det verkligen är alla andra som är mugglare som aldrig kommer förstå.

True story.

Review: Tio över ett

Tio över ett by Ann-Helén Laestadius
My rating: 4 of 5 stars

Jag erkänner: jag ville hata den här boken eftersom jag fortfarande är arg för att Chriss inte ens nominerades till Augustpriset (YO I'M REAL HAPPY FOR YOU AND I'MMA LET YOU FINSH ...), men okej, det är inte den här bokens fel.

Det är en bra bok och den förtjänade att vinna, tror jag. Den undvek en del tropes jag verkligen hatar i YA-böcker nuförtiden: psykologen var bra på sitt jobb och hjälpte faktiskt, föräldrarna var inte onda eller dåliga de visste bara inte hur de skulle hantera sin dotters problem, och pojkvännen botade henne inte magiskt. Jämfört med den förra boken jag läste, där snubben mer eller mindre tvingade huvudpersonen att komma över sin rädsla, tyckte jag den här boken hanterade det mycket bra.

Jag har inga åsikter om flytten av Kiruna men jag bor inte där så varför skulle jag? Jag besökte staden och gruvan 2012 och det var nice. Det var kul att ha varit på platser där boken utspelade sig. :P

View all my reviews

True story.

It's fine, I ran today

Började 13.30 idag (inte riktigt lika lugn dag som i måndags, men nog lär jag hinna med att dricka te och se julkalendern ändå) och det gav mig en väldigt lång morgon. Så vad göra? Well, ge sig ut och springa såklart. Och gå en sväng förbi biblioteket på vägen till jobbet. Så jävla nice. Löpningen alltså. Igår julstädade jag hela lägenheten och bakade lussebullar, och medan bullarna jäste (i två timmar?!) tog jag ett långt, varmt bad och läste bland annat ut en bok, och lite Runner's World.

Att läsa om löpning är ett av mina favoritsätt att bli motiverad på, och i numret jag läste fanns en artikel om stress och träning. Med tanke på att jag känt mig jävligt stressad lately kände jag mig jävligt träffad, för jag vet ju att det faktum att inte inte sprungit ordentligt sedan oktober är en av anledningarna till att allt känns så jobbigt. Och där och då kände jag att nu fucking räcker det med självömkan, imorgon ska jag fanimig springa om det så dödar mig. Jag har skitit i det så länge för jag känner hela tiden att jag har en förkylning på g men som aldrig bryter ut som jag vill vila mig från, men i slutändan blir jag varken förkyld eller riktigt bra. Jag behövde helt enkelt lite mer Jillian Michaels i mitt liv:

Bildkälla: http://www.blastfitness.com/blog/unless-you-puke-faint-or-die-keep-going

OBS att jag i vanliga fall inte tycker det är en bra approach till fitness, men just nu känner jag att jag hellre tränar och sedan får fyrtio graders feber och kan bli frisk från det, än att jag fortsätter med att inte göra någonting och bara bli frustrerad. Kan prata mer om fitspiration som jag inte riktigt är bekväm med en annan dag ...

Anyway, i artikeln pratar de om kortisol, aka stresshormonet (ibland även kallat dödshormonet men artikelförfattare försäkrade oss om att det inte var motiverat). Det är det som triggar fight or flight-reflexen som vi hade mycket stor nytta av när vi jagades av lejon på savannen, men som inte riktigt har samma effekt när man blir nervös inför en presentation på jobbet, TROTS att det är samma reaktion som utlöser kortisolet. Sneaky hormon ...

Jaja, när man springer (eller utför annan högintensiv träning, som att cykla) ökar såklart nivåerna av kortisol i kroppen för man behöver det för att kunna utföra träningen. Det skärper kroppen och hjälper en att prestera, liksom. Extremt bra skit, och sen när man tränat klart sjunker nivåerna av kortisol i kroppen.

Bildkälla: https://www.pinterest.se/pin/487514728392424936/

MEN, det är här det blir spännande, för det forskning visar på att ju mer man tränar och ju bättre kondition man får, desto mindre höjs nivåerna av kortisol när man sätter igång. Och inte nog med det, de sjunker faktiskt till lite lägre nivåer innan de började på, vilket gör att man är mindre stressad i allmänhet. Faktum är att ju mer vältränad man är desto mindre höjs nivåerna av kortisol när man hamnar i andra stressade situationer också, så att man blir bättre på att hantera stress ju mer man tränar.

Så när jag snackar om att jag är så stressad för att jag inte sprungit på länge så är det inte bara något jag säger för att framstå som ett dedikerat fan av löpning eller ett hälsofreak, det är verkligen sant. Visst har jag haft mina ups and downs det här året, men det är först de senaste veckorna det verkligen har börjat påverka mig såhär negativt, så att jag verkligen inte vad jag ska göra och känner mig ledsen och nere oftare än vanligt. Jag har också, nu när jag tänker på det, sovit jävligt mycket sämre de senaste veckorna: jag drömmer hela tiden väldigt intensivt och det tar längre tid än vanligt att somna på kvällen.

Kommer allt det här att bli bättre om jag kommer igång med träningen igen? Kanske. Det kommer troligtvis inte ge mig ett jobb som är välbetalt (om inte någon läser det här och genast bestämmer sig för att anställa mig som inspirationsföreläsare), men det kommer kanske göra det lättare för mig att hantera jobbsökande. Helt enkelt därför att:

Bildkälla: https://www.pinterest.se/pin/487514728392423856/

True story.

Review: Vattnet drar

Vattnet drar by Madeleine Bäck

My rating: 3 of 5 stars

Oimponerad är min ett ordssammanfattning av den här boken. Det fanns saker jag gillade, som settingen, den var väldigt bra. Den subtila magin var rätt nice också, även om den mot slutet var FÖR subtil, tills den nästan blev oklar. Jag vet inte riktigt vad som hände där på slutet.

Det tråkiga är att mitt största problem med den är - tror jag - att det låter som att den är skriven av en snubben, även om den inte är det. De kvinnliga karaktärerna känns lite som karikatyrer, och sättet de beskrivs på känns bara ... off, typ. Om det var en manliga författare hade jag bara LOOOOOL typiskt men eller hur!?!? Men nu vet jag inte. Det kanske bara är så som fiktion skrivs numera, den där "gritty" mörka realismen som innebär att alla är ett svin och som vi alla vet finns det bara ett sätt att vara ett svin mot kvinnor på.

Jag kanske läser uppföljarna om jag springer på dem, men jag kommer inte leta.

View all my reviews

True story.

Your tax money at work

Okej, jag var lite gnällig förra veckan, men det känns bättre nu. Inte för att någonting egentligen löst sig, men man får göra det bästa av situationen liksom.

Såhär typ. När man jobbar en måndag i bokningen och ingen ringer, så allt man kan göra är vräka i sig godis och lussebullar, lyssna på Julradio.se och kolla ikapp på julkalendern. Nog finns det värre saker än att ha ett sådant jobb.

True story.

Review: Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg by Joyce Carol Oates

My rating: 4 of 5 stars

Jag gillade den här väldigt mycket! Det är en bra bok om att hantera sorg och också om löpning, och vi vet alla att jag älskar att läsa om löpning, så obv gillade jag det.

Jag tror att jag gett den fem stjärnor om inte snubben typ löst allt i slutet av någon weird anledning (varför?) och sen blev allt bra efter att han hjälpt henne. Jag gillade typ hur hon blev "fixad", men jag gillade inte att han typ tvingade henne att göra det.

Fast den är ju ingen Jag lever, tror jag ;)

View all my reviews

True story.

Det är inte snön som faller

Hade någon idé om att jag skulle kalla det här inlägget för "jag älskar mitt meningslösa liv", men jag vettefan om jag älskar det så himla mycket. Har enorma humörsvängningar och eftersom jag just haft mens kan jag inte ens skylla på PMS, utan får helt enkelt acceptera att jag är sån. Jahaja. Man inbillar sig gärna att det händer någonting med en när man växer upp och blir vuxen, men så enkelt verkar det inte vara.

Jag blir bara tokig på att mitt liv känns så ... jag vet inte ens? Meningslöst är fel ord för det är klart det finns mening i mitt liv, men jag har ju ingenting going for me, så att säga. Liksom, vad har jag för mål jag vill uppnå? Jag skulle vilja skaffa ett jobb som betalar tillräckligt väl för att jag inte måste känna mig stressad varje månad och jag vill väl ge ut en bok och kanske känna att livet inte plötsligt står still. Det enda som typ händer i mitt liv just nu är väl hela Umeå-situationen, men till och med den står ju rätt still.

Bildkälla: http://imgur.com/gallery/ZveCZrt/comment/502952248

Okej, jag arrar konvent också, vilket är fett kul, men det är också någonting som kommer hända i framtiden, inte nu.

Idk, det finns kanske någonting poetiskt i att vara tjugosju och kunna relatera till det mesta i Friends-introt, fast jag vet inte om det är bra poesi. Jag önskar jag kunde säga att ååhh jag är stuck in a dead end job, men inte ens DET är jag. Jag jobbar några random timmar på museet när de behöver mig för jag är inte ens tillräckligt bra på det jag gör för att få en fast tjänst inom serviceyrket (herregud, vem fan har ens en fast anställning längre?), hur ska jag kunna få något som man faktiskt behöver en utbildning för? Jag har till och med TVÅ jobb nu, för om jag inte fick jobba någon dag med pappa här och där skulle jag vara pank så in i helvete.

Good times.

Bildkälla: http://www.lovethispic.com/image/45102/fml

Dessutom är jag så jävla trött på att gnälla om det här. Det känns som att jag inte gjort annat sedan slutet av sommaren och även om gnällande var min paradgren back in the days och någonting som jag var nästan stolt över kan man fan bara gnälla om samma sak så många gånger innan man kräks på sig själv. Eller?

Jag vet fan inte. Det kanske bara är 2016 som är jävligt mot alla, och det är knappast som att jag egentligen lider (ååhh, stackars mig, jag jobbar bara tre-fyra dagar i veckan och har tid att ägna mig åt hobbies och gå på bio och kan åka på långhelger till Umeå en gång i månaden och mina naglar är alltid snygga och tidigare i år sprang jag ett halvmaraton), men just nu är jag så jävla trött på mig själv och mitt liv. Jag behöver inte ens en paus från det, jag har tagit pauser, vad jag behöver är att någonting händer. Att jag tar fucking tag i skiten och skaffar ett jävla jobb som betalar väl och slutar gnälla, men det är ju lättare sagt än gjort.

Bildkälla: https://www.teepublic.com/tank-top/195072-i-run-because-punching-people-is-frowned-upon-cust

Äh. Hur mycket av det här tror ni egentligen handlar om att jag bara sprungit tio kilometer sedan slutet av oktober? Säkert 90 %, om jag får göra en kvalificerad gissning.

True story.

Review: The Three Musketeers

The Three Musketeers by Alexandre Dumas

My rating: 4 of 5 stars

Okej, så det tog hundra år för mig att läsa klart den här, men det ska inte hållas mot boken. Jag vet inte vad det är med mig och mitt läsande på senaste tiden, men jag kommer iaf inte nå mitt mål att läsa 100 böcker i år. Jag är väldigt irriterad på mig själv över det, även om det inte borde spela någon roll.

Jag läste den här första gången 2008 och älskade den omedelbart, så jag var lite orolig nu när jag läste om den att jag inte skulle gilla den lika mycket. Men det gjorde jag! Den kanske är flera hundra år gammal men det finns ändå delar man kan relatera till och andra som bara är genuint roliga.

Jag älskade det mesta av den, men den får fyra stjärnor eftersom slutet är så ???? Det är som om Dumas ville avsluta allting med en gång och inte brydde sig om hur. Karaktärsmordet (och det är bokstavliga mordet) på Madame Bonancieux störde mig framför allt, för hon verkar inte ens lite vara samma karaktär som vi träffar tidigare i boken som hon är i slutet. Hon var den som skickade iväg D'Artagnan för att hämta diamanterna, så MiLady borde vilja hämnas lika mycket på henne enbart pga DET, men neeej, det är bara för att D'Artagnan är kär i henne. Suck.

När jag först läste boken var Aramis min favorit och nu är jag typ ... varför? Antagligen för att Jeremy Irons spelade honom i Mannen med järnmasken-filmen. Jag tror jag föredrar AThos nu, han är inte alltid sympatisk men han är väldigt rolig på ett konstigt sätt (and so cool and skilled with a sword)!

Allvarligt, när ska någon göra en film av den här där alla musketörerna är gay for each other? I need it.

View all my reviews

True story.

November i bilder

Nu gick det visste ganska långt mellan blogginläggen, OOPS, men så kan det vara ibland. För den som desperat undrar vad jag haft för mig i november får ni här en liten tillbakablick:

Det snöade! Inte särskilt mycket, men oväntat tidigt ändå.

Åkte till Umeå den bästa staden i världen och där började det i stort sett att snöa i samma sekund som jag klev av planet. Umeå vet hur man vinner över mig.

Vi vintershoppade och jag köpte en ny halsduk och en Yoda-mössa!

Skrev massa NaNo hela månaden. Slutade på 101,022 ord sista dagen, så var rätt nöjd!

Min NaNo Swap Partner levererade. Chokladgrejerna var så jääävla goda.

Det snöade på museet och såg väldigt mycket ut som på Hogwarts.

Köpte också en ny vinterjacka!! Har uppdaterat hela min vintergarderob men det behövdes fan. Både jacka och halsduk var över tio år gamla och rätt slitna, såattehh ...

Museets byggnad firade hundra år!

...så då var det såklart fest (ja, jag hade partyhatt hela helgen).

Bofur var söt.

Planerade konvent och åkte på ett besök till Sollentuna!

Var på En spark i röven i Bäsna och det var nice, förutom den där gången Hanna sulade 200 g spenat på mig och knockade mig av min stol ner på golvet, och sedan blev jag kvar där pga kökskris.

Fyllde min nya take away-mugg (i fina NaNo-färger) med varmt te, laddade ned lite De Dödas Röster och gick på en två timmar lång pokéwalk. Det var nice som fan, 10/10, speciellt som det var Thanksgiving event och jag lyckades få ihop 66,000 EXP på hela dagen.

Tog en selfie med Christer Fluglasagne, eller "Rymd-Chrille" som vi kallar honom.

Köpte en superfin ljusstake (på ICA!) och firade första advent.

Guidade lite och la märke till att museets kupol fortfarande festar efter 100 års-jubileet. "Hur fick ni upp dem dit?" frågade en besökare. "De flög dit av sig själva", sa jag. "Problemet är snarare att få ner dem". Fast om nån bara ger mig ett luftgevär så ska jag nog fixa det ...

Konceptet varm dryck + pokéwalk var så nice att jag och Zackrid var tvungna att ge det ett försök också, fast den här gången i Gamla stan. Det var lika nice när man hade sällskap, så 10/10 till det!

Och det var november! En fin månad, när allt kommer omkring.

True story.