Review: Nordiska Gudar och Hjältar

Nordiska Gudar och Hjältar by Anders Bæksted

My rating: 3 of 5 stars

Jag köpte den här boken för några år sen i nån begagnat-hög, men förstod inte förrän förra veckan att det inte är en uppslagsbok utan bara en normal fackbok. Eftersom mitt NaNo-projekt fokuserar på nordisk mytologi, kändes det rimligt att sätta den högt på min att läsa-lista.

Den var rätt bra. Jag gillade att få en mer historisk kontext på myter och hur de påverkar oss idag (ehh, mest genom namn som blivit kvar). Det var också roligt med alla berättelser om folk som försökt beålla sin tro på den gamla gudarna när den nya dykt upp, speciellt när historierna accepterar att det finns flera gudar, även om det förstås bara är meningen att man ska tro på *den enda*.

Fast boken förutsätter att man ska kunna många av myterna sedan innan och förklarar inte alltid vad den pratar om, så det var lättare för mig att hänga med i de myter som handlar om gudar eftersom jag kan dem, snarare än hjältesagorna, för de är jag inte lika bekant med. Men ändå. Spännande läsning!

View all my reviews

True story.

NaNo needs

Hanna gjorde ett mycket tjusigt inlägg om vad hon behöver för att klara NaNo och jag tänkte att jag inte skulle vara mycket sämre, så here goes:

Jag behöver inte så mycket för att klara NaNo egentligen, men det är typ de här sakerna. En telefon (eller surfplatta, men telefon är nästan bättre) för att skriva när jag är out and about. Jag ska till Umeå en helg i november och Bäsna en annan och då vet jag inte om jag bara ska ha med mig telefonen för noveling purposes eller om jag ska ta med mig en dator eller surfplatta också. Alltid skönt att resa lätt liksom.

Te, obviously, och helst jävligt mycket av det. Bananer eller annan frukt för man måste hålla igång energin när man skriver, och när det det går riiiiktigt trögt att skriva är "en bit banan efter var hundrade ord" ibland det enda sättet att få någonting gjort.

Och sen behöver man tid. Börjar just nu undra om jag har tillräckligt av det för att klara 100,000 ord på en månad, men lyckligtvis är jag ju envis som fan så det kommer jag nog klara av. Men det blir nog inte lätt.

True story.

Review: Where Am I Now?: True Stories of Girlhood and Accidental Fame

Where Am I Now?: True Stories of Girlhood and Accidental Fame by Mara Wilson

My rating: 4 of 5 stars

Så här är någonting ni kanske inte vet om mig: jag var aldrig en känd filmstjärna när jag var liten. Jag vet, chockerande, eller hur? Jag spelade inte en söt tjej i några filmer och jag förstår om det låter helt otroligt, men det är sant. Mara Wilson, å andra sidan, gjorde det.

Man skulle kunna tro att det gör hennes liv olikt mitt på alla sätt, men nej, det jag gillade med den här boken var faktiskt hur relaterbar den är. Hon gör ett så bra jobb med att beskriva sina rädslor och ångestkänslor, och hur de hemsökt henne större delen av livet. Jag tror de flesta kan relatera till det, även de av oss som inte har lika mycket ångest.

Det finns också några riktigt sorgliga bitar i boken, som handlar om hennes mammas och Robin Williams död (dödar?), men de delarna är jättevälskrivna och hjärtskärande. Jag gillade också att läsa om hennes förhållande med sin syster, och även om jag har en bra relation till min lillasyster, fick den delen mig verkligen att avundas Mara och Anna. Att Skypea när man gör vanliga grejer som att baka eller måla naglarna verkar så mysigt.

Jag hade lite problem med att hålla koll på tidslinjen och vad som hände i show choir och grejer. Jag kan visst inte tillräckligt mycket om amerikansk kultur för det, verkar det som (jag menar, jag såg aldrig på Glee). Men ändå, en väldigt bra bok om en före detta (typ) skådespelerska som jag tror de flesta i min ålder minns från vår barndom.

View all my reviews

True story.

Is it November yet?

Efter att ha debatterat med mig själv fram och tillbaka skickade jag Standing But Not Operating till några testläsare för ett par veckor sedan. Det är faktiskt inget fel med att be om hjälp när man har kört fast, så jag tänkte att det var lika bra att göra det istället för att tvinga mig själv att fortsätta. De kanske tycker det är jättebra? Eller skitdåligt? Framtiden får utvisa.

Hur som helst, med det avklarat har jag kunnat ägna mig åt det som oktober ska ägnas åt, det vill säga: NaNo-prep. Ni boorde veta vad National Novel Writing Month är, annars får ni fan googla. Jag har insett att det är tio år sedan jag var med för första gången (allt är så tio år sedan ...) och även om jag misslyckades det året har jag klarat det varje år sedan dess ... vilket innebär att jag i år kommer vinna för tionde gången! Om jag vinner alltså, men det lär jag ju göra. Är fan expert.

Satsar hårt i år, på 100,000 ord istället för de vanliga 50k. Senaste året jag nöjde mig med 50k var 2012, så jag känner mig faktiskt inte särskilt orolig. 80k som jag kört de senaste två gångerna har varit lagom mycket, men i år vill jag ha en utmaning, så då blir det som det blir.

Vad ska jag skriva? Oh, I'm so glad you asked ... Första gången jag skrev mer än 50k var 2010, då jag förvånade mig själv genom att ha SÅ JÄVLA ROLIGT när jag skrev och sprutade ur mig 50k på två veckor. Jag slutade på 80k och då var berättelsen, trots sina flaws, det bästa jag någonsin skrivit. Jag redigerade den jävligt långsamt de kommande åren innan det blev dags för förlagsutskick 2014. So far har Fyra tidsresor och en ukulele refuserats av tolv förlag (och aldrig hört av tre stycken), men who's counting? Två år senare ser jag absolut en del problem med manuset, men det hindrar inte mig från att älska det villkorslöst ändå.

2013 skrev jag uppföljaren, 10 orsaker att hata asagudar, och nådde 50k på bara tio dagar. Det blir fan ingen kvalité på skrivandet när man håller det tempot, men jag hade så jävla roligt när jag skrev och avslutade november på 100k. Behövde berättelsen vara så lång? Knappast, men när jag närmade mig 90k var det väldigt svårt att motivera sig själv till att sluta. Jag fick skriva om ungefär hela slutet (tror jag slängde sextio sidor rakt av) och styra om rätt rejält i handlingen i övrigt, men ändå. Det var skitkul att skriva och ibland går jag bara tillbaka och läser om mina favoritscener bara för att jag tycker den är så nice.

Nu, tre år senare, sex år efter att jag skrev den första berättelsen, är det dags för den tredje och avslutande delen i serien: Hur man blir av med en apokalyps på 10 dagar (ja, jag tycker jag är jättefyndig med titlarna! Får dock ge mycket cred till Zackrid för Fyra tidsresor och en ukulele - inte bara titeln utan en del brainstorming innan jag började skriva). När jag gästbloggade för NaNoWriMo tidigare i år skrev jag om hur jag gillar att låta idéer mogna innan jag skriver dem, och det har jag verkligen gjort med den här. Den har legat i bakhuvudet och väntat sedan åtminstone 2013, och då och då har jag återkommit till den, funderat lite på vad som ska hända, och sedan låtit den vara.

Tills nu. De senaste veckorna har jag hängt på NaNo-forumen och så smått börjat strukturerat min story genom mitt Excellenta Excel-dokument, gjort en Spotify-playlist, fixat en Pinterest-board, samt börjat göra lite research. Hittade en hel bok hemma som jag trodde var ett uppslagsverk om nordisk mytologi men som verkar vara mer av en faktabok så jag tror jag ska klämma den innan november.

Man kan helt enkelt sammanfatta det med att jag är jävligt taggad. Ska bli så kul att få återse mina gamla karaktärer och bara skriva tills jag kräks typ. Jag har nästan hela ploten klar för mig vilket jag aldrig haft innan, men det gör mig bara ännu mer taggad för jag känner bara OMGGG DET HÄR ÄR SÅ BRA, DEN HÄR TWISTEN ÄR AMAZING. Det kanske inte blir det när jag väl skriver ner det, men just nu ... mmmyes, allt jag vill ha.

Såå, frågan är helt enkelt ... Is it November yet?

True story.

P.S. Antar att frågan också är: ska du göra NaNo i år? Vem mer är taggad? Frienda mig gärna, jag heter Animal_Planet på NaNo-sidan (eeh, ja, det blir lätt så när man varit medlem i tio år ...). D.S.

Review: Himmelstrand

Himmelstrand by John Ajvide Lindqvist

My rating: 2 of 5 stars

Jag är väldigt underväldigad. Konceptet är bra (väldigt Stephen King dock ... men det är inte en dålig grej) och den börjar rätt lovande, men sen ... idk. Genom hela boken blandade jag ihop de manliga karaktärerna, Stefan med Peter och Olof och Lennart med varandra.

Det är ett problem jag hade med boken: karaktärerna. Jag tyckte inte de var välutvecklad och intressanta som många andra, jag tyckte de var ytliga och stereotypa. Typ "hmm, vad är barn? JA just det, de är små människor som gillar Star Wars och inte kan stava, ah men dåså, allt den här ungen gör kommer relatera till Star Wars och det faktum att han inte kan uttala någonting." "Bönder ... ja, men det är ju en hel personlighet bara det, de kommer relatera allt till sånt som händer på bondgården". Ingen hade en egen röst och jag blandade ihop alla hela tiden.

Dessutom kändes de typ som samma personer jag redan läst om i Lilla Stjärna. Donald och Majvar var ju typ exakt som paret som hittade Terese. Jag menar, kan två personer som varit gifta en lång tid ha någon annan typ av förhållande förutom en som är abusive där kvinnna är lite korkad och undergiven? Jag gillade var Majvor slutade boken, men näe.

Mitt andra problem: språket. Det är inte riktigt pretentiöst, men det känns otroligt tillgjort. Som om Ajvide Lindqvist skriver på det sättet för att han tror att man ska skriva så. Han använder ordet "ty" alldeles för ofta för någonting skrivet det här århundrandet. Jag menar, när Åke Ohlmarks hade med det i sin översättning av Sagan om Ringen var det väl lite motiverat, men knappast i den här boken och det fick mig att cringea varje gång jag såg det (för att inte tala om alla gånger ordet "hjässa" används. Det är tamigfan mitt nya hatord och det är med HELA tiden!!).

Handlingen hade sina moments, det får jag erkänna, och hade jag gillat karaktärerna eller språket mer hade jag nog älskat boken, men som den är ... nej. Framför allt inte eftersom man inte får några förklaringar mot slutet, för även om sånt kommer förklaras i en senare boken kommer jag nog aldrig läsa någonting mer av författaren.

Åh, och det jävla hundperspektivet? Cringe cringe cringe.

View all my reviews

True story.

September i bilder

September var i ärlighetens namn lite för varmt för min skull, men oktober har hittills varit svinkallt så det verkar jämna ut sig. Antar att jag gjorde massa roliga saker i september so let's have a look:

Stickade klart ett fint pannband!

Vi spelade Laser Tag och det var roligt men man blev extremt svettig och äcklig av det. Såg liiite sliten ut efteråt.

Fick hjälp av en kompetent vikarie på jobbet.

Pumporna växte fint!

Klarade Stockholm Halvmaraton!

En fågel flög in i fönstret vid Cosmonova när Amanda stod och rökte (det händer henne uppenbarligen ofta), men till skillnad från de flesta andra levde den här. Vi tillkallade experthjälp från Jessica som viskade med fågeln tills den kände sig redo att flyga iväg (efter att ha krockat med fönstret en gång till, idiotfågel).

Tröttnade på TV-serier och började istället med Gilmore Guys och dataspel.

Det är småkaos på jobbet, en kollega startar datorn lite hastigt för att kunna kolla upp någonting lite snabbt och SKRIKER rakt ut när hon möts av den här bakgrunden.

Återsåg en kär gammal vän.

Pumporna slog ut i blom!

Hade tråkigt på jobbet och lärde mig att vika en origamielasmosaurus.

Avslutade månaden med att flyga till Umeå. Var nöjd över att ha fönsterplats.

True story.

Review: Lilla stjärna

Lilla stjärna by John Ajvide Lindqvist
My rating: 3 of 5 stars

Alltså hur kan det ha tagit mig två veckor att läsa den här,  jag måste styra upp min läsning. Det var inte för att boken var dålig, jag hade bara ingen lust att läsa av någon anledning. Fast hade boken varit amazing kanske det hjälpt… 

Jag menar, jag gillade den, men … nu när jag är klar vet jag inte vad den försökte säga mig. Det fanns några övernaturliga element i den men de utforskades inte alls och på ett sätt boken kanske varit bättre utan dem? Eller var de där alls? Jag vet inte, ärligt talat. 

Eftersom karaktärna var födda bara några år efter mig gillade jag att läsa om deras liv online, för det gjorde mig nostalgisk för tiden jag växte upp. Jag gillar också vänskapen mellan de båda flickorna av samma anledning. 

Men det som utspelade sig på Skansen (både första sidan och slutet) var för överdrivet för mig och det var alldeles för mycket ur en pedofils perspektiv för att jag ska kunna hylla boken.

View all my reviews

True story.