She fills up every corner like she's born in black and white

Det känns som att jag borde skriva lite om hoggys nerläggning här, men ärligt talat vet jag inte vad jag ska säga. Det suger, jag kommer gråta som fan när det väl stängs ner (och jag kommer sitta inne till slutet, believe me), men just nu känns det som att jag borde göra det bästa av tiden som finns kvar istället. Men alla som vill får gärna komma på avskedsträffen, mer information finns i korridoren (Esmeralda II gör ämnen) eller om man mailar lyckligahoggare@hotmail.com

Jag har fått ett helt nytt i-landsproblem, som seriöst börjar göra mig lite... deppig? Själva problemet i sig är ju faktiskt ganska deprimerande, så man kan säkert se det så. Hursomhelst börjar jag misstänka att jag har varit bitchig så länge att jag helt enkelt inte kan vara snäll längre, jag vet liksom inte hur man gör. Det är klart, jag förolämpar ju inte varenda människa jag ser och såna grejer, men... eller jo, vänta lite, det är ju precis det jag gör. Visserligen är det så jag visar att jag tycker om någon, att jag förolämpar dem, för jag litar på att de inte känner sig förolämpade, men jag tror inte att alla uppfattar det.

Och igår var jag och Martin till Willy's och lekte vuxna och handlade (men vi köpte typ ingredienserna till kladdkaka och gult paketsnöre så att Martin kan visa att han älskar hoggy, så där rök de vuxenpoängen), och jag skulle fråga ett butiksbiträde om de hade paketsnöre. "Var inte så bitchig den här gången" rådde Martin, eftersom jag frågat efter kakao innan och varit lite irriterad eftersom vi letat efter den i typ tio minuter. Så jag tar fram mitt charmigaste leende, ser jättesnäll ut och frågar om de har något: negativ. "Okej, tack ändå" säger jag, och när jag går därifrån hoppar Martin på mig direkt: "nu var du sådär bitchig igen!".

...va? Jag lovar, jag ansträngde mig skitmycket för att vara snäll, men uppenbarligne hade jag misslyckats när hon sagt att det inte fanns och så hade jag sagt det där sista med jättebitchig röst - utan att jag ens märkte det. Och det fick mig att börja fundera, och efter ett tag kom jag på att det nog stämmer, jag kan fan inte vara snäll längre, och då fick jag panik och var bitchig hela kvällen istället. Eller ja, inte hela, men ett ganska bra tag. Martin försökte trösta mig och sa att jag kan vara världens snällaste när jag vill, så jag somnade ganska nöjd med mig själv, men nu är jag vaken, hemma och ensam igen och ärligt talat börjar jag fundera på om jag inte har rätt. Är jag alltid jättebitchig? Kan jag inte vara snäll? Och om det är så; vad fan ska jag göra åt det?

Och när vi ändå är inne på ångest så kan jag ju säga att i tisdags tror jag seriöst jag drog ner mig själv längre än någonsin. Jag lyckades försova mig, och eftersom jag inte orkade stressa för att hinna vara med sista kvarten på en lektion och sen ha två timmar håltimme så bestämde jag mig för att ta lite sovmorgon. Problemet var bara att när jag vaknade 45 minuter senare hade jag minus lust att gå upp. Jag menar, det är inget ovanligt att jag inte vill gå upp på morgonen, men just nu kunde jag knappt motivera mig själv till att resa mig och sätta mig framför datorn: och jag var inte ens trött, jag bara... vill inte.

Till sist lyckades jag tvinga mig själv att ta mig upp till datorn och in på hoggy, för jag antog att det skulle hjälpa. Det gjorde det inte, jag ville bara krypa ner i sängen och sova igen, och det var då det började bli läskigt: jag har liksom aldrig känt att världen var så meningslös förut. Kanske i slutet av sexan, men då hade jag min tonårsdepression, så jag vet inte om det räknas. Jag ringde Mamma och bad om hjälp, men hon sa mest "jaha, men du måste gå", vilket faktiskt var ett steg i rätt riktning. Sen gjorde jag det enda som alltid får en på bra humör: jag satte ihop en snygg outfit, fixade håret, sminkade mig, och la ut bilder på hoggy för en egokick. Lyckligtvis funkade det, och jag har klarat av att gå upp sen dess (tom imorse när jag bara hade en kvart på mig innan jag skulle ta bussen från Martin), men det var inte kul för det.

Nu måste jag plugga tyska och om renässansen... eller om det var ännu mer, damn it, jag minns inte. Borde ha ett papper här någonstans...

That's enough of that shit.

Dagens <3
Kladdkaka, no doubt! Jag och Martin gjorde kladdkaka i en kastrull igår, för de hade inga former hos honom. Så vi öste ner smeten i en skitstor kastrull och stängde in den i ugnen. Fett gott, faktiskt, fast jag åt inte så mycket.

Dagens -_-
Två prov imorgon, hur fan ska det gå?

Dagens :D
1000 ord skrivna på NaNoWriMo, 49 000 kvar. Och jag ska klara det!