Sömn

Min mamma brukar alltid säga "man kan inte ta igen förlorad sömn genom att sova längre natten därpå". Jag har alltid tyckt att det är ett efterblivet uttryck, eftersom jag enda sedan tonåren ägnat alla helger åt just det. Så vadå, om man missar en natts sömn är man fucked for life, för att man inte kan ta igen det? Låter ju helt absurt.

Så gjorde jag lite research (jag är ju Ravenclaw: om jag har sömnproblem så tänker jag googla på det), och det visar sig att min mamma faktiskt hade rätt (shocker!). Eller ja, nästan i alla fall, det är inte så mycket att man inte kan ta igen förlorad sömn som att man inte behöver det, för kroppen kompenserar automatiskt natten därpå genom att ge en mer djupsömn, och därmed mer vila, om man sovit dåligt en natt.

Aha!

Nu hjälpte ju det inte mig, för jag har inte varit pigg sen julafton i stort sett, och två nätter i rad sov jag väldigt lite och VÄLDIGT ytligt. Jag sov, för jag drömde jävligt skumma saker, men det kändes inte som sömn. Okej att ha så en natt, men två? Inte okej.

Bildkälla: http://images.ethicalsuperstore.com/

Jaja, igår gick jag upp tjugo i fyra för att jag började jobba klockan sex. Gick rätt bra: köpte någon sorts sömn-te på vägen hem (som sagt research: det innehåller kamomill och valeriana, det sistnämnda ingår oftast i receptfria sömntabletter). Det var SKITÄCKLIGT (jag hatar te), men inatt sov åtta timmar utan att drömma någonting, och vaknade av mig själv klockan sex på morgonen och var pigg. En fantastisk känsla måste jag säga! (Mindre fantastiskt att tepåsen typ väste åt mig när jag la ner den i vattnet? Jag vet inte vad fan det var för fel på den, men det låter inte som normalt tepåsebeteende.)

Idag jobbar jag 15-22 (så jag är väl hemma typ 23), och på fredag börjar jag 6... inte helt optimalt, men sen är jag ledig i tre dagar och då ska jag droga mig själv med te och få någon jävla kvalitetssömn. Och sen räcker det med fucking sömnbesvär, för det har pågått FÖR länge nu.

True story.