Skitkul grej jag snodde från Hanna. ^^
Vad skulle filmen om ditt liv heta?
Det där har jag funderat skitmycket på faktiskt, men jag har inte kommit fram till nåt. :/ Kanske nån variant på Povel Ramel, Paul McCartney & Jag (en Gyllene Tider-låt), typ George Lucas, John Rzeznik & Jag. Nåt som antyder nåt om mina besattheter, eftersom jag också har dem (kanske nåt med Harrison Ford! :D).
Vem skulle spela dig?
Haha, för lätt: Hilary Duff såklart. För den sortens filmer hon är med i, den sortens film skulle jag se till att filmen om mitt liv blev. ;P
…och vilka skulle spela personerna i din omgivning?
Den här är cp-svår, men vi försöker iaf:
Martin skulle spelas av... Chad Michael Murray. I WISH. Nä, seriöst: han som är Andreas pojkvän i Djävulen bär Prada. Adrian Grenier heter han. Martin är snyggare, men det är rätt hår iaf. ;P
Chriss skulle spelas av... ehh... Lindsay Lohan, kanske? Fast ska man vara seriös borde nog jag spelas av henne och Chriss spelas av Hilary, men ändååå!
Trams, fan det blir svårt, men Anne Hathaway, kanske. Jag är sämst på det här! XD
Mamma är lätt däremot: Meryl Streep. Inte för att de är sååå lika eller så, men mamma gillar henne eftersom hon är den enda "som kan spela kärleksscener med Clintan".
...vilket leder till att pappa spelas av Clint Eastwood, bara för att Clintan är cool.
Jag orkar inte den här frågan längre. ;P
Eller jo, Zackrid skulle spelas av Elijah Wood för de har samma ögon. :P
Hur skulle omslaget se ut till din film?
Det skulle vara ett fett manligt omslag med mig i mitten, Harrison Ford på ena sidan och Martin på andra med antydningar om fetaste svartsjukedramat. Och en slogan som det står typ "Keep looking for the American Dream" på, eller "Do you feel lucky, punk?".
Hur skulle den börja?
På en miljon olika sätt? ;P Nä, men den skulle börja med att jag sover och att "Hard days night" med Beatles börjar spela på min mobil och jag kastar in den i väggen så musiken dör. Sen börjar CP-spelaren spela "Why should I worry?" med Billy Joel och så får man se hur jag stressar mig i ordning, springer till bussen och sen tar musiken slut och så drar Zackrid en dålig ordvits.
Och slutligen… hur skulle den sluta?
Med att jag är i Hollywood och pratar med Harrison Ford som är allmänt trevlig men inte mer och jag inser att ajfanhankanskeinteärmeränmänniska ändå. Och sen åker han iväg i en taxi efter att ha signerat mina Star Wars-filmer och så dyker Martin upp och allt blir lyckligt. :D
lördag 25 november 2006
onsdag 22 november 2006
Det är höst på min planet
"Men här händer ingenting, nej, här händer ingenting."
Jag tänkte skriva en lång blogg, men det där var det enda som kom, och nu har det gått snart sex timmar sen dess, så jag ger upp.
That's enough of that shit.
Jag tänkte skriva en lång blogg, men det där var det enda som kom, och nu har det gått snart sex timmar sen dess, så jag ger upp.
That's enough of that shit.
torsdag 9 november 2006
She fills up every corner like she's born in black and white
Det känns som att jag borde skriva lite om hoggys nerläggning här, men ärligt talat vet jag inte vad jag ska säga. Det suger, jag kommer gråta som fan när det väl stängs ner (och jag kommer sitta inne till slutet, believe me), men just nu känns det som att jag borde göra det bästa av tiden som finns kvar istället. Men alla som vill får gärna komma på avskedsträffen, mer information finns i korridoren (Esmeralda II gör ämnen) eller om man mailar lyckligahoggare@hotmail.com
Jag har fått ett helt nytt i-landsproblem, som seriöst börjar göra mig lite... deppig? Själva problemet i sig är ju faktiskt ganska deprimerande, så man kan säkert se det så. Hursomhelst börjar jag misstänka att jag har varit bitchig så länge att jag helt enkelt inte kan vara snäll längre, jag vet liksom inte hur man gör. Det är klart, jag förolämpar ju inte varenda människa jag ser och såna grejer, men... eller jo, vänta lite, det är ju precis det jag gör. Visserligen är det så jag visar att jag tycker om någon, att jag förolämpar dem, för jag litar på att de inte känner sig förolämpade, men jag tror inte att alla uppfattar det.
Och igår var jag och Martin till Willy's och lekte vuxna och handlade (men vi köpte typ ingredienserna till kladdkaka och gult paketsnöre så att Martin kan visa att han älskar hoggy, så där rök de vuxenpoängen), och jag skulle fråga ett butiksbiträde om de hade paketsnöre. "Var inte så bitchig den här gången" rådde Martin, eftersom jag frågat efter kakao innan och varit lite irriterad eftersom vi letat efter den i typ tio minuter. Så jag tar fram mitt charmigaste leende, ser jättesnäll ut och frågar om de har något: negativ. "Okej, tack ändå" säger jag, och när jag går därifrån hoppar Martin på mig direkt: "nu var du sådär bitchig igen!".
...va? Jag lovar, jag ansträngde mig skitmycket för att vara snäll, men uppenbarligne hade jag misslyckats när hon sagt att det inte fanns och så hade jag sagt det där sista med jättebitchig röst - utan att jag ens märkte det. Och det fick mig att börja fundera, och efter ett tag kom jag på att det nog stämmer, jag kan fan inte vara snäll längre, och då fick jag panik och var bitchig hela kvällen istället. Eller ja, inte hela, men ett ganska bra tag. Martin försökte trösta mig och sa att jag kan vara världens snällaste när jag vill, så jag somnade ganska nöjd med mig själv, men nu är jag vaken, hemma och ensam igen och ärligt talat börjar jag fundera på om jag inte har rätt. Är jag alltid jättebitchig? Kan jag inte vara snäll? Och om det är så; vad fan ska jag göra åt det?
Och när vi ändå är inne på ångest så kan jag ju säga att i tisdags tror jag seriöst jag drog ner mig själv längre än någonsin. Jag lyckades försova mig, och eftersom jag inte orkade stressa för att hinna vara med sista kvarten på en lektion och sen ha två timmar håltimme så bestämde jag mig för att ta lite sovmorgon. Problemet var bara att när jag vaknade 45 minuter senare hade jag minus lust att gå upp. Jag menar, det är inget ovanligt att jag inte vill gå upp på morgonen, men just nu kunde jag knappt motivera mig själv till att resa mig och sätta mig framför datorn: och jag var inte ens trött, jag bara... vill inte.
Till sist lyckades jag tvinga mig själv att ta mig upp till datorn och in på hoggy, för jag antog att det skulle hjälpa. Det gjorde det inte, jag ville bara krypa ner i sängen och sova igen, och det var då det började bli läskigt: jag har liksom aldrig känt att världen var så meningslös förut. Kanske i slutet av sexan, men då hade jag min tonårsdepression, så jag vet inte om det räknas. Jag ringde Mamma och bad om hjälp, men hon sa mest "jaha, men du måste gå", vilket faktiskt var ett steg i rätt riktning. Sen gjorde jag det enda som alltid får en på bra humör: jag satte ihop en snygg outfit, fixade håret, sminkade mig, och la ut bilder på hoggy för en egokick. Lyckligtvis funkade det, och jag har klarat av att gå upp sen dess (tom imorse när jag bara hade en kvart på mig innan jag skulle ta bussen från Martin), men det var inte kul för det.
Nu måste jag plugga tyska och om renässansen... eller om det var ännu mer, damn it, jag minns inte. Borde ha ett papper här någonstans...
That's enough of that shit.
Dagens <3
Kladdkaka, no doubt! Jag och Martin gjorde kladdkaka i en kastrull igår, för de hade inga former hos honom. Så vi öste ner smeten i en skitstor kastrull och stängde in den i ugnen. Fett gott, faktiskt, fast jag åt inte så mycket.
Dagens -_-
Två prov imorgon, hur fan ska det gå?
Dagens :D
1000 ord skrivna på NaNoWriMo, 49 000 kvar. Och jag ska klara det!
Jag har fått ett helt nytt i-landsproblem, som seriöst börjar göra mig lite... deppig? Själva problemet i sig är ju faktiskt ganska deprimerande, så man kan säkert se det så. Hursomhelst börjar jag misstänka att jag har varit bitchig så länge att jag helt enkelt inte kan vara snäll längre, jag vet liksom inte hur man gör. Det är klart, jag förolämpar ju inte varenda människa jag ser och såna grejer, men... eller jo, vänta lite, det är ju precis det jag gör. Visserligen är det så jag visar att jag tycker om någon, att jag förolämpar dem, för jag litar på att de inte känner sig förolämpade, men jag tror inte att alla uppfattar det.
Och igår var jag och Martin till Willy's och lekte vuxna och handlade (men vi köpte typ ingredienserna till kladdkaka och gult paketsnöre så att Martin kan visa att han älskar hoggy, så där rök de vuxenpoängen), och jag skulle fråga ett butiksbiträde om de hade paketsnöre. "Var inte så bitchig den här gången" rådde Martin, eftersom jag frågat efter kakao innan och varit lite irriterad eftersom vi letat efter den i typ tio minuter. Så jag tar fram mitt charmigaste leende, ser jättesnäll ut och frågar om de har något: negativ. "Okej, tack ändå" säger jag, och när jag går därifrån hoppar Martin på mig direkt: "nu var du sådär bitchig igen!".
...va? Jag lovar, jag ansträngde mig skitmycket för att vara snäll, men uppenbarligne hade jag misslyckats när hon sagt att det inte fanns och så hade jag sagt det där sista med jättebitchig röst - utan att jag ens märkte det. Och det fick mig att börja fundera, och efter ett tag kom jag på att det nog stämmer, jag kan fan inte vara snäll längre, och då fick jag panik och var bitchig hela kvällen istället. Eller ja, inte hela, men ett ganska bra tag. Martin försökte trösta mig och sa att jag kan vara världens snällaste när jag vill, så jag somnade ganska nöjd med mig själv, men nu är jag vaken, hemma och ensam igen och ärligt talat börjar jag fundera på om jag inte har rätt. Är jag alltid jättebitchig? Kan jag inte vara snäll? Och om det är så; vad fan ska jag göra åt det?
Och när vi ändå är inne på ångest så kan jag ju säga att i tisdags tror jag seriöst jag drog ner mig själv längre än någonsin. Jag lyckades försova mig, och eftersom jag inte orkade stressa för att hinna vara med sista kvarten på en lektion och sen ha två timmar håltimme så bestämde jag mig för att ta lite sovmorgon. Problemet var bara att när jag vaknade 45 minuter senare hade jag minus lust att gå upp. Jag menar, det är inget ovanligt att jag inte vill gå upp på morgonen, men just nu kunde jag knappt motivera mig själv till att resa mig och sätta mig framför datorn: och jag var inte ens trött, jag bara... vill inte.
Till sist lyckades jag tvinga mig själv att ta mig upp till datorn och in på hoggy, för jag antog att det skulle hjälpa. Det gjorde det inte, jag ville bara krypa ner i sängen och sova igen, och det var då det började bli läskigt: jag har liksom aldrig känt att världen var så meningslös förut. Kanske i slutet av sexan, men då hade jag min tonårsdepression, så jag vet inte om det räknas. Jag ringde Mamma och bad om hjälp, men hon sa mest "jaha, men du måste gå", vilket faktiskt var ett steg i rätt riktning. Sen gjorde jag det enda som alltid får en på bra humör: jag satte ihop en snygg outfit, fixade håret, sminkade mig, och la ut bilder på hoggy för en egokick. Lyckligtvis funkade det, och jag har klarat av att gå upp sen dess (tom imorse när jag bara hade en kvart på mig innan jag skulle ta bussen från Martin), men det var inte kul för det.
Nu måste jag plugga tyska och om renässansen... eller om det var ännu mer, damn it, jag minns inte. Borde ha ett papper här någonstans...
That's enough of that shit.
Dagens <3
Kladdkaka, no doubt! Jag och Martin gjorde kladdkaka i en kastrull igår, för de hade inga former hos honom. Så vi öste ner smeten i en skitstor kastrull och stängde in den i ugnen. Fett gott, faktiskt, fast jag åt inte så mycket.
Dagens -_-
Två prov imorgon, hur fan ska det gå?
Dagens :D
1000 ord skrivna på NaNoWriMo, 49 000 kvar. Och jag ska klara det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)