Jag var seriöst underväldigad av allt med den här: språket var awkward (som bäst), karaktärerna var platta och förutsägbara och världsbygget saknades. Som andra påpekat har den här premisen med drakar som kan ta mänsklig form, men största delen av boken är bara som vilken tonårsromans som helst, med hintar av någonting större som pågår även om det aldrig utvecklas eller utforskas.
Jag borde veta bättre än att läsa böcker med drakar som egentligen är skiftande människor, de är aldrig bra. Om man inte pallar ha riktiga drakar med i sin novell, med storleken, vildheten, magin, då behöver du fan inte bry dig. De här halvdrakarna är alltid tråkiga som fan och även om den här författaren verkar tro att hon kommit på någonting sjukt kreativt och unikt, så är den i stort sett exakt som Firelight. Jag säger inte att Julie Kagawa snott från den eller något, jag säger att hon - och alla andra YA-författare på planeten, verkar det som - snott konceptet från Twilight och att boken var lika förutsägbar som alla Twilight-ripoffs. En enda gång skulle jag vilja se att tjejen är monstret och killen en vanlig människa, och nej, den omvända Twilight-boken räknas inte.
Jaaa, """"""twisten"""""" här är att de egentligen är drakar som skiftar till människor och inte tvärtom, men det märks typ bara i en mening eller två i början. Efter ett tag börjar huvudpersonen - Ember (smart, va?) - referera till drakdelen av sig själv som "min drake" på samma sätt som whatshername i 50 shades refererar till sin inre gudinna. Det är inte bra och det är inte logiskt, sluta kalla ditt sanna jag för "mitt någonting" och ge det ett eget pronomen - DET ÄR DU. "Min inre draka vill morra men jag gick vidare" hade varit femhundra gånger bättre på andra hållet: "jag ville morra, men min mänskliga form gick vidare" eller nåt sånt. Det hade fått henne att kännas mer drakig, men jag antar att vi behöver en huvudperson vi kan relatera till så då måste hon vara människa utan ett uns drakighet i sig. TRÅKIGT.
Det är också weird att alla karaktärer gör så. Vi får se en annan drakes perspektiv och han refererar OCKSÅ till "sin drake" och den snygge/tråkige fiendekärleksintressesnubben kallar en del av sig själv "min soldat". Antar att det inte är värt det att ge sina olika karaktärer distinkta röster när man skriver ur deras perspektiv.
Ärlgt talat, först trodde jag den här var skriven av en debutant och tänkte vara lite schysst med det dåliga språket, men hon har skrivit TVÅ SERIER innan det här? Oförlåtligt. Ärligt, det finns 137 YA-tropes jag sett förut i den här men ingen av den utmärker den så mycket som "
As you know, Bob"-tropen. Såååå mycket awkward dialog där karaktärerna bara förklarar saker för varandra som de redan vet. Och seriöst, du behöver inte hitta på nån töntig anledning för att ta med beskrivningar i din bok, du kan bara berätta om hur folk ser ut ...
Romantiken är nästan trovärdig på grund av karaktärernas snarlika bakgrund, men den där kärlek vid första ögonkastet-grejen funkade inte, snälla, kan vi bara sluta med sån skit? Jag är så trött på det.
Andra saker jag bara inte kan hantera:
- Brandfacklan som smeknamn. Jag tänkte att det kanske var "Torch" eller nåt på engelska, men är Firebrand, men det är minst lika awkward. Flamman hade varit bättre, kortare, OCH matchat hans känslor för henne.
- Det extremt superhemliga speciella draknamnet ... COBALT. HAHAHAHAH what!? Han gjorde det till värsta stora grejen om sitt sanna draknamn och att han inte vill avslöja det hursomhelst bla bla och sen är det fucking COBALT. Ett engelskt ord?????? Jag menar, borde det inte vara något i stil med Chrysophylax eller Nidhögg eller "ett ljud som enbart existerade på drakspråk och lät som ljudet av dånande eld och som beskrev den vackra blå färgen på hans fjäll" ... Nej, det är fucking Cobalt.
- "Vi är en superhemlig organisation som jagat och dödat drakar i århundranden. Vår bäste soldat är en tonårig pojke."
- Hur vet Garret att ölen han dricker smakar "billigt" när han aldrig druckit förut i sitt liv? lol
- Ember som ba "varför vill folk döda drakar, de har inte gjort något" när typ varenda annan drake i berättelsen har antydit att drakar är en mindre värd ras som de vill ha ihjäl
Det fanns antingen mer men jag börjar bli trött. Jag hatade boken de första 100 sidorna men det blev lite bättre efter det, men jag vill ändå inte ge den bra betyg. Med Firelight visste jag i alla fall att det skulle vara en töntig tonårsromans i samma sekund som jag lånade den, men den här låtsades vara någonting mer och det är ett värre brott, så även om den egentligen - rent objektivt - är bättre än Firelight, så får den ett lägre betyg. Och det finns inte ett skit du kan göra åt det.
True story.
Harry Potter and the Cursed Child by J.K. Rowling
