Batman Begins

Så, nu har jag sett Batman Begins. Den var grymt bra, om jag får säga det (och om jag inte får det så tar jag mig friheten att göra det och säger så ändå, så det spelar ingen roll). Jag ska se om jag har några gamla Läderlappen-tidningar hemma som jag kan läsa sen, av någon anledning kände jag ett starkt behov av det helt plötsligt. Annars kanske jag kan ladda ner något från internet? Det borde nästan gå…

Ja, men nu över till de djupa delarna av det här inlägget. Batman är rädd för fladdermöss, men han lär sig att koppla bort sin fruktan och låter sina fiender utsättas för den istället. Bra, point clear, inte särskilt avancerat, nu återgår vi till handlingen, typ. Inte jag. Det är här jag fortsätter fundera.

Okej, varför är Batman rädd för något häftigt? Ärligt, jag skulle ge vad som helst för att vara rädd för ett häftigare djur än maneter! Maneter är helt värdelösa, de har i stort sett inget syfte (den som kommer och säger att de äter alger får spö, det finns många vettigare djur som äter alger!), och ändå – ändå! – är jag helt jävla livrädd för det. Det finns inte ens en logisk anledning till det, inga häftiga/traumatiska händelser från min barndom som gör att jag inte klarar av dem små äcklen – det finns inget! Det är bara så att jag. inte. klarar. av. dem. Och jag fattar inte varför!

Det enda jag kan komma ihåg är att min kusin blev bränd av en manet när jag var liten. Men det kan inte vara därför, för jag var inte med när det hände, jag fick inte se några sår, hon blev inte hotad till livet eller något. Däremot fick jag se en bild på en manet i en bok, lära mig att deras trådar kan blir åttio meter långa och att de kan bränna en människa till döds. Kanske, jag säger kanske, har det med det att göra. För då tror jag at jag fick en viss respekt för de små varelserna. De små kräken. Och när jag sedan träffade på dem så blev jag livrädd för dem.

Oj, det där har jag inte ens tänkt på innan. Kan det vara förklaringen? Är det därför jag är livrädd för maneter? Jag vet inte riktigt. Batman lyckas till sist konfrontera sin rädsla, och kontrollera den. Tja, en gång i tiden kunde jag röra maneter. Jag kunde hålla i dem. Men sen lämnade jag Danmark där min bror botat mig, och rädslan kom tillbaka. Varför? Jag vet inte. Jag kan inte bli av med rädslan hur jag än gör.

Visst vill man ha åtminstone en fobi. Har man inget man är riktigt rädd för är man jävligt rädd för allt annat. Tror jag i alla fall, så var det förut, liksom innan jag blev medveten om att det nog var maneter som skrämde mig mest. Patetiskt, jag vet, men så är det.

Därför är frågan: Hur ska jag bli av med den fobin? Maneter är inte häftiga på något sätt, de är bara en klump slem. Inget mer. Vem fan är rädd för en klump slem? JAG! Jag är rädd för en jävla klump slem. Jag vill inte, jag vill kunna plocka upp de vidriga små kräken och slå sönder dem med baseballträn som alla andra – men jag kan inte! Så fort jag ser dem framför mig som en vit gegga går det skitbra, men när jag lägger till formen och de där… ringarna i dem, då går det inte. Jag hatar det, jag HATAR det och jag vill bli av med det.

En annan grej som jag kom att tänka på i filmen. Ra’s Al Ghul hävdar att det vi fruktar mest är det okända, det som vi inte förstår oss på. Jag funderade lite på om det också kunde gälla maneterna, om jag kanske var rädd för dem för att jag att helt enkelt inte förstår dem. De säger inget, de lider inte, de rör sig inte… de bara slemmar med vattnet, och är helt likgiltiga inför allt. Är det DET som skrämmer mig? Eller är jag bara löjlig?

Vem fan vet?

En annan grej, när vi gick runt på Drottninggatan så såg jag en skylt som förklarade att det inte var din klädstil som sa vem du var, inte vad du såg på TV, eller vilken musik du lyssnade på. Nej, det som sa mest om dig var vilken klocka du bar. Det tyckte jag var ungefär det löjligaste jag hört, men jag tänkte iaf se vad min klocka säger om mig…

Vad har jag för klocka? Faktum är att jag inte har någon klocka! Jag har en sån här sportklocka någonstans på rummet, men den använder jag inte. Aldrig. Vet bara på ett ungefär var den ligger i rummet. Så vad säger det om mig? Att jag är en fri person som inte låter mig styras av tiden utan lever mitt liv som jag vill? Hmm..

Men – nu kommer vi till den knepiga biten – det stämmer inte; för jag har min mobil! Jag använder den för att ta reda på vad klockan är, vilket innebär att jag inte är så oberoende av tiden som jag borde vara enligt min analys ovan. Hur går det då ihop? Vilken storts person är jag? Hur är en person som använder mobilen som klocka? Modern kanske? Eller praktiskt? Det blir något för psykoanalytikerna att bita i…

Och nu? Nu ska jag skriva, läsa serier, lyssna på musik och kanske spela CS om det blir tid över.

Over and out.

Skejting och saknad

Tredje gången jag skriver det här inlägget, be för mig.

Jag har i alla fall bestämt mig för att mer seriöst börja använda den här bloggen. Skippa Helgons dagbok och börja blogga istället. Det blev för jobbigt med båda två, och jag bestämde mig för att om jag måste välja ville jag hellre ha den här. Känn er hedrade, eller nåt.

Anledningen vet jag inte. Kanske känns det här mer spännande. På Helgon vet man alltid hur många som läser, men här vet jag inte. Det kan vara trettio som läser – det kan vara tre. Visst, det sistnämnda verkar troligare, men det spelar ingen roll. Jag vill ha bloggen (även om det kommer bli svårt att skiljas från Helgon-dagboken. Om det ens går.

Ja, ja. Jag är hemma från Kristianstad nu i alla fall. Tyvärr. Det var så underbart där. Med Chriss. ^^ Visst, (jag har sagt det förut, och jag kommer säga det igen:) det är jobbigt att bo med någon tjugofyra timmar om dygnet, men om jag måste välja någon att göra det med, så tar jag nog Chriss.

Nu vaknar man på morgonen och inser att det inte ligger en glad skåning i samma rum. Istället inser man att man ligger i sin egen säng, och inte på en madrass på ett golv sextio mil bort. Vet ni hur deprimerande det är? Jag vaknar inte ens av att jag får en kudde i huvudet numera (vilket kanske inte är det angenämaste sättet att vakna på, men det betyder i alla fall att Chriss finns där!).

Vilket leder oss till nästa ämne: saknad. Jag saknar Jojje och Chriss något förskräckligt (fult uttryck, eller hur? Jag var bara tvungen att använda det!) just nu. Så länge jag är med någon av dem kan jag på något vis koppla bort saknaden på den andra. Men det går inte nu, för nu är ingen av dem här. Och Jojje messade tidigare och berättade att han inte kommer hem på torsdag som jag trodde, utan på fredag. Vilket ger mig ännu mer rastlös tid då jag bara går runt och längtar.

Den sortens tid är jag trött på. För jag vet vad den innebär, kom inte och påstå något annat. Att jag är van vid den gör det lite lättare, lite mer uthärdlig, men jag gillar den fortfarande inte. Jag längtar nästan jämt efter Chriss, och precis när man kommit hem är det ännu värre. Jag längtade hela tiden efter Dennis, och nu vill jag absolut inte uppleva samma sak med Jojje.

Men det är bara två dagar. Det går nog att leva med. Imorgon ska jag på bio med min mamma och lillasyster. Vi ska dra in till stan och käka (jag äter frukost i stan :P), och sen ska vi se Batman Begins. Det blir antagligen väldigt skoj! ^^

Igår var också skoj, för då skulle jag och Spanskman iväg och skejta här i Kyrkbyn. Det finns tyvärr inga bra ställen här som man kan göra det på, så det slutade med att vi stod vid Vallentunasjön och snackade skit istället (vilket var grymt kul!). Innan såg vi HippHipp! Säsong två också, med Zackrid. Det var också grymt roligt!

Mindre rolig sak är att Musikski och Musikskis mamma inte kommer överens om Musikskis 18 års-fest. Musikski vill att det bara ska vara vegetarisk mat där, men det tycker inte hennes mamma. Hon anser att man gör helt enkelt inte så – tvingar på andra sitt eget kostval. Personligen tycker jag att det får man visst göra, om man äter specialmat och är den som står för maten. Till exempel, om Svedski skulle kräva att allt på hennes nästa fest är glutenfritt, då skulle det vara okej. Bara var och en inte behöver typ äta kött eller något annat de av princip inte äter.

Till exempel, om jag skulle gå på en thailändsk fest, då skulle jag väl inte bli upprörd om det bara fanns thailändsk mat? Istället skulle man ju tycka att det var spännande och ul med all den nya maten och så. Jag förklarade detta för lillasyster, som höll med och sa att ”man äter ju det som bjuds”.

Aja, nu verkar det som att Musikski ska planera festen själv. Hon tänkte göra en stor picknick, bjuda alla hon känner och säga åt dem att ta med sin egen mat. Synd för hennes mamma, hon verkar ha jobbig lite med planerandet, men tjockar man sådär så.

Nu ska jag nog sluta, och göra något annat. Kanske skriva mer på min senaste MAT-gänget-berättelse. Då får Trams något att läsa när hon kommer hem, och då tror jag hon blir glad. ^^ Förresten kom jag på att jag måste få Zackrid att böjrja blogga, för han skulle skriva roliga och intressanta grejer. Jag menar; jag dyrkar fortfarande inlägget ”så var man här igen” som han skrev på Helgon.

God natt. Nu ska jag skriva och sen ska jag se om jag hinner spela CS litegrann.

Over and out.

Long time, no seen.

Nu var det ju ett tag sen man hade tid att uppdatera här, om man säger så. Men det gör inte så mycket, för jag har haft ganska kul ändå. Ni stackars läsare däremot kan inte haft det lätt, för "hur ska ni klara er utan en inblick i mitt perfekta liv?" som Apfar så fint uttryckte det en gång.

Harry Potter sexan har hunnit komma ut. Jag och Christine är ju inte den sortens personer som har särskilt mycket självdisciplin, så vi har redan tjuvkikat lite bak i boken. Vi har läst de första tvåhundra sidorna (ur samma exemplar, för Christine får inte sitt förrän imorgon), men vi vet ändå massa saker. Vem som dör, vem som är The Half-Blood Prince, och vem Harry kommer att gå på date med.

Så det är bäst att ni passar er noga och är snäla, annars kanska vi talar om det för er. Och då blir ni nog inte så glada, eller hur? Nej, det var väl precis vad jag tänkte...

Annars då? Jo, det är bara bra, tackars om frågar. Vi har till exempel sett Hammerfall nu - det ni! Vad bättre är - vi fick träffa dem efteråt! Så nu har vi samtliga bandmedlemmars autograf, plus att vi har kramar gitarristen i bandet - Oscar Dronjak (and for your knowing, han är bra på att kramas! ;).

Mer nämnvärt har väl inte hänt. Men jag tänkte att det var på sin plats med en liten uppdatering i alla fall, dock utan cynisk poäng på slutet. Jag vet, jag vet, det är dåligt av mig, det är ju trots allt en blogg, men... jag lovar att fixa en till nästa gång, så är det lugnt?

Det känns så bra att jag kan sitta här och komma överens med mig själv och så är det ingen som bryr sig...

Over and out.